Gunners julkalender 7 December
Efter förlusten mot Tottenham under söndagen väljer jag att ta fram en annan tung förlust.
Många kanske tror att det alltid är guld och gröna skogar att hålla på Arsenal. Men så är det inte. Jag kan nästan räkna fler tunga förluster än underbara segrar senaste årtiondet. En av förlusterna som kändes som ett skämt i takt med att målen gick in var matchen mot Manchester United i augusti 2011.
Det var tredje matchen för säsongen. Manchester United ville försvara sin titel och Arsenal hade ännu inte vunnit en match under säsongen. Jag satt hemma i Göteborg och våndades. Då majoriteten av mina vänner vid den här tiden var United supportrar var en seger helt nödvändigt för att den kommande veckan skulle vara genomlidlig i skolan.
Efter 22 minuter hade Manchester United gjort matchen första mål. När De Gea räddat RvPs straff ett par minuter senare kunde man ana i vilken riktning som matchen skulle gå. En minut senare kom dagens nästa smäll när Ashley Young gjorde sitt snyggaste mål någonsin. En kvart senare gjorde även Rooney ett mål. Lite bättre kändes det efter att Walcott recucerat innan halvtid, men mer än så skulle det inte bli.
För i den andra halvleken rasade det fullständigt. Rooney gjorde mål efter mål, Nani briljerade och fick in ett mål och till och med Park Ji-sung blev målgörare. Till slut stod det 8-2 på måltavlan på Old Trafford. Man kan tycka att åtta mål låter mycket, men den där eftermiddagen hade det utan problem kunnat sluta med tio eller tolv mål i baken.
Jag satt helt stum och mållös i soffan. När sjätte målet hade gått in började jag skratta istället för att gråta. Jag visste vad som väntade i skolan och hade redan då börjat förbereda mig mentalt på hånen och United-ramsorna. Så här i efterhand tror jag dock att förlusten stärkte mig något inför kommande förluster som väntade. För nog har det blivit ett par stora och tunga förluster även efter 2011.
