Happy Michael Thomas Day
Man kan tycka att det är patetiskt. Lite granna som när publiken i sin tristess börjar vråla "Let's pretend, let's pretend, let's årentend we scored a goal" och så hoppar man och jublar för ingenting.
Arsenal gjorde sin sämsta säsong på generationer och då måste man fina saker att fira och idag är den sådan dag. 26 maj varje år är sedan 1989 känd som Michael Thomas Day.
Naturligtvis. En av mitt livs lyckligaste stunder.
Jag var på managementkurs en gång på jobbet och skulle rita upp en kurva över mitt liv. Höjdpunkter och djupa dalar. Naturligvis ritades det upp höjdpunkter kring barnens födslar, när jag trfäffade min sambo och djupdykningar med tidigare relationer. Men min kursledare undrade varför 1989 stack ut så mycket. Vad hände då?
"Michael Thomas Day" sade jag och fick sedan förklara.
När gryningen kom den 26 maj 1989 ledde Liverpool ligan. Tre poäng före Arsenal och fyra mål bättre. Arsenal hade dock gjort mer mål. Inför en fantastisk resa under året så visade det sig att Liverpool skulle ta emot Arsenal på Anfield i den sista matchen. Upplagt för kravaller, glädje eller sorg. Gunners hade med sig blomsterkvastar för att hylla de avlidna från Hillsborogh-katastrofen någon månad tidigare och nästan hela världen höll nog på Liverpool, som hade lidit ett helvetets kva, under några dagar i april när så många tragiskt omkom på Hillsborough. Arsenal kom som "underdogs" och hade inte besegrat Liverpool på Anfield på över ett decennium.
När Alan Smith i början av andra halvleken lirkar in en Kevin Richardson-frispark med huvudet bakom Grobbelaar så tändes ett hopp hos Arsenal. Liverpool stod dock emot och det gick in på stopp-tid när Dixon lyfter till Smith, som skarvar in den till Michael Thomas, som vallar med McMahon och gör 2-0. Har jag sett detta en miljon gånger. Nick Hornby skrev en bok om det och det har gjorts en film om det. Episkt.
Jag såg det naturligtvis inte på TV. Det var inte möjligt, så jag följde det på Text-TV. När 0-2 kom upp gjorde jag ett sådant hopp att jag sträckte ljumsken och var borta från mitt eget fotbollsspelande en vecka.
För 32 år sedan - Michael Thomas Day.