Gästkrönika: Min kärleksförklaring
Ni vet hur det är när man har en förkärlek till en spelare. Det behöver inte vara den bästa spelaren, den mest effektiva den mest sevärda. Man är bara hjälplöst, subjektivt förälskad. Här är min kärlekshistoria.
5 Maj 2012. Arsenal-Norwich. Jag och farsan strosade runt utanför Emirates Stadium. Vi hörde röster ropa: ”Spare tickets, Spare tickets”. Vi frågade såklart vad dem skulle ha för två biljetter och fick svaret: 200 pund styck. Mot Norwich. Hemma. Vi fortsatte leta utan resultat. Hoppet var nästan borta. Men då stod han där, den långhårige, skäggige årskortsinnehavaren. 50 pund och biljetten var min. Notera min. Det fanns bara en biljett tillgänglig och den fick jag. Farsan fick vandra sin kilometer till närmsta pub, beställa in en pint och följa den händelserika tillställningen genom tv-skärmarna. För honom var det som en vanlig dag i norra London. För mig var det något annat. Något stort. Min första match på Emirates Stadium.
Jag slog mig ner vid dem i aningen mer rutinerade åskådarna. Paralyserad, förundrad och lite smått oförstående över var jag befann mig. ”Is this you´re first time mate?” frågade mannen på platsen bredvid. Med darrig ton fick jag fram ett enkelt: ”Yes”. Det var det jag sa under de 90 minuterna som matchen utspelade sig. Resten av tiden satt jag fastklistrad med blicken på de 22 aktörerna innanför de vita linjerna. Det var nog där och då jag förstod varför jag älskar fotboll. Själva matchutgången är inte så relevant i sammanhanget. Men vill ni veta så slutade det 3-3. Norwich kvitterade med 5 minuter kvar. Tidigare hade Arsenal vänt ett 2-1 underläge till 3-2. Hela publiken skanderade att någon Robin gör mål när han vill. Jag stämde såklart in. Det hade varit lätt för mig att bli förälskad i det van Persie uträttade på planen men för mig var det någon annan som stal showen. En tjeckisk mittbena. För mig var Tomâs Rosicky den stora spelaren.
Sen dess har jag hunnit med att se Arsenal på plats ett halvt dussin gånger. Ett genomgående tema i dessa matcher har varit Tomâs Rosicky. Jag har lyckats pricka in sex matcher där Rosicky på något underligt sätt har deltagit i samtliga. I alla dessa matcher har han varit bäst på plan. För varje gång har jag blivit mer och mer förälskad. Jag älskar sättet han spelar fotboll på, sättet han rör sig på, sättet han vänder på, sättet han transporterar boll på, sättet han bestämmer sig på och sättet han gör mål på. Helt enkelt: Jag älskar Rosickys spelstil och saknar den spelstilen i den här upplagan av Arsenal. Ännu enklare: Jag saknar Tomâs Rosicky. Min saknad är också beblandad med en viss oro. 35 år gammal, skadad och även om han ofta framstår som fotbollens svar på Benjamin Button tror jag inte det kommer bli enklare ju fler dagar som går. Min rädsla växer. Rädslan över att vi har sett Tomâs Rosicky vara sådär fantastisk i en Arsenaltröja för sista gången. Det gör mig uppriktigt ledsen. Den lilla Mozart är inte bara en fotbollsspelare för mig. Han är något större. Han är någon slags symbol för mina Arsenalska sympatier.
Den här säsongsinledningen har innehållit höga toppar och djupa dalar. Men framförallt har den fått mig att sakna, uppskatta och inse vilken fotbollsspelare Rosicky är, trots att han inte gjort en minut på planen. Min tes är att Arsenal är ett mer effektivt, mer rakt fotbollslag med honom på planen. Det finns säkert statistik som pekar på motsatsen, men det skiter jag i. Det blundar jag för. För visst är det väl så att kärleken är blind? Jag är väl medveten om att Arsenals problem är mycket större än avsaknaden av en briljant, tjeckisk fotbollsspelare. Men Tomâs, det här är min kärleksförklaring till dig. Hoppas mina känslor är besvarade.
Redaktionen:
Detta är alltså en gästkrönika ifrån Carl Sjögren (Twitter: @Calle_Sjogren) som har mailat in till oss. Vill du ha en gästkrönika publicerad? Tveka inte, skicka in den till arsenalredaktionen@gmail.com redan idag! Vi går igenom de alster vi får in och är texten välskriven med tydlig bra idè kan den komma att publiceras här.
Carl Sjögren
