Gästkrönika: Var nöjd med din insats, Wenger.
"One day I will look back but now is not the time to look back." – Arséne Wenger. Kanske har han fel. Kanske är det dags för en era att gå mot sitt slut. Arsenal FC står och stampar i samma fotspår varje år. Det är dags att lämna de gamla fotspåren och börja vandra framåt. Men för dig Arséne, är det nog läge att börja blicka tillbaka, klappa dig på bröstet och vara stolt över vad du har åstadkommit.
En dynasti bildades och prisskåpet fylldes. Arsenal var på riktigt en stormakt inom engelsk fotboll. Sedan byggdes det en arena som genererade ekonomiska begränsningar. De största stjärnorna försvann och klubben hade 9 titellösa år. Dynastin revs. Återuppbyggnaden av imperiet har tagit lång tid, varit smärtsam och är framförallt långt ifrån färdig. Detta är Wengers 19 år sammanfattat på några meningar. Självklart har han bidragit med så mycket mer, men det är nog dags att lämna över stafettpinnen. Både ur ett mentalt och taktiskt perspektiv. Jag ska vara tydlig med att vinna titlar inte är det primära i mitt supporterskap. Jag vill gärna tro att jag är mer romantisk än så. Jag gillar verkligen Wenger, dem långa jackorna, det han har gjort för klubben och det han fortfarande försöker ge. Jag har inget emot att Wenger är kvar några år till i klubben. Men ska jag vara objektiv, se det utifrån klubbens bästa är det ett bra tillfälle att gå åt olika håll i det vägskälet som är placerat mitt framför våra näsor.
Visst, Wenger har 9 titlar av betydande karaktär. Men någonstans på vägen slutade Arséne vara en vinnare och det har smittat av sig på spelargruppen. Årets säsongsinledning anser jag har avslöjat det. Vi har två hemska förluster i Champions League-gruppspelet som stärker det jag skriver, men jag lägger större vikt i de två matcherna vi har spelat emot Chelsea i år. I Community Shield besegrades Chelsea med 1-0 och det började talas om att det var viktigt för lagets tro, för Wengers tro. När vi sedan kliver in i betydande sammanhang, som matchen på Stamford Bridge för två veckor sedan, är allt som vanligt igen. Samma utlästa bok öppnas, blir uppläst och redan på förhand vet varenda betraktare hur det slutar. Man kan prata hur mycket som helst om att Diego Costa vs Gabriel påverkade matchens utgång. Jag tror inte det hade förändrat speciellt mycket. Manuset var redan skrivet på förhand och det är samma manus som har använts de senaste åren. I manuset står det skrivet att Arsenal saknar rätt inställning och mentalitet. Det är uppenbart att de 11 aktörerna som på planen ska förmedla Wengers spelmässiga budskap saknar det där. Bristen på ledare och vinnare i spelartruppen är verkligen påtaglig. Vissa pratar om att Arsenal är en pusselbit (Benzema) ifrån att vara ett vinnande fotbollslag. Jag driver tesen att det inte spelar någon roll då problemet ligger på ett annat plan. Kvalité är inte lika betydelsefull om man saknar personer som vet hur man leder, som vet hur man vinner. Jag tror med andra ord att Wengers mentalitet reflekteras på spelargruppen. Eller snarare brist på mentalitet.
Fotboll handlar förstås om fler aspekter än att ha rätt mentalitet, exempelvis taktik. Där är han skicklig Wenger. Skicklig men naiv. Om jag återknyter till Chelsea-matchen så finns det många delar att ta upp. Dels att Wenger fortsätter spela med en central balans som tillät ett för dagen svagt Chelsea att gång efter gång hitta in i Arsenals yta mellan mittfält och backlinje. Matchen på Stamford Bridge är bara ett exempel som belyser problemet. Det är ett återkommande problem i stora matcher. För att få effekt av alla skickliga bollsspelare i den här upplagan av Arsenal så krävs det mer cynism och en bättre balans i laget. Det går att prata om att flytta positioner på spelare hit och dit. Det hjälper föga. Det som saknas är en cynisk Wenger. Arsenal kommer inte bli ett vinnande fotbollsslag innan den pusselbiten är lagd. Ska jag vara ärlig har jag svårt att se att det är Arséne Wenger som ska implementera det i den här upplagan av Arsenal FC.
Jag vet att jag är lite väl hård mot Le Professeur. Det han har gjort kan ingen ta ifrån honom, absolut ingen, inte ens José Mourinho. Han förändrade ”Boring Arsenal” till den ideologiska motsatsen, han har vunnit titlar och han har revolutionerat den engelska fotbollen. Jag älskar Arséne Wenger och jag, personligen hade kunnat stå ut med den bittre, envisa fransmannen ett tag till. Men just nu tror jag Arsenal som fotbollsklubb är i behov av en förändring. Det krävs något mer cyniskt och lite mer vinnarmentalitet för att klubben ska bygga färdigt sitt imperium. Ibland måste man gå skilda vägar och det här kommer så småningom bli ett kärleksfullt avsked. Och du Arséne, när du sedan blickar tillbaka, klappar dig på bröstet och är stolt över vad du har åstadkommit ska du veta en sak: Du är jävligt mäktig.
Redaktionen:
Detta är alltså en gästkrönika ifrån Carl Sjögren (Twitter: @Calle_Sjogren) som har mailat in till oss. Vill du ha en gästkrönika publicerad? Tveka inte, skicka in den till arsenalredaktionen@gmail.com redan idag! Vi går igenom de alster vi får in och är texten välskriven med tydlig bra idè kan den komma att publiceras här.
Carl Sjögren
