Kanonpanelen inför säsongen
En ny säsong närmar sig i rask takt. En säsong som känns mer spännande utifrån ett Arsenal-perspektiv än på väldigt länge. Förhoppningarna såväl som förväntningarna är höga. Redaktionen samlar ihop sig och svarar på lite frågor inför spelåret.
Arsenal har varit aktiva under Silly Season. Hur känns det? Något som sticker ut?
Erik: För mig känns det som en skräckblandad förtjusning. Oftast blir jag rädd när spelare värvas för ofantliga summer, vilket jag nog är denna gång också. Det som gör det lättare att hantera denna gång är att vi faktiskt börjar bli vana med att Arsenal verkligen låtit plånboken flöda senaste sommararna, vilket också faktiskt gett resultat sportsligt.
Den som såklart sticker ut är Declan Rice, med den prislappen och den utdragna processen som det ändå var. Rice känns dock som ett fullblodsproffs och verkar, vad man har fått sätt utåt, kommit in i laget riktigt bra. Förhoppningsvis blir detta ritktigt, riktigt bra och inte en ny Nicolas Pépé-historia.
Sebastian M: Declan Rice är svår att förbise. Jag växte upp under den tid då varje fråga inför, under och efter en engelsk landslagsmatch handlade om huruvida Gerrard, Lampard och Scholes alla fått plats i startelvan, att då se det (förvisso kortlivade efter Kalvin-Phillips bänkflytt till Manchester) stilrena tvåmansblocket Southgate kunde sätta upp under EM för två somrar sen var något av en dröm. Hans insatser för ett West Ham han, enligt den moderna fotbollens skrivna regler, egentligen var för bra för har också visat att detta är en möjlig arvtagare till den 00-generationen. Visst är det en Chelsea-kille, sedermera West Ham-ungdom, som nu blir en Arsenal-man men det är en spelare jag på sikt kan se supportrarna ta till sig (även om jag själv önskar att han, för fotbollens välmåendes skull, blivit kvar i West Ham).
Temperament, sporadisk småaktighet och en utpräglad central mittfältare i lite gammaldags stil - vår nya Granit Xhaka.
Kai Havertz lågmälda misslyckande i Chelsea är svårt att säga mycket om, nu testar han lyckan i Arsenal istället. Gott så. Jurriën Timber sägs vara ännu en versatil back, numer ska man ju kunna fylla olika roller därbak, och risken med en i övrigt bra värvning är väl att han blir för mycket av ännu en hybrid likt Ben White och inte tillräckligt mycket av en uppgradering av Tomiyasu.
Men en klart godkänd sommar, som verkar ha haft fokus på att få in nytt utan att störa det som fram tills agnarna skulle sållas från vetet fungerade så väl ifjol.
Ola: Jag har följt den här klubben under tjugofem år men aldrig upplevt Arsenal vara så beslutsamma och ambitiösa som under den här sommaren. Arsenal har förstärkt samtliga lagdelar med såväl spetts som bredd. Timber, Rice, Havertz och Raya är alla spelare som kommer att höja nivån på den här truppen direkt men samtliga fyra är fortfarande utvecklingsbara. De är värvningar som ska göra Arsenal mer konkurrenskraftiga på både kort och lång sikt. De passar i och med det väl in i den mall som Edu och Arteta har rekryterat utifrån. Framförallt de senaste två åren.
What up?: För inkommande transfer har det varit en väldigt annorlunda sommar. Oerhört mycket aktivitet under första halvan, knappt någon aktivitet därefter. Det känns relativt ovant. Men det var väldigt kul att hänga med under första halvan med nya transfernyheter flera gånger i veckan. Jag hade hoppats på fler utgående transfers dock, och det är väldigt synd att det har uteblivet. Är dock kanske inte så konstigt då vi överlag har sett färre transfers i EPL denna säsong.
Det som sticker ut för mig är nog Kai Havertz. Den såg jag verkligen inte komma, speciellt inte för en så hög summa som £65m. Själv har jag sett honom som en supertalang som tog slut alldeles för tidigt och jag hånade nog honom lite för ofta ifjol. Men så helt plötsligt är han en Arsenalspelare och nu sitter jag där och drömmer istället om att han kommer göra bejublad comeback som topptalang. Ibland är livet som fotbollsfans ändå rätt ombytligt.
Vilken målsättning skall vi ha för 2023/24? Vad tror du själv?
Erik: Med tanke på Arsenals förra säsong, värvningarna som tillkommit under sommaren och att vi faktiskt lyckats skriva nya avtal med bärande spelare, måste väl betyda att målsättning borde vara att slåss om ligatiteln? Själv skulle jag nöja mig med en ny topp-fyra plats. Kalla mig cynisk men jag tror fortfarande att detta lag behöver utvecklas en till två säsonger till innan man verkligen kan säga att detta lag ska konkurrera ordentligt om ligatiteln varje säsong, speciellt mot Manchester City. Dock skulle jag vilja se oss vara slagkraftiga i Champions League och det tror jag faktiskt kan hända. Jag, likt många andra, har längtat efter att se oss tillbaka och jag tror vi faktiskt kan vara en "dark horse" under turneringens gång likt Inter förra säsongen.
Sebastian M: Arsenal ska alltid gå för Premier League-titeln. Arsene Wengér institutionaliserade vårt förfall genom att resonera sig fram till Champions League-platser, avancemang från CL-gruppspelet för snart tjugonde året i rad, och bara ett akademiskt fotbollstänk som inte klingade väl med det tidiga Wenger-Arsenals ryktvärda, vinnande mentalitet. För mycket blev gott nog, insatserna oftare heroiska tragedier man skulle vara stolt över, istället för tillställningar där bolljäveln bara skulle in i mål. Därför är målsättningen viktig, och visst självbedrägeri tillåtet.
Jag tror dock att Arsenal slutar trea.
Ola: Ambitionen ska absolut vara att gå för ligatiteln. Man City ska alltjämt att gå in i säsongen som en tydlig favorit men Arsenal har alla möjligheter att utmana. Jag tror att Arsenals höjd är högre i år men det kan mycket väl vara så att lägsta nivån även är lägre innan vi har fått alla bitarna helt på plats. Om titeln ska bärgas finns dock inget utrymme för inkörningsperioder med svaga resultat. Vi måste vara med från början. Jag både tror och hoppas att vi kan göra det. Utöver det vill jag se ett Arsenal som går in och tar för sig i Europaspelet. Vi har längtat i sex år efter att återvända till finrummet och med den här truppen ska vi klara av att slåss på åtminstone två fronter.
What up?: Det sägs ju att den andra säsongen alltid är den svåraste (motståndare lär sig hur man ska spela mot en, och man tvingas hitta nya motdrag för att hantera det). Dessutom spelar Champions League igen, och majoriteten av truppen har ingen större erfarenhet av att spela två tävlingar samtidigt under hösten. Värvningarna lovar dock gott och truppen har breddats rejält i sommar, men mitt mål handlar nog främst om att vi ska använda den här säsongen för att verkligen etablera oss i topp-4, för att sedan börja svinga uppåt igen nästa säsong. Det tar nog lite tid för alla nya värvningar och nya spelaruppsättningar att fungera fläckfritt.
Behövs truppen förstärkas ytterligare? Rykten florerar om Raya, och vad sker med Balogun?
Erik: Jag är ovanligt lugn faktiskt och känner att truppen nästan är komplett. Nämnda Raya lär komma nu i slutet av sommaren och vad det verkar är Balogun ut, där Inter verkar ligga i förarsätet. Det finns bra konkurrens i varje postition, förutom kanske på högeryttern. Om vi leker med tanken att Saka går sönder känns den platsen mest öppen för debatt.
Sebastian M Jag ser inget uppenbart behov av nån särskild spelartyp, närmst vore kanske en fem år yngre Giroud okej med mindre speltid. Balogun har under ett tag varit en tragedi i vardande, men var ska han in? Martinelli hade en liknande situation för sisådär 1,5 år sen, spela honom så att vi inte förlorar honom liksom, men där skedde det organiskt. Reiss-Nelson, en något perifer Nketiah, kommer han vara uppenbart bättre än de båda i år om han blir kvar? Jag är tveksam. Raya som backup till Ramsdale låter dock solitt.
Ola: Jag tycker inte det. Alternativet till Ramsdale kändes som det största problemet och det är nu adresserat i och med att Raya rekryterades. Spelargruppen är väldigt stark. Mångsidig, tekniskt och taktiskt begåvad samt mer fysisk än tidigare. Nu gäller det att hitta rätt kombinationer och rätt balans. Det som vi dock behöver göra innan fönstret stänger är att trimma truppen. Den är i nuläget alldeles för stor. Vi behöver dessutom balansera böckerna. Utgifterna efter spelarköpen är enormt höga och vi behöver väga upp de genom att göra bra försäljningar också. Summorna som vi har fått vid försäljningarna av Marí, Xhaka, Trusty och Turner har varit en bra början men Edu har fortfarande mycket jobb kvar att göra där. Jag tror att det är rätt läge att sälja Balogun nu men bara om det finns en köpare som betalar en summa som är representativt för hans marknadsvärde. Sluta förhandla med italienska klubbar. Det är helt hopplöst.
What up?: När jag skriver detta dagen innan premiären så är Raya nästintill klar så mitt intresse ligger istället på hur det går med Balogun. Klubben gör helt rätt som inte viker ner sig för de låga buden vi har fått hittills. Det är dags för Arsenal att sluta acceptera bud som är för låga. Balogun får gnälla bäst han vill men om ingen pungar upp minst £50m så tycker jag inte att vi ska sälja honom. Bara 22 år gammal, framtida stjärna i USA (merchandiseförsäljningen där kommer bli en bra intäktskälla för klubben) och öste in mål i Ligue 1 ifjol. En sån guldklimp måste säljas dyrt!
Jag är trött på att se en slutkörd Bukayo Saka under säsongsavslutningarna, så jag ser gärna att vi får in en proper backup till Saka. Nelson verkar ju Arteta inte tro tillräckligt på (eftersom han inte fick starta nånting ifjol i ligan), medan övriga offensiva mittfältare inte har högerkanten som sin starka sida.
Vem tror du blir tongivande i laget i år? Vem tror du floppar?
Erik: Det är svårt att säga. Om vi kollar rent statistiskt måste Saliba följa upp sin förra säsong då han var en av Arsenals viktigaste spelare. Med honom utanför planen tog Arsenal mycket färre poäng än med honom. Smith-Rowe hoppas jag verkligen kan få visa upp sin talang men hans skador har kommit olägligt. Dessvärre tror jag inte att han kan studsa tillbaka, speciellt med tanke på konkurrensen nu. På tal om skador så börjar mina varningssignalar blinka lite kring Jesus skadeproblematik. Om hans säsong skulle kantas av ännu mer skador kan det gå illa utför.
Sebastian M Havertz ska passa bättre in i Arsenals kreativitet, men varningen är där. Ödegaard behöver följa upp sin succé med en solid säsong, gör han inte det är minnet ju tyvärr kort. Kan Ramsdale fortsätta sitt fenomem-spel? Saka lär fortsatt vara tongivande, med det där enkla spelet där bollarna verkar vilja gå in av sig själva ibland. Så Saka och Rice gissar jag blir våra kandidater till säsongens spelare.
Ola: Saka, Saliba och Ödegaard tror jag, precis som förra säsongen, kommer att vara våra viktigare spelare. De tre måste hålla sig hela och friska en stor del av den här säsongen för att vi ska vara riktigt slagkraftiga. Även Jesus betydelse ska inte underskattas. Jag tror dessvärre att Smith-Rowe kan ha en ny jobbig säsong framför sig. Det är svårt att se hur han ska få någon kontinuerlig speltid och han är den typen av spelare som behöver mycket förtroende för att blomstra.
What up?: Thomas Partey. Arsenal har presterat som bäst de senaste två säsongerna när Partey varit i form. Så fort han tappar formen så slocknar Arsenal. Partey var ligans bästa CM ifjol under 75% av säsongen och Rice har en hel del att förbättra innan han är på ghananens nivå vad gäller tvåvägsfotboll. Saka, Jesus och Timber är nog flashigare spelare som syns mer, men Partey fortsätter nog vara den mest tongivande spelaren i det tysta.
Sist, vad har du för personligt mål med ditt supporterskap i år? Se en match, tröja, övertala Spursare att byta sida eller vad?
Erik: Jag ska försöka se en match i London i år nog, om ekonomin tillåter. Annars blir det nog rätt så vanligt med att konsumera så mycket man hinner med och debattera en hel del med vänner om hur säsongen ska bli.
Sebastian M: Ta till mig laget, och åka och se en match i London. Fotbollens moderna utveckling har skördat en del offer i min bekantskapskrets, folk som saknar Sir Alex, Wenger och riktiga profiler och som bara ser en stor färgfläck där tröjor smält samman i takt med att spelare byter klubbar beroende på vad som passar bäst kommande halvår. Jag vill bli förbannad, förtvivlad och vråla av glädje. Reiss Nelsons mål mot Bournemouth var ett sånt ögonblick ifjol, fotbollen började efter ett par år plötsligt riktigt pulsera igen och jag var tillbaka till Text-TV tiden där man med andan i halsen klickade uppåt på fjärrkontrollen för att få se hur matchen mot Derby gått. Jag vill älska och inte tåla mitt Arsenal (och irritera min fru genom våra triumfer).
Ola: Jag hoppas att min tillit till laget kan fortsätta att växa. Jag är nog, som många andra, skadad efter så många svajiga år. Så många svaga och ojämna spelargrupper som svikit. Jag är i stort sett livrädd matcherna igenom fortfarande. Det spelar ingen roll om Arsenal leder med 3-0 på hemmaplan i 75:e minuten. Det skulle vara fint för hälsan att kunna slappna av ett ögonblick ibland. Sen hoppas jag alltid att komma iväg en sväng till London inför varje säsong även om det blir allt svårare att få ihop det med familjepusslet. Kanske i slutet av maj. Lagom till paraden. En kan drömma.
What up?: Att börja titta på europeisk gruppspelsfotboll igen! Jag har bojkottat Europa League i flera år (förutom när det är kvartsfinal och framåt) eftersom den cupen är under min värdighet. Nu när vi är tillbaka i CL igen så kan jag äntligen börja titta på våra gruppmatcher igen!
Å så stängs panelen denna gång.
TV: Arsenal vann Community Shield efter straffar mot City
