Héctor Bellerín, som du saknas mig
Det är svårt att beskriva en fotbollsspelares betydelse utan att skriva om fotbollen, men jag vill gärna försöka. Om ni söker efter en djup och innehållsrik analys av spelaren Héctor Belleríns årtionde i Arsenal. Hans styrkor och statistik. Framgångarna i relation till motgångarna. Då har ni dessvärre kommit fel. Den här texten handlar om en person först och en spelare senare. För det är precis vad han är. Det är åtminstone så jag kommer att minnas honom. Visst var även jag exalterad när han som nittonåring exploderade in på scenen och sömlöst fyllde det tomrum som Bacary Sagna efterlämnat. Visst var även jag förtjust i hans fart och hans finess. Det var vi allihop, men för mig var det aldrig det som var grejen. Jag var förtjust när han spelade men aldrig förälskad. Det var först när han talade som jag verkligen lyssnade. Även om det inte alltid var helt lätt att lyssna. Hans oefterhärmliga hybrid av katalansk accent och cockney krävde sannerligen sin undertext. Framförallt i början. Bellerín var, om vi ska vara ärliga, mer eller mindre obegriplig ibland. Det var dock inte hur han sa det utan vad han sa som särskiljde hans ord ifrån den sedvanliga smeten av plattityder. Helt plötsligt fanns någon i klubben i mitt hjärta som såväl ville som vågade prata om andra saker än zonförsvar och presspel. Som använde sin röst och sin plattform för att synliggöra ämnen mer tabu än Playstation. Jag var och är väldigt tacksam för det.
Om jag hade siat om framtiden för fem år sedan och gissat vem som skulle vara Arsenals kapten den här hösten hade mitt svar förmodligen varit Aaron Ramsey, men min förhoppning hade varit Héctor Bellerín. Inte för att han var den arketypiske kaptenen. Utan för att han inte var det. För den arketypiske kaptenen pratar i regel ganska ogärna om områden som psykisk ohälsa, könsidentitet, klimatförändringar och normkritik. Bellerin valde att göra det. Inte för att han blev uppmuntrad att göra det, det blir idrottsstjärnor sällan eller aldrig, utan för att han såväl ville som vågade. Kontinuerligt fortsatte han att göra det även när drevet skrek att han skulle hålla käften och fokusera på nästa match i stället. Vid varje icke fotbollsrelaterad publicering ifrågasattes hans engagemang till klubben. Det var en återkommande anklagelse. Att han helt enkelt inte brydde sig tillräckligt, men det var aldrig min tolkning. Bellerín brydde sig om nästa match. Det såg vi i hans blick efter varje nederlag. Nästa match var viktig, men den var nog aldrig viktigast. Det är upp till var och en av oss att avgöra om det är en svaghet eller ett sundhetstecken.
Bellerín blev inte kapten i klubben. Han vikarierade med bindeln på armen vid ett par tillfällen men närmare än så kom han aldrig. Det är möjligt att han återvänder nästa sommar. Att han får en ny chans, men jag tvivlar på att det blir så. Jag tror dessvärre att det här är adjö. En kollega frågade mig igår om jag skulle sakna Bellerin. Inte spelaren, svarade jag. Det är personen som jag innerligt kommer att sakna. Tomiyasu kan säkert över tid fylla tomrummet efter spelaren. Frågan är vem som kommer ersätta personen. Jag hoppas att någon i den här truppen såväl vill som vågar försöka.
