Arsenal - Burnley0 - 1
Matchrapport: Arsenal - Burnley (0-1)
Avgrunden är mörk, kall, och till synes bottenlös.
Det var en minst sagt ångestladdad sammandrabbning som ägde rum på Emirates Stadium när Arsenal tog emot Burnley. På pappret var den en match mellan två lag placerade runt nedflyttningsstrecket med lika desperata behov av poäng, men med tanke på förväntningarna rådde det inget tvivel om att det var Arsenal som hade pressen på sig. Tre poäng var ett måste, annars var det svårt att se säsongen som någonting annat än förlorad redan i december.
I startelvan syntes bara en förändring mot den skara som gick på pumpen senast borta mot Tottenham: en skadad Thomas Partey utgick till förmån för Mohamed Elneny. I övrigt var det mycket att känna igen från sist: i synnerhet den nya konstellationen med Alexandre Lacazette som släpande anfallare och Pierre-Emerick Aubameyang som central spjutspets.
Arsenal var onekligen det spelförande laget i matchens inledande moment: man hade mycket boll och man tryckte bitvis tillbaka Burnley, men man hade fortsatt svårt att på riktigt såga ned motståndet och komma till de riktigt farliga avslutslägena. Bortsatt från en sekvens där så väl Lacazette, Bukayo Saka och Aubameyang hade avslutslägen efter flipperspel i straffområdet var det Burnley som hade matchinledningens farligaste målchans. En misslyckad offsidefälla ledde fram till att Chris Wood kunde nicka fritt mot mål. Lyckligtvis var avslutet inte riktigt lyckat, och bollen seglade en bra bit utanför stolpen.
Ju längre halvleken gick var dock känslan att Arsenal vann mer och mer mark mot ett nedsjunket Burnley och att ett rödvitt ledningsmål kom allt närmare. Det borde också ha kommit i matchens 28:e minut. Firma Saka och Tierney lirkade sig fram på vänsterkanten, där den sistnämnda slutligen hittade Lacazette med ett kort inspel. Fransmannen hade ett väldigt bra avslutningsläge, men Nick Pope i Burnleyburen stod för en fantastisk reflexräddning från nära håll. Fortsatt 0–0, ett resultat som också skulle stå sig halvleken ut.
En halvtidsreflektion var att det ändå såg något bättre ut offensivt. Arsenal kom runt Burnley väl på kanterna, särskilt på vänsterflanken där Bukayo Saka hade ordentligt övertag på sin ytterback. Med det sagt är det fortfarande så otroligt påtagligt hur svårt Arsenal har att komma till farligheter genom planens mitt. Jag vill egentligen inte skriva om den kreativa bristfälligheten i den centrala offensiva tredjedelen. Dels för att jag nämner detta i stort sett varje gång jag skriver om Arsenal, dels för att det är så lågt hängande frukt vid det här laget. Men samtidigt är det, enligt mig, en av de huvudsakliga anledningarna till att Arsenal har så svårt att göra mål.
Till den andra halvleken kom Arsenal ut med en märkbart högre intensitet. Kanske delades det ut en klassisk hårtork av Mikel Arteta under pausvilan, men oavsett vad hade Tierney, Aubameyang och Saka bra avslutslägen innanför straffområdet under halvlekens sex inledande minuter. Trycket steg gradvis, och nu var verkligen känslan att det förlösande ledningsmålet låg i luften.
Men sedan slog han till, den schweiziske sabotören. Likt de testosteronstinna ordningsvakterna som står i dörrarna till Stockholms krogar blir Granit Xhaka, fortfarande, fullkomligt vansinnig vid minsta möjliga provokation. Den här gången förde han sin hand runt halsen på en Burnleyspelare efter en närkamp, en aktion som via VAR bestraffades med ett rött kort. Den senaste i raden av de själviska, illojala och dåraktiga påhitten som Xhaka har hittat på under åren kom sannerligen olägligt, och tog mer eller mindre död på det momentum som Arsenal hade byggt upp under den andra halvlekens inledning.
Som grädde på moset kom baklängesmålet inte långt därefter. I matchminut 73 nådde Pierre-Emerick Aubameyang högst på en hörna som skarvades in över målvakten. Dessvärre skedde detta i fel straffområde. Självmål, och 0–1 var ett faktum. Vid det här laget hade jag en oerhörd lust att stänga av Tv:n och göra något annat. Den enda anledningen till att jag fortsatte kolla var att få ihop tillräckligt med material till denna text.
För vi visste alla hur det skulle sluta efter Burnleys mål, eller hur? Inte ens med kniven mot strupen och med 2000 på läktarna kunde denna urusla, omotiverade, och mentalt svaga Arsenalupplaga skramla ihop till en vettig forcering värd sitt namn. 0–1 stod sig matchen ut, och den totala förnedringen var ett faktum.
Jag önskar att jag hade förmågan att skriva något optimistiskt, någonting upplyftande, någonting som tydde på att man faktiskt kunde skymta ett ljus i slutet av tunneln. Dessvärre tror jag inte att Arsenal befinner sig i någon tunnel. Fram till att drastiska förändringar sker (och ni vet nog vilka drastiska förändringar jag åsyftar) befarar jag att Arsenal sitter fast i en mörk och bottenlös avgrund. Om kursen inte kraftigt korrigeras kommer man sjunka djupare och djupare ner i denna avgrund, och i ärlighetens namn är jag livrädd för vad som finns nere på botten.
Det blir för övrigt inga spelarbetyg denna vecka. Enligt mig förtjänar ingen i denna trupp att bära den vackra rödvita tröjan för tillfället, och därför förtjänar de inte heller ett betyg. Dessutom måste jag mentalt förbereda mig på och stålsätta mig för alla de hån som kommer komma min väg som en följd av mitt supporterskap under den kommande veckan. Jag ber om ursäkt för detta, men jag både hoppas och tror att ni förstår.
