Konsten att sälja
Edu har varit Arsenals sportchef i fyra år vid det här laget. En del älskar honom, andra är fortfarande mer kluvna men alla har en åsikt. Han gör sällan några ingående intervjuer utan håller sig allt som oftast i bakgrunden. Nedan följer en ansats att utvärdera det arbete som han har gjort hittills.
Edu kom till Arsenal första gången redan sommaren 2001. Arsène Wenger handplockade den då tjugotreårige brasilianska mittfältaren ifrån Corinthians. Det blev fyra väldigt framgångsrika år i norra London för Edu med två ligatitlar och två segrar i FA-cupen innan spelarkarriären rullade vidare i Valencia för att sedan rundas av hemma i Corinthians 2010. Nio år senare återvände Edu till Arsenal. Den här gången i rollen som sportchef.
Den första säsongen fick Edu mest agera i en biroll. Det var i det läget dessvärre Raúl Sanllehi som var det högsta hönset och som drog i trådarna. Den inkompetenta skojaren Sanllehi fick dessbättre foten ett år senare. Från och med sommaren 2020 har det varit Edu som har varit ansvarig för Arsenals lagbygge. Mikel Arteta hade anslutit ett halvår tidigare som manager och de har sedan dess tillsammans försökt styra skutan på kurs. En skuta som i det läget läckte betänkligt. De ärvde en ålderstigen, dyr och obalanserad spelartrupp samt en synnerligen splittrad supportergrupp. Tre år senare går det med stor glädje att konstatera att situationen nu är en helt annan. Eftersom de har gjort många saker väldigt bra.
Edu har talat om sin roll inom klubben. Han menar att hans ansvar är att balansera det kortsiktiga med det långsiktiga. Att ge laget de bästa förutsättningarna för att kunna prestera här och nu men samtidigt säkerställa klubbens framtid. Idag och imorgon. Samtidigt. Hela tiden. Det är inte en helt enkel kombination att navigera. En stor del av arbetsbeskrivningen består i att bygga och bibehålla relationer. Internt med spelare, tränarstab, sportslig ledning, scouter, ägare och supportrar. Externt med agenter, sportchefer och klubbar. Det är helt nödvändigt för möjliggöra nästa del av uppdraget. Nämligen talangidentifiering, rekrytering och kontraktsförlängningar. Jag upplever att det råder samstämmighet om att Edu genomför de här delarna av uppdraget väldigt bra. Resultatet av arbetet ser vi på planen. Arsenal har i skrivande stund den högst värderade truppen i världen. Det är dock en del av sportchefens ansvarsområden där det finns ett tydligt utrymme för förbättringar. Nämligen när det gäller att få ordentligt betalt för spelare som lämnar klubben.
Edu ärvde en trupp där många ålderstigna spelare satt på dyra kontrakt. Om vi ska vara ärliga var också ett flertal av dessa spelare mer eller mindre helt odugliga och följaktligen väldigt svåra att sälja. Att klubben valde att bryta Skhodran Mustafis, Sokratis Papastathopoulos, Sead Kolašinacs, Willians och Calum Chambers kontrakt går att förstå. Att vi inte lyckades kassera in en enda krona för varken Mesut Özil, Pierre-Emerick Aubameyang eller Héctor Bellerín är svårare att acceptera. Samma sak verkar vara påväg att ske med klubbens tidigare rekordrekrytering Nicolas Pépé. Där måste vi bli bättre. Framförallt om vi fortsätter att spendera de summor som vi gör idag när vi köper spelare. En statsägd klubb behöver inte resonera så kring sin omsättning men Arsenals ambition är att vara finansiellt självförsörjande. Då måste spelarförsäljningar generera större inkomster framöver. Edu gör redan många saker väldigt bra och jag såväl tror som hoppas att han kan utveckla den sistnämnda delen. Det ena är inte hållbart över tid utan det andra.
