Gästkrönika: Identitet
3. 4. 4. 3. 4. Arsenals track record de senaste säsongerna. Ärligt talat så gör det mig inte någonting. Det kanske till och med är så jag vill att det ska vara.
I den allt mer kommersiella fotbollsvärd vi nu befinner oss i är det svårare att hitta delar inom världens största sport att glädja sig åt. Visst är det roligt att fantastiska spelare som Alexis Sanchez, Mesut Özil och Petr Cech springer in på Emirates Stadium iklädda det röda hemmastället. Men vill man inte att mitt Arsenal, ditt Liverpool eller de resterande lagen i ligan går en annan väg till mötes? En väg där möjligheten att identifiera sig med laget man följer är större.
Jag är en del av den nya generationen Arsenal supportar. Den generationen som inte hann uppleva Bergkamp-Henry, Adams-Bould eller Viera-Gilberto Silva. Jag hann alltså inte supporta det Arsenal som innehöll vinnare, det Arsenal som vann. Det jag vill komma till är att under min tid som supporter av Arsenal så har klubben inte varit ett vinnande fotbollslag (undantaget två FA-cuper, visst) och min inställning inför varje ny Premier League-säsong är inte att Arsenal ska vinna, utan att jag ska gilla vad jag ser. Det är en inställning jag vill behålla. Frågan jag ställer mig är vad som händer om mitt lag börjar vinna? Jag har mina farhågor. Jag vill inte se en utveckling där Özil, Sanchez och Cech vinner ligan till den röda delen av norra London. Jag tror det kommer ändra hela min bild som Arsenalsupporter och det vill jag inte. Jag vill kunna behålla en identifikation med laget jag sympatiserar för, jag vill nog sluta 3.4.4.3.4 de fem kommande åren, bara det är på det sättet jag vill.
Det går att argumentera för att fotbollen betyder mindre, att pengarna har förstört det stora med fotbollen. Det är att dra det lite för långt. Men när fotbollsvärlden är såpass kommersialiserad och så ytlig som den är så får man glädja sig åt de små sakerna, som att hitta något man kan identifiera sig med. Det är inte ofta jag säger det här men just nu är jag faktiskt lite avundsjuk på Tottenham Hotspurs. Dem har valt att gå en annan väg. Deras sportsliga ambitioner är inte lika höga som Arsenals men det är inte det primära i det dem försöker uträtta. Tottenham har Harry Kane, Ryan Mason, Andros Townsend, Kyle Walker, Eric Dier med flera. Det finns gott om identitet. Erik Niva uttalade sig om att han hellre kom 11:a med dessa spelare än 5:a med spelare som han överhuvudtaget inte kan identifiera sig med. Jag håller med. Vad det gäller mitt Arsenal så är jag beredd att sätta identitet och klubbkänsla före framgång.
Jag vill se mitt Arsenal spela med Coquelin-Wilshere som centrala mittfältare. Dem personifierar passion. Jag vill se spelare som formats av fotbollsklubben Arsenal, som förstår vad det innebär att spela för Arsenal. Jag vill se spelare som älskar Arsenal. Jag vet att det i allt mindre utsträckning kommer vara så. Men jag tycker i alla fall man får lov att hålla tummarna och hoppas på att fler klubbar anammar filosofin jag förespråkar, speciellt mitt Arsenal.
Nå, jag ska inte sitta här och säga att jag inte hade jublat om Arsenal FC mot förmodan vinner Premier League-titeln i år. För det hade jag såklart. Frågan är bara om det genererar ett framtidsscenario som jag ogillar. För då kommer jag varje säsong gå in med målsättningen att vinna, bilden av att vi ska vara bäst. Om vi ska vara bäst kommer det jag så tydligt vill åt försvinna mer och mer. Jack Wilshere kommer bli Toni Kroos och Francis Coquelin kommer bli Sergio Busquets, ja ni förstår min poäng. Det är just den utvecklingen jag är rädd för. Ambitionerna att bli bäst raderar ut andra vackra delar inom fotbollen och inom mitt Arsenal som jag verkligen känner något för.
Vi kanske går en framtid till mötes där det är för ”mainstream” att vara pragmatisk. Där det betyder mer för fotbollsklubbar att ha sin egen identitet och det betyder mer att supportrar känner någon som helst gemenskap med klubben dem älskar. Det hade varit en framtid det. På gott och på ont. En sak som är säker är att pengarna då blir en mindre maktfaktor inom världsfotbollen och det gillar man ju.
Jag hoppas i alla fall att vi någon gång når en verklighet där identiteten inom fotbollen betyder lika mycket som den en gång gjorde. Men jag är skeptisk, och har all anledning att vara just skeptisk.
Redaktionen:
Detta är alltså en gästkrönika ifrån Carl Sjögren (Twitter: @Calle_Sjogren) som har mailat in till oss. Vill du ha en gästkrönika publicerad? Tveka inte, skicka in den till arsenalredaktionen@gmail.com redan idag! Vi går igenom de alster vi får in och är texten välskriven med tydlig bra idè kan den komma att publiceras här.
