Inför Arsenal-Barcelona
Fotboll är inte alltid logisk. Det bästa laget vinner inte alltid. Bollen är rund. Min enda tanke i tumultet av floskler som cirkulerar om hur Arsenal ska besegra de regerande Champions League-mästarna är: Vad skönt att vi börjar på hemmaplan.
David mot Goliath - hoppet lever?
Jag minns det som igår. Lehmans utvisning. Sol Campbell hade trots olyckan mirakulöst nog gett Arsenal ledningen. Arsenal spelade final i Champions League mot Barcelona. Arsenal hade inte släppt in ett mål i Champions League-sammanhang sedan September, då Markus Rosenberg gjorde mål för Ajax i gruppspelets andra omgång. Sedan dess hade Arsenal spelat ytterligare fyra gruppspelsmatcher samt tre dubbelmöten med Real Madrid, Juventus och Villarreal utan att den defensiva målnollan spräckts. Det dröjde till minuterna 74 och 80 i Champions League-finalen innan det till slut brast. Ett decimerat Arsenal orkade inte slå ifrån sig längre när Barcelona till slut hittade inspirationen och vände på steken. 1-0 blev 1-2 och allt som Arsenal åstadkommit under vägen fram till finalen vägde lätt i jämförelse med förlustens tyngd.
Sedan dess har det känts som ett återkommande tema när lagen möts i Champions League-sammanhang sedan dess. Arsenal är starka hemma, kan få med sig ett brukbart resultat inför bortamötet. Väl där har det dock sällan varit något snack. Temat går att känna igen även från denna säsong. Då var det Bayern München som fick erhåll att Arsenal kan slå vilket lag som hälsa på hemmaplan, oavsett form. Mötet på Allianz Arena? Nja, det gick ju sådär.
Barcelona är ju en speciell motståndare. Precis som mot Bayern München så riskerar den egna identiteten att få komma i andra hand. Arsenal spelar väldigt få matcher under en säsong där de inte ens på hemmaplan kan förväntas föra matchen. Det skapar speciella omständigheter. Publiken kommer lyfta laget i varje kontring. Varje tillstymmelse till möjlighet kommer elda på en stämaning som gör att stordåd kan utföras. Det är vad jag hoppas. Sedan får vi se hur matchen ter sig.
Form
Arsenals form är svårtolkad. Defensiven har varit stabil och uppbyggnadsspelet har sett habil ut. Målchanser har vi skapat i våra senaste matcher, men målen och marginalerna har vart emot oss. För att vinna mot Barcelona över två matcher måste vi ta vara på varje tillstymmelse till målchans vi får. Kanske höjer vi oss när plikten kallar?
Barcelonas offensiva triumvirat av sydamerikaner ger Barcelona en offensiv med lite för många dimensioner. Inte sedan Figo, Zidane och Ronaldo utgjorde den offensiva spetsen i Real Madrid så har världsfotbollen skådat en sådan sammanslutning av offensiv briljans. Men de går att stoppa. De som har lyckats har gjort det på hemmaplan. Ska vi vinna över två matcher måste hamna i psykologiskt övertag. Först gäller det att få med sig ett gångbart resultat på hemmaplan. Sedan gäller det att riskminimera, frustrera och bromsa så gått det går. Ju längre det håller, desto större press och krav ställer det på motståndarna som förväntas vända på allt.
Tro
Jag blickar återigen mot säsongen 2005/2006. Arsenal hade under stora delar av kampanjen en backlinje bestående av Senderos, Flamini, Eboué och Kolo Touré. Med Fabregas, Pires, Ljungberg och Hleb och endast Gilberto Silva med dugliga försvarsegenskaper på mittfältet så skapade Arsenal ändå en av historiens häftigaste defensiva sviter. Det var den uppoffrande lagmoralen och disciplinen snarare än de individuella prestationerna på planen som gjorde skillnaden.Vi gjorde det mot de bästa lagen i världen. Vi kan göra det igen.
Tänkbar startelva:
Ceci - Bellerin, Mertesacker, Koscielny, Monreal - Ramsey, Coquelin - Welbeck, Özil, Alexis - Walcott
Om Arsène vågar ställa Giroud utanför startelvan kan han ställa en riktigt stark omställningselva på planen. Welbeck och Alexis kan jobba stenhårt i båda riktningarna och Walcott som spets gör att Barcelona aldrig kan slappna av eller vägra respektera vårt djupledsspel.
Matchen sänds på Viasat Fotboll och på Viaplay. Matchen börjar 20:45.
