Gunners julkalender 6 December
Så har dagen äntligen kommit. Nej, inte julafton. Mycket bättre än så. North London Derby-dagen.
Igår skrev jag en överdrivet lång text om en drabbning mellan Arsenal och Tottenham som inte slutade jättebra. Idag tänkte jag istället skriva en kortare text om en drabbning som slutade... betydligt bättre. För det går knappt att prata om, eller tänka på NLD utan att tänka på den där soliga dagen. 25 april, 2004. (Jag vet att ni ler och myser bara av att se datumet.)
Det hela var enkelt. Arsenal behövde vinna eller få ett oavgjort resultat för att säkra ligan. Detta var något som Henry och spelarna var väl medvetna om och något som domarteamet påminde gästerna om i spelartunneln. I en klassisk intervju säger Henry att spelarna ombads att inte fira.
Efter tre minuter hade dock Arsenal redan fått fira en gång, efter att Viera gjort mål. Och innan haltidsvilan hade man fått jubla ännu en gång när Pires i matchminut 33 gjort lagets andra mål.
Men hemmalaget gav inte upp och gjorde allt för att senarelägga Arsenals nästan oundvikliga titelfirande. Tottenham fick till en reducering efter 63 minuter. På tilläggstid tryckte Robbie Keane in en kvittering från straffpunkten och fick fram lite dramatik i matchen. Flera spursspelare firade det oavgjorda resultatet. Wenger och hans mannar höll undan sista sekunderna, fick sin poäng och kunde inte bara fira en oavgjord match, utan även en ligatitel.
Ett firande på White Hart Lane som aldrig ville ta slut. Sedan dess har We won the league, at White Hart Lane ekat på läktarna under varje derbymatch.
