Krönika: Det vände när Big Ben slog sex
Så nu sitter vi här igen. Ännu en säsong står bakom oss – en säsong som likt de senaste bäst kan sammanfattas som en enda lång berg- och dalbana. Arsenal reste sig tillslut, efter en i klubbens mått mätt medioker höst och vinter. Som så många gånger förr hade Arsene Wenger ett bekant ess i sin Michelin-jacka – den ljuva våren. Men det krävdes en rejäl smäll på käften för att få laget att vakna upp, ta sig i de mörkblå kragarna och inleda en dramatisk jakt på en fortsatt plats i finrummet.
Det är söndag den 3 mars. I samma stund som ståtliga Big Ben dånar ut arton melankoliska klang över den engelska huvudstaden står ett gäng rödvita män och hänger med huvudena på White Hart Lane's gröna underlag. De nedslagna individerna med kanoner på brösten har just – två gånger om – blivit totalförnedrade i eget straffområde av två löpstarka hemmalirare med 11 och 7 på ryggtavlorna. Derbyt i norra London blev inte riktigt som de rödvita individerna hade tänkt sig.
Arsene Wenger och hans mannar sitter i ett prekärt läge. Åter igen. Tio matcher återstår av säsongen, och avståndet upp till Tottenham är efter derbyförlusten nu sju poäng. Och som om inte det vore nog är ytterligare en Londonrival insprängd däremellan. Läget känns bekant, och det är en pressad fransman som med bister min just bevittnat eländet från sidlinjen. Bland de vitprydda Spurs-fansen sjungs det ramsor med ironisk stämpel; ”Arsene Wenger, we want you to stay”. Det hjälper heller inte att laget under veckorna dessförinnan fått storstryk av Bayern München på hemmaplan i Champions League-åttondelen, samt förlorat på samma arena mot Blackburn i FA-cupen.
Och nummer 11 på ryggen var det ja. Gareth Bale. Målet i den 37:e minuten, som betydde 1–0 för Tottenham, var walesarens 16:e för säsongen. Den 23-årige mittfältaren är vid tillfället ligans hetaste spelare. Het som glödande kol, så att säga. Och det är en stor fråga som alla vill ha svar på efter derbyt; Kommer Tottenham hålla undan – i år då? Både André Villas-Boas och Arsene Wenger ser med tillförsikt på framtiden, och den förstnämnda är noga med att påminna om det förflutna;
”Seven points is not big enough in the Premier League because this time last year Arsenal came back. What we know is Arsenal have shown enough examples in the past that they are able to finish very strong.”
Och även om framtiden efter förlusten ser allt mörkare ut för Gunners håller Wenger – som alltid – hoppet uppe inför säsongens avslutande kapitel;
”I said before the game we couldn't drop these points and I stand by that. It's a massive challenge but it's still possible to finish fourth so we will fight for it, that's for sure.”
Sedan 'The Invincibles' 03/04, och andraplaceringen året därpå, var Arsenals slutplaceringar inför årets säsong i Premier League 4-4-3-4-3-4-3. Tillsammans med Manchester United (på en något högre nivå, jag vet...) har man varit det stabilaste laget i Premier League under 2000-talet. Man vet helt enkelt vad man får från Arsenal. Ett lag som numer ibland kan sticka upp och nosa lite på toppen, för att sedan falla tillbaka och istället kriga om spel på kontinenten. Spelare har kommit, och spelare har gått. Betydligt mer namnkunniga sådana i minuskolumnen. Men laget har till trots, år ut och år in, hållit sig på samma nivå. Antal inspelade poäng under ovan nämnda säsonger är snuskigt stabila 67-68-83-72-75-68-70-73. I regel har man slutat mellan 10 och 20 poäng efter seriesegrarna, med säsongen 07/08 som undantag då man i tabellen endast hade fyra pinnar upp till United när säsongen summerades. Frågorna är dock många. Hur ska Arsenal ta nästa steg i utvecklingen? Ska man fortsätta vara en plantskola för talanger i all evighet, och när kommer detta mönster av ständiga tredje- och fjärdeplatser brytas. Och i sådana fall, till det bättre eller – Gud förbjude – till det sämre? Vem vet inte du, vem vet inte jag. vi vet ingenting nu, vi vet inget idag, som någon sjöng på 90-talet...
Apropå musikaliska textrader. Likt en välbekant Thorsten Flinck-melodi reser kanonjärerna sakta men säkert huvudena mot skyn igen – och siktet ställs åter in på den åtråvärda fjärdeplatsen. En stor portion heder vinns tillbaka via en heroisk insats på Allianz Arena, där bara ett förlegat påhitt med namnet ”bortamålsregeln” står i vägen för en osannolik bragd. Man radar upp fyra raka segrar innan det är dags för match mot Everton hemma på Emirates. 16 april står det i kalendern. Gästerna från Liverpool har en imponerande säsong bakom sig, och nosar Londontrion ovanför i nackhåren. En match där det nästan är viktigare för Arsenal att inte förlora än att vinna, om man inte helt ska tappa kontroll på saker och ting. Gunners håller mycket i spelet, men målchanserna uteblir och 0–0 blir det föga upphetsande slutresultatet. I nuläget – med fem matcher kvar av säsongen – råder en riktig thriller i jakten på Champions League. Med Arsenal på 60 poäng, Tottenham på 61 och Chelsea på 62 kan vad som helst hända. Och det som verkligen väcker hoppet för oss Arsenal-supportrar är just det att våra rivaler ställs mot varandra tre veckor framåt i tiden. Trots att Wenger är missnöjd med två tappade poäng mot Everton är han belåten över den obesegrade trenden som nu sträcker sig över fem matcher;
”We are on a very strong run and we are of course a bit frustrated because we dropped two points but we kept our [unbeaten] run going. I believe we can gain a lot of confidence from that game to go into the next one and win it. Let's focus on the next one now. It [the top-four race] will be very tight, that's for sure.”
Nästa steg i utvecklingen, som sagt, vad blir det? Det har redan börjat snackas om nyförvärv hit och dit, och fotbollssäsongen är knappt över innan Silly Season tagit över våra liv. Men en sak är säker – det behöver förstärkas. Om vi börjar bakifrån så är målvaktsläget alltjämt lite osäkert. Det är skador och ojämna insatser som präglat säsongen mellan stolparna. Men jag tror alltjämt på att Wojciech Szczesny – spelaren vars namn jag numer inte behöver fusklapp för att stava till – har potential, något som han i små ljusglimtar visar då och då. Det gäller bara att polacken hittar den där stabiliteten som krävs för ett lag på europeisk toppnivå, liksom David De Gea gjort i United-målet. I backlinjen snackas det just nu mycket huruvida Bacary Sagna kommer tillhöra denna eller ej nästa säsong. Samtidigt väntar en brittisk finne på sitt riktiga genombrott där bakom. På andra kanten är konkurrensen hård mellan Gibbs och Monreal. I mittförsvaret har lagkapten Vermaelen fått stå åt sidan under våren till fördel för fyrtornet men alltjämt något ostabile Mertesacker samt en formtoppad Koscielny. Hård konkurrens åter igen, men jag saknar ändå något mer stabilt a la Tony Adams eller Sol Campbell i gammal högform där bak. En defensiv mittfältare är det inget snack om att vi behöver, och ett offensivt alternativ känns nödvändigt. Men vad vet jag, så som det här laget spelat under våren kanske inte mycket behöver tillföras. Fast i och för sig, de spurtade ju snyggt även ifjol, och se hur det gick. Just det, ännu en fjärdeplats.
Vi närmar oss slutet. Av årets upplaga av Premier League återstår 360 minuter att spela. Efter bortaseger på Craven Cottage står de röda djävlarna från nordvästra England på andra sidan mittlinjen. Och oj, så bra det börjar. Matchuret har knappt hunnit passera en och en halv minut när Tomas Rosicky's läckra genomskärare hittar Theo Walcott som elegant rullar in 1–0. Eufori. Men lika underbart som det känns, lika illa mår jag när Bacary Sagna hemskt onödigt gör ner Robin van Perise – vem annars? – i straffområdet strax innan halvtid. Han tar självklart tillfället i akt och sätter dit kvitteringen mot sitt forna lag. En ”Guard Of Hounour”, två tappade poäng och ett mål i baken signerat en viss holländare. Illa, jag mår illa. Men poängtappet glöms fort, och i de två följande matcherna gör Arsenal sitt via trepoängare mot QPR och Wigan. Samtidigt får man ännu ett drömresultat med sig när Chelsea och Tottenham kryssar på Stamford Bridge.
Inför sista omgången har Chelsea i princip säkrat direktplatsen till CL. Kampen om den sista platsen till finrummet står – självfallet – mellan Gunners och Spurs. Och det blir tillslut en fransman som räddar en annan fransmans heder, säsong och jobb(?). Laurent Koscielny trycker in bollen mot handfallna skator efter 52 minuters spel på St James Park i Newcastle. Då gör det inte så mycket att Gareth Bale senare i den matchens slutskede avgör för Tottenham mot Sunderland. Arsenal gör det igen. Det som många – inklusive jag – trodde var kört redan i februari-mars. Efter ännu en ljuvlig vår tar man sig till Champions League för 16:e året i följd – även om det ska sägas att det gäller att klara kvalet först. Men det ska inte vara något hinder, eller hur!?
Jag vill avsluta med ett par hyllningar. Först och främst, jag är inte den som hånar mina motståndare. Även om de tillhör mina värsta rivaler. En spelare som sannerligen imponerat på mig i år – och inte bara mot Arsenal – är just denna nummer 11 i Tottenham, flera gånger omnämnd i denna text. Gareth Bale har i princip burit sitt lag på sina axlar under säsongens sista tredjedel. All cred till honom, och till Tottenham som åter igen gav oss en rejäl kamp – ändå in i kaklet. Vi fick åtminstone något att kämpa för, något att glädjas åt, i skuggan av dominansen från rött och blått i Manchester.
Min andra hyllning går till Theo Walcott. Efter år och åter år av falnad talang har denna extraordinära engelsman äntligen blommat ut till en spelare av världsklass. I år bar han Gunners offensiv framåt. Mitt lyckligaste ögonblick under säsongen 12/13 skedde den 18 januari när Theo äntligen kritade på det där jäkla kontraktet. I min mening kan det ha varit vändpunkten för Arsenal. Nästa steg i utvecklingen kanske redan är taget – en nyckelspelare som väljer att stanna i klubben han älskar. En stor seger för fotbollen, och en stor seger för Arsenal FC.
Vi hörs igen när säsongen 13/14 drar igång. Då ska vi fan ta hem den där jävla Champions med...
COYG!
Victoria Concordia Crescit