Falkens Funderingar: Om Mozart, Kent och grottlika varelser
Jocke Berg är en poet av guds nåde. Han finner ord på saker man själv - inte ens efter en diet på igelkottar och tallbark - kan komma på. När man lyssnar på "Låt dem komma nu" så inser man att killen inte bara är poet, estradör, leberman, artist, kåsor och spågubbe- han är gooner också. Textraderna
Januari, stod allt still
Varje ljusglimt en dubbel Treo i svarta glas
I februari sattes elchockerna in
Jag komprimerar än mitt motstånd och svar på tal
Jag är beredd, Bara låt dom komma nu
Jag är här, låt dom komma nu
Jag är grym som en grekisk gud, bara grymt mycket fulare
Låt dom komma nu, det handlar bara om tur till slut
Låt dom komma nu
....är "pure class" och en insikt i en goonersk självbild. För nu kommer Gunners. Efter lång vinterväntan, efter dvala, efter snö, tö, isbjörnar och pingviner på gatan; efter att Kung Bore slagit upp sitt tält i hela norra Europa och kastat små rimfrostiga larver efter alla spelare...nu kommer Gunners och kliver fram med stora steg. Wengers lagbygge börjar prata med varandra. Minsta skruv, mutter, insex-nyckel och hylsnyckelsats- de pratar. Fotboll och trots att tyske Per gick bort sig mot QPR och vi såg ett bombardemang mot Fabianski, så höll den emiratiska borgen tätt och segern bärgades. Mozart spelade på sin fiol, satan på sitt handklaver, alla djävlar dansar tango och Spurs tappar poäng. Å helt plötsligt, med sju matcher kvar, så har Gunners återigen allt i egna händer och en förhållandevis enklare resa mot ett varmt Maj. Jag har dock aldrig varit orolig. Inte. Inte alls faktiskt. Att Gunners tar en plats i Champions League. Det är en självklarhet. Huruvida Spurs tar det eller ej. Couldn't care less. Huvudsaken är att Gunners är före dem i ligan och vi firar St Totteringham's Day och Champions League. Då är säsongen "biff", man kan somna om; invänta ett miserabelt transferfönster, gå in i en ny säsong, tappa tron på mänskligheten i Augusti, tappa tron på Wenger och Gunners någonstans efter en förlust mot Swansea i September, bara för att sedan återgå till ett normalt liv i April-Maj igen.
Det är många spelare som har klivit fram på sistone. Jag imponeras av hur Wenger får ihop ett trummande teatersällskap utan Wilshere, Podolski och Walcott. Det är i alla fall tre spelare med bra klass och som gjort storstilade insatser under året. Jag har läst quasi-intellektuella - nä förresten..skitdumma - kommentarer om att Giroud inte räcker till och jag fattar fortfarande ingenting. Det finns en gen hos vissa snorungar som bara måste ha fram en hackkyckling. Som bara måste hitta fel. Som säkert har åtta stycken spelare på FIFA-13 som är mycket bättre än Giroud. Snälla; lämna klubben, ta er s.k fansstämpel med er, lås in er i en grotta med ett Playstation och kom aldrig ut igen. Man behöver inte hitta fel. Hela tiden. Inse att vi håller på ett lag. I med- och motgång. Jag har varit Gunners trogen sedan 1971. Fan, Kennedy levde då. ja i alla fall någon av dem. Liverpool var till och med bra då och det fanns faktiskt något levande väsen som fortfarande kom ihåg att Spurs vann dubbeln 1961. Att vara Gunners trogen innebär att man följer sitt lag i med- och motgång och så fort det går dåligt så skall inte alla spelare säljas, Wenger skall skruvas ned i en köttkvarn, en ryss skall ta över klubben och Kronke skallskickas in halvnaken i en MMA-ring.
Nu sväljer vi ilskan, går framåt och minsann..vi har en härlig avslutning framför oss. En massa trevliga matcher. Norwich-Everton och Fulham innan United. Att sitta på United-matchen den 28 April kommer att bli sagolikt. Jag och kollegan Jakob gör en match varje år. Samma hotell, en musikal, rejäl sightseeing(denna gång "the Shard"), god och förstklassig mat och så bara insupande av atmosfären. För något år sedan, så tog jag på mig löparskorna och sprang en sväng från hotellet upp till Emirates Stadium. Hyfsat mäktigt att lubba upp längs med Caledonian Road, ta in mot Holloway Road och sedan upp mot Emirates Stadium. Lite längre än vad jag trodde dock. Det blev nog en 15 kilometer innan frukost och en hyfsat yrvaken Jakob tittade förskräckt på mig när jag ramlade in i hotellrummet. Framför allt på det sättet jag fällde mig över tröskeln och kollade klockan. Gör inte alla det när de har sprungit?
De senaste matcherna har givit mig en hel del att glädjas åt. Att se Rosicky i full blom är mäktigt.Jag fullkomligt avgudar när han får bollen, snurrar runt och går framåt. Som den tjeckiska floden Moldau i vårflodsfors. Som en pilsk get en lördagkväll.. Det är som att se den forne Rocky Rocastle, som också hade en mäktigt snabb vändning av spelet och som på sin tid var en av de absoluta bästa Box-to-Box-spelarna som fanns. Rosicky kanske inte är en hemmajobbare av rang, men hans offensiva ådra, hans touch och vilja att skapa saker är makalöst viktiga och jag hoppas att Wenger tillser att den tjeckiska "dumplingen" stannar i klubben. Han är kanske inte en spelare som går in och startar varje match, men oj vilken skillnad han kan göra. En annan spelare är Ramsey, som vuxit rejält denna säsong och äntligen spelar han på den position jag alltid tyckt att han skall spela. Defensivt eller i en box-box-roll. Ramsey har enorma lungor och ett hjärta som är svårslaget. När nu Diaby återigen vilar sin bräckliga glaskropp, så behövs Ramsey tillsammans med Arteta och Wilshere. Gervinho har också kammat till sin lugg och visar att den form han hade i Afrikanska mästerskapen är konserverad. Koscielny och Fabianski har klivit fram och visat att de är väl värda den plats de har tagit på gräsmattan och sedan kan man inte undå att lägga märke till tex-mex Monreal, som anpassat sig makalöst från la Liga till premier league. Ett bra kap av Wenger.
Mozart skrev en del symfonier och förkroppligas i en tjeck numera, Kent lade grunden till denna "fundering" och på min Spotify.-lista rullar den gamle 90-tals ikonen Kings "Love and pride". En god musikalisk blandning som gör en kall vårdag mycket intressant.
