Krönika: För snart ett år sedan
Snart dags för ligastart. Det betyder premiär och precis som förra säsongen så startar Arsenal på hemmaplan, denna gång mot Crystal Palace istället för Aston Villa. Minns ni premiären 16 augusti 2013? Jag minns den väldigt väl för jag var på plats och skulle se min första Arsenal match live i London…
Vi vrider tillbaka klockan till den 25 april 2013. Första fasta lönen, min födelsedag, hur firar man det? Jo, med att komma lite närmare Arsenal än tidigare. Jag köpte rött medlemskap hos Arsenal och satt sedan och rullade tummarna i väntan på att biljetterna till premiären skulle släppas. Sjukt nervöst var det, jag mejlade, googlade och letade information för att på alla sätt vara säker på att jag först och främst skulle få en biljett men även hur min dag borde fördrivas runt Halloway Road, Arsenal och Emirates stadium. Full av förväntan stod jag sedan med packad väska på Säve flygplats. Resten av den dagen är en historia i sig som vi får ta någon annan gång men den innehöll sent flyg, missat tåg, fel buss och taxiletande mitt i natten någonstans i norra London.
Flera erfarenheter rikare stiger jag upp nästa morgon för en snabb frukost, ja för jag brukar sällan tycka att rostade trekanter utan pålägg är gott efter två, tre stycken. Siktet inställt på Green Park för byte till Picadilly line från Jubilee line. Det är inte utan att det pirrar i kroppen när jag går upp från tunnelbanan på Holloway Road och får se min första glimt av Emirates Stadium mellan fasaderna som kantar Hornsey Street. När jag kommer närmare fäster jag blicken på The Armoury. Valet av tröja och nummer visste jag tidigt skulle bli en viktig del av min resa. Kommer spelaren stanna i Arsenal, gillar jag spelstilen, är det ett coolt namn, legendarpotential? är några av frågorna som jag försökte besvara när jag gick igenom truppen i huvudet. Väl inne i The Armoury så var dock valet enkelt, nr 14 Theo Walcott. Killen är vindsnabb, född rätt år (1989) och har samma längd som mig. Rätt givet val alltså! Passade på att prata med ett butiksbiträde och frågade vad han trodde om kommande säsong och dagens match. Det visade sig att han var precis som (tyvärr) väldigt många andra Gooners var då och märkligt nog fortfarande är. Han trodde trots vår fina avslutning på våren 12/13 inte att Gunners hade så mycket att komma med. Chelsea, City bla bla bla, Tottenham har värvat starkt bla bla bla, vi har värvat dåligt, Wenger är dum i huvudet, vi behöver förstärka på alla positioner, en ny anfallare osv. En typisk ”Wenger out” kille alltså. Svensk som jag är så försökte jag lite lätt diplomatiskt nämna att vi hade en bra avslutning förra säsongen, att Wenger vet vad han gör men att vi nog kan behöva en till anfallare, ”Higuain kan ju faktiskt vara på väg”. Detta viftade han bort och sa att vi behöver värva mer och större spelare, men några specifika namn kunde han inte ge mig. Jag gav helt sonika upp och betalade mitt fashionabla förvärv samt en klassisk turist kassako, en mugg.
Efter en egen tour runt Emirates Stadium, där jag bland annat hälsade på en något stel Henry, kunde jag inte annat än imponeras över hela området som byggts upp och hur mycket Arsenal man tryckt in i varje vrå. Nog för att arenan är en megareklampelare för Emirates Airline men det är också en hypermodern hyllning till hela klubben, alla fans och spelare som någonsin betytt något för klubben. Mitt minne sviker mig dessvärre när jag försöker minnas var jag åt mina mycket goda och fantastiskt prisvärda hamburgare innan match, det får jag ta reda på vid nästa besök. Träffade hur som helst på fyra mycket trevliga svenska herrar som firade en av de sinas 50-års dag. En weekend med sina bästa vänner som 50-års present gick således direkt upp på min ”att göra lista”. Mätt och belåten gick jag tillbaka till Emirates och intog min plats 947 långt före matchstart. Gott om tid till att beskåda gräset som inte liknar något som jag någonsin sett. Kan inte minnas att jag ens puttat på en golf green som sett så förföriskt grön ut. Någon timme senare när uppvärmningen är avklarad och kameran gått varm tågar så lagen in, här någonstans kommer också ni som såg matchen på TV in, frågan är om vi då såg samma match?
Arsenal startar fantastiskt, bland det bästa på länge.. Det är en otrolig fartmaskin som trycker ner Aston Villa i fotsulorna under den första kvarten, som också kröns med ett mål mitt framför mina ögon när The Ox sprintar ifrån sin försvarare och slår ett skolboksinlägg stenhårt längs marken till en framstörtande Giroud, 1-0. En glädjeexplosion utan dess like! Jag vet, ALLA vet, att detta är säsongen, Arsenal spelar som Arsenal bör, mindre bolltrillande, mer fart och djupledsspel. Just där och då tror jag faktiskt vi 60 000 på Emirates är helt överens. Det som följer är sedan helt sjukt. Jag kan inte minnas att jag gått från sådan total eufori till vrede och sedan uppgivenhet och tomhet någon gång tidigare eller senare. Om vi bortser ifrån att Arsenal spelade med en naivt hög backlinje utan att vara sammanlänkad med defensiva mittfältare, (Ja en sådan som sedan fällde oss mot våra toppkonkurrenter), så var detta tyvärr rakt av en match där domarkvalitén avgjorde. Jag avskyr när vissa ”svåra situationer” rullas om och om igen efter matcher där domaren kanske missat en liten touch eller en offside med några centimeter. Några sådana fanns här och där och det kan för evigt sämste Anthony Taylor anklagas för, att när det hettade till så gjorde han fel. Men det som märktes direkt från läktarplats var att Taylor inte hade koll på matchen över huvud taget, det var ojämnt och små konstiga beslut konstant åt båda håll vilket tyvärr blev avgörande. Sådant borde uppmärksammas mer än otroligt svårbedömda situationer där domaren förmodligen gör vad denne kan. Jag blev också förbluffad över Arsenalpublikens uppenbara avsaknad av just den insikten och istället riktades all kritik mot Wenger som inte spenderat tillräckligt på transfermarknaden, som om miljardförvärv hade motverkat en katastrofal domarinsats och mental kollaps. Slutresultatet blev till sist 1-3 när domaren väl blåste av matchen. Arsenal är sönderkontrat av Villa och tankarna snurrar i huvudet. Hur skulle man kunna möta anstormningen av hån ifrån diverse Tottenham-, Liverpool- och United-sympatisörer där hemma? Det räcker liksom inte med att detta trots allt varit en otroligt häftig upplevelse och att Arsenal spelade riktigt bra i början av matchen. Jag kände i ärlighetens namn väldigt positiva vibbar redan då, sådana som återkom under några av den gångna säsongens matcher, exempelvis mot Bayern i Champions League, då man kände att Arsenals högsta nivå nu verkligen var av yttersta världsklass igen. Vägen hem gick i alla fall förbi en sportshop för lite tröstshopping och en pub för tröstöl innan jag styrde kosan mot hotellet och dagen därpå mot flygplatsen.
Mina bestående minnen från min första Arsenalresa blir som ni förstår blandade. Så fantastiskt kul att få se och ta på hela Emirates området, se planen, se spelarna och den mäktiga arenan. Som jag nämnde kände jag också en spelmässigt positiv känsla av att klubben är på väg åt rätt håll. Tyvärr mindre kul att åter bli påmind om att en stor del Arsenal supportrar tyvärr i mina ögon många gånger är gnälliga och bortskämda snorungar (även om vissa på passet är 40+). Passar det inte så byt klubb till något som passar lynnet bättre, typ Real Madrid där pengar, status och image är det viktigaste, eller Tottenham för de som gillar att tycka synd om sig själva.
Jag har därför en uppmaning inför premiären nu på lördag 16/8. Vad som än händer i matchen så kom ihåg vilken härlig säsong vi har bakom oss, med FA-cup seger och ett transferfönster där Wenger fått precis som han vill. Detta kommer gå vägen och vi kommer vara med i toppen och slåss i år igen. Det har funnits en tydlig plan i klubben sedan The invincibles triumfer och flytten till Emirates. Vad jag vet så har dessa planer inte ändrats utan fortgår som planerat.
