Krönika: Upp till bevis
Några tankar om en ytterst spännande säsongsavslutning för Arsenals del. Klarar laget av att ta nästa steg i processen under sluttampen av säsongen, eller kommer allt sluta som vanligt igen?
Inför matchen mot Liverpool i den 31:a omgången ligger laget hela sex poäng före Merseysideklubben, och en poäng före deras bittra rivaler i Man United på sista Champions Leagueplats. Om man kollar uppåt så är visserligen inte ligatiteln körd rent matematiskt, sju poäng upp till Chelsea som har en hängmatch mot Leicester, men de allra flesta gooners fokus torde ligga på andraplatsen och Man City som bara är poängen före där.
Vi har med andra ord en jättemöjlighet att komma tvåa i år och kunna demonstrera att klubben är ”på riktigt”, och dessutom hägrar en till FA-cuptitel där någonstans. Skulle säsongen sluta i dur, med en andraplats och en cuptitel, så borde det rimligen ge helt andra möjligheter att spänna bågen under sommarens aktiviteter än vad som varit fallet under de år vi slutat utanför topp-2.
Utan att gå in för mycket på eventuella spelarvärvningar så hade det kunnat innebära att ledningen ruckar på fungerande lösningar som Coquelin och istället landar ett stort namn som DM (vem det nu kunnat vara), i positionen som efterlysts under flera år. Det hade också kunnat innebära att man ändrar om i det ordinarie mittbacksparet för att köpa in en världsklassmittback som kan ta fyrbackslinjen till nya nivåer. Och då har jag bara vidrört defensiva namn, offensiva storstjärnor har man bevisligen kunnat knyta till sig de senaste två somrarna. För i slutändan vill de allra bästa spelarna vara med och slåss om titlar och inte jaga fjärdeplatser när vårsolen ligger på.
För Arsène Wenger hade en lyckad avslutning gett honom möjlighet till arbetsro och tystat de mest högljudda kritikerna till honom. Han hade kunnat bygga vidare på känslan att det är möjligt att vinna titlar och fortfarande uppnå stora saker med klubben han snart firar två decennier i. Skulle allt gå åt helvete mot Liverpool och i resterande matcher, och det inte blir någon topplacering eller cuptitel, då kommer kritikstormen mot Wenger blåsa upp igen på ett sätt som säkerligen skulle medföra sämre energi runt klubben i sommar. Då riskerar vi att hamna på ruta ett igen med tongångar som att 13/14 bara var ett undantag i titelväg och att laget inte är redo att utmana lagen med oljemiljarder.
Om man gör några nedslag under säsongen så är det främst tre matcher som sticker ut: United hemma i november, City borta och Monaco hemma. Efter 1-2 mot United (med Tyler Blackett i backlinjen) så var mina förhoppningar om säsongen på sin höjd en fjärdeplats och en ev. cupbuckla. Att laget tagit stora steg sedan dess och hjälpt mig borsta bort den sortens melankoli glädjer mig mycket. Till stor del är det tack vare segern på Eastlands där laget verkade överkommit en barriär som funnits länge närvarande. Tyvärr har också super-duperfiaskot mot Monaco förstört en del av våren och en chans för oss att tampas med de stora drakarna på kontineten långt fram i turneringen.
Under våren har Arsenal radat upp sex raka segrar i ligan, den längsta vinstraden sedan flytten från Highbury, och här står vi nu med nyvunnen optimism och hägrande titeldrömmar. Precis som de tidigare nämnda matcherna på olika sätt definierat säsongen tror jag att hemmamötena med Liverpool och senare Chelsea kommer göra det för avslutningen. Det är med andra ord upp till bevis för laget och managern att sätta sina avtryck för hur folk kommer minnas Arsenal anno 14/15, ett lag som tog steget eller ett lag som var som sina tidigare post-2006 upplagor?
Till sist tror jag även att FA-cupen blir en tuff nöt att knäcka. Ponera att det blir Arsenal-Liverpool i final så har vi ett möte som redan har sin laddning i och med att det blir Steven Gerrards sista match för LFC, på hans födelsedag. Fast den psykologin kan ändras under lördagens match och det gäller att ta sig dit till att börja med.
COYG
