Gunners julkalender: 8 december
Då vårt titellösa Arsenal behöll den titeln
Så här till julen ska värme, glädje och firande stå för dörren. Så vad passar då bättre än att öppna fönstret och släppa in lite rå decemberkyla där du satt så bekvämt framför brasan?
Det fanns en tidsrymd, på närmre tio år, under vilken Arsenal var ett enkelt hånobjekt i egentligen alla vänskapskretsar.
Vi vann ligan 2003/2004 som Invincibles - något som troligen inte kommer upprepas, och på det följde FA-cup vinsten 2005 efter straffar mot Manchester United, och därpå...
Sex års ökenvandring, vilket kändes som en större evighet då än nu då man blickar tillbaka, men att petas ned från tronen av rivalerna tog självklart hårt på vår kollektiva självkänsla. Men plötsligt, vintern 2011, hade vi en ligacup-run som lovade göra slut på den självklara piken om vår titellöshet. På
På andra sidan plan stod Birmingham, med sådana som Sebastian Larsson och Lee Bowyer - Jude Bellinghams idoler, till killens credd.
Visst var Birmingham ett tufft lag, i gammalbrittisk stil kryddat med snabbhet här och där, men narrativet om Arsenal stal (ofint nog) rubrikerna och visst gick vi in som favoriter.
Det var en tight match där vi uppträdde något nervöst och Birmingham solitt, men det lutade i vår favör då Wilshere, van Persie och Nasri väl börjat komma igång. Birmingham krigade till sig en målchans efter två minuter, efter tio minuter hade Berry Ferguson en kollision och två brutna revben innanför västen, men därefter var vårt spel krampaktigt men rullande.
Wilshere sköt i ribban, van Persie försökte.
I den 28:e tog Alex Mcleishs mannar ledningen genom den gigantiske Nikola Zigic, och krampen började bli påtaglig. Det dröjde 11 minuter innan en lättnadens suck drog över Wembleys ena halva då van Persie lyckades ställa om till ett smått briljant avslut på en Arshavin-retur.
Ställningen i halvtid var jobbig för oss, och desto mer inspirerande för ett Birmingham inställt på att kriga.
Hursomhelst kom vi ut till en starkare start och började se ut som det självklart bättre
spelande Arsenal Wengers era krävde. Det gav inte mycket resultat, men att vi började se mer bekväma ut var ett trygghetstecken.
Men så var det där med narrativ. Satta narrativ. Tekniskt briljant, mentalt vekt - känns det igen?
Kanske var du där, de flesta av oss glömmer förstås aldrig, och kanske har du sett det som följde i den 89:e minuten på diverse videos sen den där lunchmatchen 27:e februari 2011.
Obafemi Martins äntrade plan i 83:e.
Sex minuter senare skedde det.
Alla nerver, krampen. Skräcken i halsgropen. Den kalla kåren utmed ryggraden.
Usch, och varsågoda för påminnelsen, mina kanonkollegor.
