Arsenal - Lens6 - 0
Mäktig överkörning då vi säkrade gruppsegern
Sex målskyttar då vi Lens er fransmännen
En omgång återstår - resan till Eijndhoven - men Arsenal åker dit som redan klara gruppsegrare efter uppvisningen hemma mot laget som tidigare i höstas åsamkade oss vårt enda poängtapp ute i det kontinentala.
Det började med en inspirerande laguppställning.
Zinchencko startade, Tomiyasuo likaså. Ödegaard och Havertz fick speltid ihop, och på topp startade två brasilianska Gabrielar.
Tolv minuter tog det innan den mer kristne av de båda längst fram gått in i en nickduell i straffområdet, som märkligt nog ställer hela bortaförsvaret, och skickat fram bollen mot den ende vakna i närheten. Kai Havertz, som verkar vara en känslospelare, dök upp och följde upp målet senast med ett nytt.
Att Jesus är offside i förstaläget men inte är den som nickar var tillräckligt för att domaden inte skulle blåsa, jag är osäker till vad jag faktiskt tycker om det men ett av alla de här gråzonsmålen satte oss i en bekväm sits.
Det dröjde sedan åtta minuter innan den spelsugne Gabriel Jesus fångade upp en andraboll i straffområdet, vände bort den första glidtacklande försvararen, och lade in den lågt och enkelt.
Här och då var det en tydlig skillnad lagen emellan, och känslan av ett Arsenal som växlat upp skar genom den lätta dimman som då och då sänkte sig ner mot gräset.
Tre minuter senare kommer Martinelli i ett av alla de där anfallen då han driver inåt från kanten och letar efter läget med sin höger. Han finner det, målvakten räddar, och precis i bollbanan står Bukayo Saka och får den i bröstet.
Jag har skrivit förr om hur Saka och Martinelli tillsammans utgör en hel Thierry Henry - Martinellis spets, utmanande och rapphet i aktionerna som sällan smyckas ut för mycket; Sakas enkla, provocerande enkla självklarhet med vilken han utmanar, finner enkla mål och bara uppträder lugnt på planen - visst finns det något fint i att man får finna sig sin nya Henry-talisman på det sätt man kan (nu när Lacazette av olika anledningar aldrig riktigt blev den arvtagare han borde).
Vid 3-0 passade Tomiyasu på att rensa en halvdålig passning i backlinjen som ett skott upp mot kanten, en helt briljant boll (varför får den gode Takehiro så lite erkännande för hur ofta han står för sådana här Hollywood-passningar?) som landar på en lite chockad Martinelli, som det till trots finner sina fötter och sätter fart mot den ende motståndare han har framför sig.
Som den Henry han är bryter han in, tar sig förbi den blockerande försvararen som tvingas stanna upp, och bombar bara in den i bortre burgaveln.
4-0 efter 26 minuter, fyra mål på fjorton minuter.
På tilläggstid fortsatte japanen springa som vore det OS-maraton i Stockholm 1912 och inlägget till Ödegaard är utsökt, liksom norrmannens självklara avslut, och 5-0 var sedan länge en formalitet som inte skakats alls lika mycket som vår stolpe då Lens stack upp i deras enda riktiga läge med ett praktskott utifrån.
Tomiyasu och Zinchenko klev av i halvtid, Kiwior och White kom in. Reiss Nelson bytte av akademi-kollegan Saka och Jorginho fick ersätta Rice och därmed sätta visst huvudbry inför vinterfönstret hos italienaren.
Nketiah bytte av Jesus efter '82.
Nej, andra halvlek var svår att säga mycket om då den mest joggades av.
I '84 VAR:ades en straff fram efter en onödig hands på Lens Khusanov, Jorginho klev fram och slog utan tillhörande Jorginho-skutt in 6-0 på en för dagen uppgiven Brice Samba.
En uppvisning i effektivitet och rakt anfallspel, liksom finurlighet framåt och solitt bakåt - nej, detta är en årgång Arsenal som har faktiska möjligheter att gå långt i Champions League för första gången på åtminstone ett decennium, och i mina ögon längre än så.
