Jakob Stege vecka 36
Så här i tider av landslagsuppehåll för vårt kära Arsenal passar jag på att kasta in en lista. Välkomna till Jakobs Stege.
Ni som kan er bibelhistoria vet att Jakobs stege var en trappa som ledde från jorden och ända upp till himlen. På min stege finns det några platser högt upp (”Nära himlen”) för dem som gjort sig förtjänta av beröm. Lite längre ner (”I botten”) hamnar de som förtjänar spott och spe. Jag placerar helt efter eget tycke in personer, lag eller företeelser som jag tycker förtjänat sina platser den senaste tiden. I första hand handlar det om Arsenal, i andra hand om fotboll generellt och någon enstaka gång om precis vad som helst.
Här är min högst personliga sammanfattning av de senaste veckorna.
Nära himlen
Mesut Özil
Jag fattar det fortfarande inte. Sista halvtimmen av sommarens transferfönster blev en av världens bästa fotbollsspelare klar för spel i världens vackraste tröja. Mesut Fucking Özil! Jag har aldrig gillat Tyskland eller tyskar generellt, min vän och kollega Falk har försökt omvända mig med både youtubeklipp på Klose och diverse suspekta låtar på Spotify, men jag måste erkänna att allt sedan U21-EM i Sverige 2009 har jag tyckt att Özil har varit en fantastisk spelare. En Cesc Fàbregas, och gudarna ska veta att jag alltid har älskat Fàbregas, med klipp i steget. Det ska bli otroligt spännande att se honom tillsammans med Wilshere, Rosicky, Cazorla, Walcott, Giroud och de andra i Arsenals offensiv. La Ligas assistkung de senaste åren kommer säkert servera ett antal mackor även i Premier League. Övergången blir ju inte sämre av att Spurs ägare Levy känner sig förrådd eller att Crybaby Ronaldo ännu en gång gråter. Själv hoppas jag värvningen ska visa omvärlden att Arsenal efter de magra åren i skuggan av arenabygget nu åter är att räkna med så att fler världsklasspelare vill komma till klubben.
Arsène Wenger
Hur mycket spott och spe denne man än får står han alltid där och försvarar sina val och sina spelare. Och hur mycket olyckskorparna än kraxar, och de kraxar högre och högre för varje år som går utan att Arsenal vinner en titel, så står han där i slutet av varje säsong med resultat som visar att alla ”förståsigpåare” haft fel. Trots extremt begränsade resurser efter byggandet av Emirates Stadium har han år efter år tagit Arsenal till Champions League och hållit storsatsande konkurrenter som Spurs och Liverpool bakom sig. För mig är det föga förvånande, men samtidigt mycket glädjande, att läsa att det som fick världsstjärnan Mesut Özil att slutligt bestämma sig för att skriva på för Arsenal var ett samtal med Wenger. Hoppas klubben ser till att förlänga fransmannens kontrakt snarast.
Champions League
För makalösa sextonde året i rad är Gunners klara för gruppspelet i UEFA Champions League. På förhand kändes kvallottningen mot Fenerbahce som en riktig nitlott. En fiaskostämplad premiär mot Aston Villa som slutade 1-3, uteblivna nyförvärv och skador på en redan tunn trupp fick olyckskorparna att ännu en gånga kraxa i falsett och döma ut Arsenal. Men efter två mycket övertygande matcher och sammanlagt 5-0 stod laget som odiskutabel vinnare. Starka 3-0 borta följdes upp med kassaskåpssäkra 2-0 hemma mot ett förvånansvärt svagt turkiskt motstånd. Sköna miljoner till kassören och viktig prestige i jakten på nyförvärv till Wenger.
Zlatan Ibrahimovic
Så här i landslagsuppehållstider passar jag som svensk på att hissa vår enda världsstjärna. Jag tycker det blev väldigt tydligt i fredagens vinst mot Irland på bortaplan att utan Zlatan skulle Sverige inte slagit Irland. Hans sätt att ta tag i bollen och lugna ner spelet när laget är pressat är ovärderlig. Hans macka till Anders Svenssons segermål var läcker, och Sebastian ”jaggnälleriallafallmestpådomarnavalla” Larsson borde givetvis gjort mål på Zlatans läckra lyftning. Tack vare Zlatan har lilla Sverige fortfarande chansen att nå nästa sommarsVM-fest i Brasilien.
I botten
Champions League
Efter många år av tur i lottningen var det väl bara en fråga om tid innan oturen skulle grina Arsenal i ansiktet. Jag erkänner att jag inte var nådig mot mina ManC-vänner efter förra årets skräcklottning. I år fick jag tillbaka allt då andra omgångens hyfsade Marseille följdes av värsta tänkbara Dortmund och Napoli i tredje och fjärde lottningsrundan. Det finns de som anser att lottningen inte spelar nån roll; ”om man ska vinna hela turneringen måste man ändå slå alla lag”, säger de. Skitprat säger jag. Med tanke på det stora antal matcher Arsenal spelar varje säsong är det för mig givet att en ”enklare” lottning ger möjlighet att rotera laget mer och vila viktiga spelare för andra matcher. Nu kommer det antagligen krävas maxinsats av bästa laget för att över huvud taget gå vidare från gruppen.
Haters och FIFA/FM-spelare
Den hatkampanj som har drivits mot Wenger och styrelsen för Arsenal under årets silly season är ovärdig en klubb som Arsenal. Folk som kallar sig Gooners har tagit rykten, påhitt och rena lögner från sensationsjagande journalister, oseriösa twittrare och annat löst folk och gjort dem till sanningar för att kasta skit på klubben de säger sig älska. Jag erkänner att jag också har funderat på hur Wenger och klubben har tänkt när de har gjort sig av med ett antal truppspelare utan att ersätta dem. Men det skulle aldrig falla mig in att misstro en man som har gjort så mycket rätt för Arsenal sedan han kom till klubben för sjutton år sen. Jag är övertygad om att han har det bästa för Arsenal i sina tankar när han agerar. Varje dag. Dygnet runt. Och vem är jag att ifrågasätta hans beslut? Jag ser inte spelarna varje dag, jag har inte full insyn i klubbens ekonomi. Jag har heller aldrig spelat FIFA eller FM, däremot har jag tillräcklig kunskap om gruppsykologi för att veta att den dyraste gruppen inte alltid är den som presterar bäst.
Anthony Taylor
Jag har ingen större respekt för engelska domare, de senaste säsongerna har vi sett alldeles för många uppenbara misstag av rättskipare för att jag ska tycka att de är värda nån vidare beundran. Det känns sällan bra att skylla en förlust på domaren, men jag anser att Taylor med sina beslut i alltför hög grad missgynnade Arsenal i årets premiärmatch. Han gav Villa två straffar, av vilka åtminstone den andra var ytterst tveksam. Att Koscielny dessutom visades ut efter två gula kort anser jag vara en ren skandal och ett tecken på ytterst inkonsekvent agerande från Taylor.
José Mourinho
Jag har aldrig gillat Mourinho och tycker det är trist att han är tillbaka i engelsk fotboll. Jag ser inget ”coolt” i hans arrogans eller totala brist på respekt för alla andra än han själv. The Special One som han kallar sig själv. Ödmjukt, eller hur? Det som stört mig mest den senaste veckan är dock att han hade mage att ifrågasätta den så ofta opolerade Ramires andra gula kort mot Bayern München i supercupfinalen. Den typ av stämpling som Ramires satte in på Götze skulle i min bok lika gärna kunna resultera i ett rent rött kort. Portugisens försvarare menar att det är ett smart spel av Mourinho att flytta fokus från spelarna till sig själv med ett sånt uttalande. Det är möjligt att det funkar så, men det är i så fall ett osmakligt sätt att agera och mot allt vad fair play heter. Det finns gränser för vad man gör för att vinna, inte ens jesuiterna kom till slut undan med sitt ”ändamålet helgar medlen”.
För övrigt anser jag att Ryan Shawcross bör stängas av på livstid.