Krönika: The Curse of the Coq
Skadan på Francis Coquelin innebär att den ömtåligaste punkten i startelvan riskerar en längre blödning. Kommer klubbledningen och Wenger svara med nytt blod i januari eller återupprepas gamla misstag igen?
I skrivande stund har det inte kommit någon slutgiltig medicinsk rapport över Coquelins frånvaroperiod. Det står emellertid klart att han missar resten av året, förmodligen januari också, eventuellt ännu längre. Fransmannen har på kort tid etablerat sig bland lagets verkliga nyckelspelare och som en långsiktig lösning på det tidigare problemet på defensivt mittfält. Hans betydelse är så stor att vi nu riskerar tappa värdefulla poäng i toppstriden i hans frånvaro.
Arsenal parkerar på en delad tredjeplats så här långt i ett titelrace som ser ut att ha de svagaste hästarna på väldigt länge. Fjolårssäsongens guldkusk José Mourinho har stora problem med sitt Chelsea och de kan redan nu räknas bort från förstaplatsen. Varken Leicester eller Man United ser jag som guldlag (i nuläget) och City verkar leta förgäves efter utväxlingen och är fortfarande helt beroende av Agüero och David Silva. Det är egentligen bara Tottenham som har en stigande formkurva av topplagen. Men några förstaplatser har Spursare, som vi vet, icke behövt bekymra sig om sedan färg-tv:n infördes. Med andra ord finns en jättechans för Arsenal att ta hem Premier Leaguetiteln i vår. Det hela har utvecklat sig till ett läge som är mer lovande än vad till och med de största optimisterna spådde i augusti tror jag.
I de åtta återstående matcherna av 2015 får Wenger hitta lösningen på problemet inom laget. Den naturlige ersättaren till Coquelin är Mathieu Flamini. Det är en lösning som möjligen kan fungera över den kommande månaden, trots att spelaren inte på något sätt imponerat under året. Eventuellt kan Flamini få en sista-året-på-kontraktet nytändning och hitta lite inspiration. Men trots att han är en miljökämpe och, enligt AB, på väg att ”rädda världen” så är han knappast mannen som kan rädda situationen som uppstått.
Nästa alternativ är kapten Arteta. Han var dålig senast mot WBA och har haft återkommande skadeproblem det senaste året. Han är heller ingen defensiv mittfältare i ordets rätta bemärkelse och är därför inte någon bra kortsiktig lösning. Tittar djupare i truppen hittar vi Calum Chambers som säkert vill bevisa att han kan bemästra en DM-position också. Men att tro att Chambers skulle återvitalisera sig som Coquelin gjorde för ett år sedan är att hoppas på för mycket.
Då återstår lösningen att värva eller låna in någon i januari. Detta kan ske både i form av en kort- eller långsiktig lösning. Den spontana tanken som slår mig är att blicka bort mot ett överbefolkat mittfält i Roma. Laget har en fantastisk bredd på mitten för ett lag under den yppersta eliten och där finns säkert spelare som inte är nöjda med speltiden. En sådan som Seydou Keita kan vara en spelare som håller för spel i Arsenal ett par säsonger. Efter utlåningen av Szczesny dit finns en kontakt etablerad redan mellan klubbarna.
Tittar över på Roms ljusblå sida finns en Lucas Biglia som eventuellt börjat tänka i seriösa banor om en januariflytt efter Lazios knackiga inledning. Den spelaren skulle bli dyr, men är ett alternativ om man satsar yngre än Keita (eller Källström för den delen…) och fullt möjligt sådant om man verkligen vill.
I januari 2014, när Arsenal senast hade bra chans på ligatiteln, stod Wenger med möjligheten att förstärka sitt anfall och ge sig själva ökade chanser att vinna ligan. Men någon ny anfallare kom aldrig. Giroud tappade fart under sitt andra halvår i klubben, Yaya Sanogo av alla människor kastades in på topp i en CL-åttondel mot Bayern, och någon ligatitel blev det aldrig. Låt oss hoppas att den envise Wenger lärt sig något av det och tar in en defensiv mittfältare i nästa transferfönster. Skillnaden mellan att sluta etta eller trea kan i slutändan visa sig bero på ett sådant beslut, eller icke-beslut.
