Paris vs Arsenal - 3-3 (3-2 efter straffar): Hurtig-marginal då CL-drömmen straffkrossades efter dramatik
"den gick emot oss idag" - Lina Hurtig
Frågan är var man riktigt börjar.
Vi på redaktionen hade givits pressackreditering till matchen i Linköping, och 13:30 slogs dörrarna till pressrummet upp. Morgondiset över Östgötaslätten hade vid det laget givit vika för en dånande, torr värme som gjorde ungdomarna på väg ner till parken för en av alla ungdomskonserter euforiska, och andra svettiga. Ett matchklätt flicklag klev av bussen utanför Bilbörsen Arena, Linköping Arena, vilket man nu föredrar eller *ska* säga och klev vant rätt över en, två filer då biltätheten tillät och mötte upp ledaren på andra sidan.
Inmarschlaget för dagen, skulle det visa sig.
Det var bara att följa kidsens exempel, hoppa över diket och sen vika av mot pressrummet. Där mötte en kille upp och tog upp ackrediteringen ur en stor säck, visade var medierummet med kaffeautomaterna och mackorna låg. Två funktionärer och en fransk journalist stod för sig själva med varsin kaffekopp och man hade just kunnat somna därinne då bortre dörren for upp.
Fyra Arsenal-beklädda unga människor klev in med bestämda steg, exklamerandes "this is just the media-room" och gick utan att passera gå fram till kylen med "where are the fizzy-drinks", "there is supposed to the be chocolate". Jag hälsade på en av killarna och frågade om de var Arsenals medie-team, ja svarade han och att det var trevligt att råkas. Med bytet i hand lyckades de sen bråka sig genom dörren de just kommit och lugnet återfann sig.
Med timman till avspark svepte jag det skållheta kaffet på ett sätt som gamla brevbärare hade uppskattat och mig upp mot planen och fick sällskap av Tim Stillman från Arseblog, han "would shake my hand" men hans hand var täckt av choklad och jag upplyste honom om att man som svensk lär sig att inte äta kexchoklad utan att hålla i papperet och skala av det bit för bit. Vi satt bredvid varann på pressläktaren och hummade sporadiska intryck när spelarna sprang in för uppvärmningen. Tiotalet Arsenal-fans letade sig under tiden fram och ville skaka Tims numer tvättade hand och tacka honom för jobbet han gör med Arseblog, några (Arsenal Sweden, skulle det visa sig) gav en present och någon ville ha en bild.
Stackars kille, tänkte jag, och njöt av anonymitetens ljuvhet bakom mitt skrivblock.
Linköpings arena i Bilbörsen, eller tvärtom, är en sån där arena som stänger inne all torr hetta vissa dagar och naglar fast den bitande kylan i den kala betongen under andra. Ingen temperatur blir riktigt behaglig i dessa framtidsdystopiska skokartonger i betong, och det märktes även på spelarna, som hade den extra turen att få springa på en värmeätande konstgräsmatta, att man tog det lugnt under uppvärmningen.
För att bekräfta diverse fördomar om fransk fysik kontra klubben stöpt i Wengers anda så värmde fransyskorna upp med fokus på fysiken medan Arsenal ställde upp och i fyrkanter och rullade ut bollar.
Nu strömmade publiken till.
De 1411 för dagen gick mest klätt i rött men det hade du inte vetat om du blundat. Redan under uppvärmningens sista minuter började den parisiska klacken göra sig hörd. Ledaren stod i Paris-tröja, inte PSG som väl var, och vrålade "PAAAAAAAAAAAA" som ekades av ett 50-tal runtomkring. Deras "allez Paris, allez Paris - FC!!!!" fick mig att avundas fransosernas lidande och obekymrade lynne.
Runtomkring skruvade svenska fans på sig och undrade när ordningen skulle återställas, de engelska fansen som samlats längre ner mot planen gjorde lågmälda, sporadiska försök att berätta att "we're by far the greatest team, the world has ever seen" men läktaren var förlorad.
Flicklaget leddes in på plan av två europeiska storhuvudstäder, speakern som talade om vilken klubb flickorna födda 2010 tillhörde hade samma koll som jag för två rättningar följde under matchen. Den skarpögde ser två svenskor i rött - Amanda Ilestedt och Stina Blackstenius - med Solskjaer-kopian Lina Hurtig på bänken. Nya Alessia Russo fick även hon inleda vid sidan av.
Rasism och diskriminering har ingen plats inom fotbollen, förkunnade den äldre speakern på härlig icke-engelska engelska och ögonblicket senare ekades budskapet på svenska av den yngre kollegan. Spelarna och domaren gick ner på knä och applåderares unisont.
Arsenal inledde aggressivt och cementerade favoritskapet mot ett motstånd som inledningsvis kändes som numret mindre. Frida Maanum sköt ett tungt skott som unge Nnaodzie - straffräddaren för Nigeria under VM, motade undan. Lotte Wubben-Moy träffade sen stolpens insida efter en hörna, och efter sex minuter hade Paris inte kommit över halva plan.
Nye Cloe Lacasse med nummer 24 var pigg på sin högerkant, dynamisk och kreativ som hon var hittade hon fram med en perfekt avvägd passning till Stina Blackstenius i 23:e minuten. Trubbigheten hon visat i landslaget under senare år gjorde sig däremot påmind, en dålig touch, ytterligare en hon inte hade råd med och till slut ett tamt avslut och hela kroppspråket vittnar om en frustrerad anfallare som inte får till flytet och känner Alessia Russos ankomst och Vivian Miedemas snara återkomst flåsandes i nacken.
Något jag lägger märke till tidigt är Jonas Eidevalls direkta kommunikation med Stina, Amanda, men inte med andra. Han skriker på svenska och jag ser framför mig en växande kritik mot svenskkolonin när resultaten börjar gå emot. Mittfältet, med Kim Little, borde vara ledaren på plan men kommunikationen som går till försvar och anfall skapar en klyfta i mitten. Kanske är det därför mittfältet inte äger matchbilden, antagligen inte.
Men jag kommer återkomma till ämnet.
Därefter ebbade trycket ut och Paris kompakta, organiserade och disciplinerade spel frustrerade vårt mittfält som tappade greppet om sitt övertag. Parisiskorna visade upp en imponerande direkthet och kombinationsspel framåt, varje gång bollen lades ut på kanten blev passningen perfekt avvägd och lika ofta tog sig kantspelaren sig förbi sin markering. Ilestedt och Wubben-Moy tvingades vara samspelta direkt, för Paris hade snart kvitterat målkänslan Arsenal skapat inledningsvis.
0-0 i halvtid var ett logiskt resultat från en halvlek som gick ner i tempo under sista halvan utan ytterligare målchanser. Samlade miner marscherade ut och känslan verkade god hos båda lag. Jag frågade Tim som tyckte att Arsenal spelat dåligt, och höll med i mycket. Jag var imponerad av Parisiskorna och sade att ett mål för dom kan vara bra för oss i detta dödläge, plötsligt kanske de faller för långt ned, men också förödande med deras defensiv och kontringsförmåga.
Andra halvlek började som första gjort, Frida Maanum testade vasst ur dålig vinkel och momentumet började byggas på direkt. Tänkte många.
Paris nummer 9 vann mycket beröm på läktarna, och var också den som inspirerade de parisiska fansen att ta ton. "Ici c'est Paris" dånade till höger om mig då Mathilde Boerdieu antingen löpte längs högerkanten eller befann sig vid straffpunkten.
Jag är osäker eftersom Boerdieu blev målskytt på den omöjliga sekvens som följde: Paris högerspringare löper sig fri längs kanten, tittar upp och slår ett feltimeat inlägg som får Zinsberger i mål att vackla, fasa och springa efter mot sin bortre stolpe där bollen tar i och studsar bakom Zinsberger mellan, eller över mållinjen, innan en parisiska springer fram och nickar bollen mot mål.
Där fångar Zinsberger bollen och försöker rusa ut för ett utkast, lite i ett försök att påskina att här minsann inte finns någon bedömningssituation, men den är redan dömd och den är dömd så att Boerdieu blir omringad av medspelare.
Huruvida hon slog inlägget eller stod för nicken vet jag inte, båda kan lika gärna ha varit mål eftersom vi såvitt jag vet inte har målkameror under CL-kvalet, och att titta upp sekvensen i efterhand skulle förstöra lite av magin.
Jag funderar på detta när jag liksom hela läktaren hoppar till då ett avgrundsskri vrålats ut genom högtalarsystemet och öronen faktiskt gör ont innan en panikslagen hand dragit ljudet från 97 till 3 och väntar några sekunder innan den försöker våga sig på att höja musiken till 50.
Jag tar av pennkorken och sätter bläcket mot papperet då något, en intuition sprungen ur fotbollstittande förmodligen men mer troligt en fotbollsgud, säger åt mig att titta upp på avsparken. Den tas av en ensam kanonjär och spelas rakt bakåt till Kim Little, vänsterut till Lotte Wubben-Moy som slår den mot Lia Walti som med press i ryggen springer snett inåt mot mittcirkeln för att sen slå den ut på yta mot Amanda Ilestedt, vår andra mittback med i uppspelet som löper framåt. Bollen är för svagt slagen och parisiskan som når den behöver bara en enkel touch för att spela den i djupet på den yta Ilestedt just lämnat för ett friläge för Boerdieu.
Hon gör inget misstag utan exakt 70 sekunder efter att hennes första mål inte rasslat nätet gör hennes andra det 55:20 in i matchen.
Det är så Arsenal att du inte låter bli att skratta, du hör det dock inte för att Paris-klack slutat skrika "nique ta mere" till liggande Arsenal-spelare och nu befinner sig i en Notre Dame-esque dimma och när jag blickar ner mot bänken står Jonas Eidevall inte stinn och blänger utan där står, en, två, tre, fyra spelare bredvid en febrilt jobbande linjedomare som plötsligt fått en lunta arbete dumpad i knäet.
Alla byts in, alla ut. Lite så känns det då Alessia Russo, irländske Katie McCabe, Victoria Pelova och Lina Hurtig äntrade. Stina Blackstenius var en av alla som klev av och huruvida hon applåderade tillbaka åt jublet hon möttes av såg jag inte, men hon är för tävlingsinriktad skulle min gissning vara.
Bytena hade ingen effekt på matchbilden, ett frustrerat och chockat Arsenal kom ingenstans mot ett disciplinerat motstånd och 3-0 låg närmre än reduceringen. Så plötsligt, eftersom det skulle nåt sånt till, trampar deras Sissoko på bollen i eget straffområde och Alessia Russo som stressat gräver loss den under en hög av ben och avslutar direkt.
Vinkeln är sådan att målvakten kanske rentav ska ta skottet, det gör hon egentligen också men på något sätt lyckas räddningen studsa bollen in i mål och livlinan är ur ingenting ett faktum. Lina Hurtig, som hittills skövlat fram fyra frisparkar emot sig och just dragit på sig en varning hon lite oskyldigt försökt springa iväg från då domaren kallade, är snabb och springer tillbaka med bollen.
Nu ler inte längre den franska bänken, anspänningen som släppt och lättnaden man känt kommer nu tillbaka som en restskatt.
1-2
Arsenals kviterringsjakt är furiös, inläggen blir fler och mitt i detta sätter man upp nickstarke Hurtig som spjutspets men tar ut Amanda Ilestedt. I min värld är världens kanske nickstarkaste spelare någon man borrar fast i motståndarnas straffområde i detta läge.
Hennes ersättare Jen Beattie, däremot.
Efter 96 av 99 spelade minuter - tilläggstiden tillagd efter två huvudskader: en huvudcheck på Blackstenius, efter att hon nickats i bakhuvudet och säckat ihop fullständigt, och en annan då två mötande spelare möts genom en nick och båda precis hinner bli liggandes (Arsenals spelare tvingades till ett byte, vem det var missade jag i uppståndelsen) innan varsitt läkarteam hunnit fram har gett oss nio tilläggsminuter kommer ytterligare ett direkt inlägg.
Det tar sig över markeringen, som i hoppet blundar och försöker låta bli att höra vad som händer bakom ryggen, men läktarna exploderar och jag inser till min fasa att det krävts mål av Beattie för att det numeriska övertaget här alls ska göra sig påhört.
Parisiskorna ligger ner.
Gaëtane Thiney, den 38-årige ledaren som övertalats att göra en sista säsong med det Paris F.C hon och 37-årige Surey spelade CL-kvartsfinal med mot Lyon under 2013 har fallit på knä. Euforin är total hos Arsenal, Jonas kallar till sig Beattie för att instruera hur man nu ska spela av sista minuterna utan en renodlad mittback med Ilestedt av.
Arsenal går för 3-2 och är inte långt ifrån, men alla är överens när ordinarie tid blåses av efter 99 minuter.
Jag pustar ut, kvitteringen är svår att ta in men främst har jag fastnat över vilka frågor som gör sig bäst till spelarna i mixade zonen och åtminstone en halvtimmas betänketid räddar en överhettad hjärna.
Lagen samlas i ring, två franska ledare rusar upp på läktaren för bättre översyn och springer sedan upp och ner för att informera bänken och den franska capon är nära att eskorteras bort av polis. Varför är lite svårt att se, han vrålar, han sjunger och han skriker på Arsenal-spelare så att folk minsann vänder sig om, men.. det är fotboll.
Förlängningen sparkas igång, och precis efter "tumultet" på läktaren ekar spelarna det på plan genom den för mig roligaste sekvensen i matchen då sex, sju, bra närkamper under 30 sekunder avlöser varann. Annars, avmätt och trevande eftersom ingen återhämtat sig från slutminuterna men det är två jämna lag då Paris tveklöst vuxit under matchen, och faktiskt på intet sätt uppträder som om man stöter på något större.
Det är uppfriskande att se, och brutalt som det är kommer jag ändå på mig själv att verkligen uppskatta detta CL-format. Det är ingen rättighet att spela Champions League utan att bli skrämd längs vägen, det jämnar ut en skenande fotbollsvärld och när jag tittade på spelfältet över hela kvalet kände jag igen fem, sex klubbar av cirka 30.
Alessia Russo är talismanen kring vilken vår offensiv samlas, otroligt nog redan central och vital för sin nya klubb leder hon anfallslinjen på ett sätt Blackstenius nog var tänkt att göra på tiden då hon var den där unge supertalangen men kanske inte riktigt lyckats med någonstans. Lite händer men det är ingen händelsefattig första kvart för det, efter en tilläggsminut vandrar spelarna åter mot bänkarna. Jonas är aktiv, stämningen är pressad. Hos Frankrike lyser disciplinen och koncentrationen igenom. .
De sista femton minuterna hinner inte sparkas igång innan 2-3 bara ringer in till panik.
Sissoko, syndabocken bakom 1-2 och darrig sen dess har bytts ut, men det är inte fokus då deras vänsterkant, som matchen igenom hotat genom tidigare nämnde Boerdieu, rinner igenom och skickar bollen bakåt, genom straffområdet, där den möts på ett tillslag och Zinsberger, som inte imponerat under dagen, släpper igenom ett skott som inte är otagbart om än ingen tavla.
Det är panik, stelfrusen rädsla som karaktäriserar Arsenal som ju inte ska missa Champions League, kontra Paris som inte riktigt vågar tro att CL-drömmen ännu är vid liv.
Arsenal behöver bara göra mål, och snälla kan det bara funka, känns budskapet som då man med en kvart kvar slänger sig framåt. Lina Hurtigs inhopp har inte lett till något, annat än en fin nedtagning och tillbakaspel till Maanum som i först kvarten missat mål, och det är tydligt att det är andra inhoppare som är heta för dagen.
Alessia Russo sprider kvalitet om sig, hon är targetspelare och håller ifrån med sin fysik, frispelar kanterna och söker sig inåt med dubbel markering på sig. Hon dribblar, springer och det är till slut ett lika sannolikt som omöjligt slut på den 116:e minuten då Alessia får bollen ute på kanten, söker sig inåt förbi ett utsträckt ben, sen ett till och plötsligt befinner sig med skottyta framför straffområdeslinjen. Skottet går tillbaka mot första stolpen och duktige Nnaodzie är chanslös.
Betongen håller för euforin som hotar svälja Arsenals-bänk men än mer de tre Parisiska spelare som med vanmaktstjut faller ner på knä med ansiktet i händerna. Gaëtane Thiney står blundandes för sig själv.
Arsenals officiella Twitter sitter nedanför och skrik-emojisen som kablas ut cementerar den fallerande grammatiska förmågan i vår omvärld, men här var det rättfärdigat. Alessia Russos betydelse för detta lag lär bli tydlig under säsongen, Miedema har fått konkurrens,
Efter att en fransk assisterande och en huvudtränare (Jonas) fått varsin varning i efterspelet spelas matchen till eufori och avgrundsdjup besvikelse av och "we are going to penalties" förkunnar den äldre speakern innan den yngre kollegan återigen översätter. Domarna pekar ut målet till vår vänster och halva läktaren reser sig och byter långsida mot kortsida. Paris börjar, och statistiken säger ju oss att då vinner man.
Deras 19 är stensäker nere till sitt höger, ännu säkrare är Kim Little som sätter den högt på motsatt sida.
Paris #2, med det långa, orangea håret som hela tiden kändes ivägen, går fram och jag ser missen framför. "Sa-an" är min reaktion när hennes straff hittar krysset Kim Little sökte med dubbel kraft. Katie McCabe är helt övertygad när hon sätter den till målvaktens höger, på det där sättet en straffskytt är.
Vid 2-2 kliver Paris numer 10 fram. Hennes straff är ännu hårdare, ännu mer i samma kryss som deras #2. Det är viss parodi över det hela. Frida Maanum kliver fram för den sjätte straffen, den är i målvaktens höjd, inte långt ut, och Nnaodzies räddning är bra men bekväm. I euforin börjar hon en dans som skriker av den där obrydda, afrikanska glädjen medan Frida lommar mot mittcirkeln.
Vid 3-2 kliver Paris #8 fram och slår bollen på precis samma ställe som Frida, med samma resultat. Räddningen är ännu bättre då straffen är det, men den är fortfarande inte bra. Matchens förgrundsfigur tillsammans med Boerdieu möter #8 halvvägs till straffområdet - Alessia står på tur. Hon uppträder inte så övertygat som hon kunnat, förmodligen stämmer det att straffskytte är något annat än uttryck av ren kvalitet. Hennes straff möter samma öde på samma plats, frustrationen och angsten i hennes blundande min uppåt skyn medan det franska jublet bryter ut på bänken ger matchens starkaste intryck.
Vid 3-2 bjuds vi på denna scen.
Jonas Eidevall står sammanbiten, rädslan ligger kompakt över vårt Arsenal.
På andra sidan vågar utbytte Sissoko inte titta.
Man vill inte, men det sker. Straffen är straffläggningens kyligaste, retfullt inrullad vid målvaktens högra stolprot.
Scener. Thiney sjunker ihop gråtandes i mittcirkeln, två spelare sitter ner framför vårt avbytarbås.
Pressen sitter kvar nån minut, avdomnad. Två franska journalister firar, men det är inte vad jag fastnat för.
Mitt livs bästa bild, när den vrålande Parisaren som skrämt läktaren euforiar över två stolsrader på väg ner mot plan.
Vi lämnar scenerna och eskorteras ner mot den mixade zonen - på väg möter jag Alessia Russos ihåliga blick i katakomberna.
En kvarts väntan senare sätts TV-kamerorna upp och jag gör Arseblog, Arsenal-TV:s team och en damfotbollsbloggande Kaitlyn sällskap. Vi hinner prata om matchen, Tim från Arseblog tycker Arsenal varit bedrövliga och inte förtjänat vinsten, "Jonas will have to go" tror Kaitlyn men Tim tror att man inte gör det utan låter honom gå i sommar då kontraktet går ut. Den franske TV-killen håller med.
Jag frågar om de lägger märke till att Jonas instruerar de svenska spelarna på svenska, och att det känns som en potentiell punkt på vilken han kan möta kritik. Kaitlyn säger att hon antecknat just det, och att det i hennes tyckte inte heller är en bra sak innan det börjar röra på sig borta vid dörren.
Svensk TV positionerar sig främst i kön, och först ut är Frida Maanum som ihåligt berättar om besvikelsen, sin straffmiss och visar genom bristen på ord det mesta.
Minuten efter Frida halvt springer en Blackstenius med svart, ihålig blick och hinner man tänka till stannar man henne inte. Det gör jag som tur är inte utan hon stannar upp med stinn blick och tar sig tid för två frågor.
"Hej Stina, ni spelade Champions League-semi för bara några månader sen och nu tar det slut här i september i Linköping. Kan man sätta ord på nåt sånt?"
- "Nej, det är som du säger ingenting. Det är hemskt."
"Har du några spontana tankar om matchen, något som gnager särskilt just nu?"
"Nej, det bara är vad det är. Det är skit."
Jag tackar Stina och hon går mot bussen, en förkrossande kväll senare.
Några minuter senare dyker Lina Hurtig upp, först hos TV där hon ger en längre intervju innan hon går förbi de engelska journalisterna.
"Hej Lina, det var på den berömda Hurtig-marginalen men ett hemskt resultat så klart"
- "Ja, den var emot oss den här gången" konstaterar hon fram lite i vanmakt med blicken frånvarande fäst på nånting på väggen.
"Du kommer ju från en lång sommar där sån här dramatik nästan blivit vardag, hjälper det när man går in i en förlängning?"
- "Jo, det har ju varit mycket hela sommaren. Man hade velat ha ett annat slut"
"Alessia kommer ju in och gör ett sånt här avtryck nästan det första hon gör i klubben, hur skönt är det att se att hon, och även Amanda och Lacasse, kan kliva in och hitta rätt direkt?"
- "Jo" och här skiner hon upp, "det gör förstås väldigt mycket att vi kan få in sån kvalitet och att det fungerar direkt. Det underlättar mycket och lovar gott inför säsongen."
"Hon påminner ju lite om du på det sättet, Alessia, att man alltid har ett dödligt vapen att byta in"
- "Ja, jag har ju lite fått den rollen, och det är kul att Alessia visat att hon fungerar där också. Ingen av oss har nåt emot att inte starta när inhoppen går såpass bra"
Jag tackar Lina och hon nickar tillbaka, nästan glatt.
Några minuter senare blir det febril aktivitet och Jonas Eidevall kommer gåendes mot oss. "We'll interview you altogether" förkunnar de vana Arsenal-täckarna från London och fyra mobiler och en penna hålls fram mot Jonas.
"Jonas, an awful night obviously. How much do you think outer circumstances affected the team, it's been about two weeks since Spain lifted their trophy and many of your players have only gotten about a week's rest before coming into these sharp circumstances. And, as I think one could see, it clearly had an effect on the players out there today."
- "Yes, obviously that will result in some fatigue and it's something to deal with. The circumstances are not ideal, as you said we have just had several players only now been ready to join the team for this camp.
Kaitlyn, som tidigare väckte funderingen över hur detta kommer påverka truppen inför säsongen, om några ur den Europa-förberedde stora truppen kanske kommer bli överflödiga, frågar honom hur en sån här förlust påverkar.
"First of all it's obviously a crushing result for the players, the club. We showed extraordinary character to score two goals in the last minutes, and to then lose at the penalties is something that will take time to get over. My focus now is the talk to crushed players, and to steer us forward. But I also want to make it clear that regardless if we had won today, or lost, we are just as good a team today as we were yesterday. The result does not change that. Now we have a week or so before we go to camp in Germany and there we have to rebuild some of what we lost today."
Här går Sandrine Soubeyrand, Paris tränare, förbi och Jonas sträcker ut handen och säger grattis med en high-five.
Jag frågar Jonas om han ser några fördelar med ett sånt här gatulopp mot Champions League tidigt inpå säsongen, kan han kanske se en poäng i att ha gått in i skarpt läge tidigare än sina konkurrenter och kan det kanske ge ett övertag på de som slutade före i tabellen ifjol.
"Like I have said, every team would prefer to have two friendlies going into a season. You need that, obviously (säger han, med en nickning åt planen) to get things working. There are many things that you need to work out in these early games. And I am no exception."
Vi tackar Jonas och väntar en stund på fler Arsenal-spelare, främst Ilestedt för min del. Den franska sången hörs sporadiskt, och så kommer Gaëtane Thiney, en av få som pratar bra engelska, fram till svensk TV.
Gaëtane berättar om vad detta betyder: "I waited 37, 38, years for this and now I can hardly believe it. Last year against Roma, it was the toughest loss of my career alongside the one to Lyon."
- "What will you do now."
"Now we will bathe in champagne and just celebrate. This is something I will remember for the rest of my life, it is unbelievable" säger en märkbart tagen lagkapten. 
Amanda Ilestedt missas med några minuter, medan en överlycklig och blug Nnaodzie intervjuas av fransk TV och Jonas stannar till vid Arsenals kamera och tackar för supportrarnas sedvanliga stöd.
Så slutar vårt Champions League utan att börja. En katastrof, ingen omöjlig sådan sett till motståndet, men en inför säsongen omöjlig tanke när vi tänkt bygga vidare på det utsålda Emirates vi såg i maj då vi tog emot Wolfsburg i CL-semin.
Juventus är en annan fallen gigant för dagen, mot Frankfurt på egna straffar. Det är ingen tröst, detta med ingen Champions League i höst.
