Hoppas utan handbroms
Är det möjligt med måttfulla förhoppningar? Att drömma precis lagom mycket? Att ha framtidsutsikter som är såväl rimliga som realistiska? Kanske på jobbet eller i privatlivet men inte som supporter mitt i en titelstrid. Jag har i vart fall ingen aning om hur det isåfall skulle gå till.
Det är nära nu. Våren och i förlängningen säsongsavslutningen. De säger iallafall det men jag kan åtminstone inte se det. Det är för mycket satans snöblandat regn som skymmer sikten. Vintern har varit vedervärdigt lång och säsongen har varit ännu längre. Jurriën Timber startade premiären där Thomas Partey spelade högerback och Eddie Nketiah öppnade målskyttet. Minns ni? Inte jag heller. Då var då, nu är nu och endast fyra omgångar återstår. För oss. För andra återstår dessvärre fem. Mindre än en månad innan vi går i mål. Förhoppningsvis i dur. Förmodligen i moll. Riktigt bra, men ändå inte tillräckliga bra. Väldigt nära, men inte nära nog. Återigen. Det är vad hjärnan säger men hjärtat lyssnar inte. Magen försöker medla men misslyckas. Det går inte att hitta en balans mellan realismen och romantiken. Inte för oss. Så vi bara fortsätter med full fart framåt. Mot en otrolig bragd eller mot en trolig bergvägg.
Vi vet precis vad vi måste göra. Det är samma sak som vi har gjort sedan nyår. Att vinna, vinna och vinna en gång till. Det är allt vi kan göra. Det enda som återstår utöver det är att hoppas, hoppas och hoppas lite mer. Hoppas vi för mycket? Borde vi hoppas mindre? Orkar och vågar vi hoppas lite mer? Jag vet ingen annan väg vidare än det sistnämnda. Att fortsätta tro att det möjligt tills det faktiskt är omöjligt. Att fortsätta försöka flyga lite högre även fast vi vet att vi förmodligen kommer falla.
Det kanske skulle vara på sin plats att mentalt gardera sig i det här läget istället. Att ta höjd och anpassa sina förväntningar. Följa logiken, statistiken och vindens riktning. Det hade varit den sunda stigen att vandra. Det bästa alternativet för sinnesfridens skull men om vi faktiskt var kapabla att fatta den typen av välavvägda och vuxna beslut skulle vi lägga vår tid på något helt annat. Vi är här för att vi inte kan låta bli att blint hänge oss till något som är större än oss själva. Släppa taget och sväva fritt. Förlora såväl kontrollen som koncepten och bara åka med. Hoppas utan handbroms mot bättre vetande. Det är betydligt oftare fruktansvärt frustrerande än fantastiskt men vi skulle ändå aldrig byta ut det, eller hur?