Gunners julkalender 15 december
Igår pratade jag om en Chelseamatch. Idag pratar jag om en annan.
I gårdagens julkalender nämnde jag min första Arsenalmatch på plats, nämligen Chelsea hemma 2009. Den euforiska känslan av att kliva in på Emirates Stadium för första gången, och hur den känslan ersattes av uppgivenhet när det blåklädda bortalaget körde över Arsenal med 4–1 likt en ångvält över nylagd asfalt.
Idag ska jag prata om en Chelseamatch som jag såg hemma i soffan men som är minst lika minnesvärd för det, nämligen bortamötet på Stamford Bridge hösten 2011. Det var en match som Arsenal vann med 5–3 på ett spektakulärt sätt, men det var även Robin van Persies kanske bästa match i Arsenaltröjan. Holländaren stod för tre mål och en enastående insats.
Jag vet inte hur ni känner, men mina känslor gentemot van Persie är inte så kluvna som de en gång var. Den kontroversiella flytten till Manchester United känns som en passage i ett annat liv. Det som ligger tydligast i mitt minne nu är målen, framförallt de som kom från den magiska vänsterfoten. Holländaren var även min första riktigt stora Arsenalidol, då jag är något för ung för att tydligt minnas Invincibles-eran och alla fantastiska spelare som var en del av den.
Utöver Rotterdamsonens tre mål bjöd även Theo Walcott och André Santos (!) på varsin pärla. Sammandraget kan ni se här nedan. Luta er tillbaka och minns en tid där Arsenal visserligen kunde släppa in tre mål per match bakåt, men där man även kunde svara med fem mål framåt.
