Lagbanner
Redaktionen betygsätter: Mittfältet
Mittfältsdags!

Redaktionen betygsätter: Mittfältet

När man ser på årets Gunners, så kan man inte annat än att glädjas över den fantastiska bredd vi besitter på mittfältet. Om man jämför med tidigare år, så har mittfältet transformerats något oerhört.

Den kanske största händelsen ägde rum 31 Augusti, då ett rymdskepp landade på Emirates och kastade ut Mesut Özil. Gunners slog ett fantastiskt transferrekord och "Spend some fucking money" fick ett tyskt ansikte. Det är inte Özil som gjort hela mittfältsinsatsen i Wengers 4-2-3-1 uppställning; inte alls, men Özils magi och tankar på mittfältet har varit väldigt tongivande i det offensiva spelet. Parallellt gjorde Wenger en annan värvning. Mathieu Flamini kom gående utanför London Colney utan kontrakt och frågade om han fick ansluta till truppen. Det fanns en del skepsis. Under hösten har han dock fullkomligt pulveriserat alla frågetecken och blivit ett av höstens största utropstecken. Sedan måste man ju lyfta Aaron Ramsey, som gått från en bolldaltande Walesare, som mest var känd för att en gång ha fått benet avsparkat av Stokes vildhjärna Shawcross; men som numera har utvecklats till Premier Leagues kanske bästa mittfältare. Skall vi sedan kasta in Wilshere, som börjar få upp takten igen, Rosicky som har en turbo inopererad i benen och som bara går framåt, Cazorla, som prickskjuter från både höger och vänsterkanten och en majestätisk Arteta centralt..ja man glömmer lätt bort att spelare som Abou Vassikiri Diaby och Alex Oxlade Chamberlain knappt har luktat på planen denna säsong, på grund av skador.

Wengers mittfält har gått från att vara bitvis överkörda och idéfattiga;  till att bli kamphundar med fradga och med så mycket idéer att Svenska Akademin borde sätta dit en sugklocka på fontanellerna och bara lyssna. Naturligtvis kan det fortfarande bli bättre när det gäller det mentala spelet och i fyra viktiga matcher - Chelsea, 2x Manchester och Napoli - så har laget inte stått up, formats som ett lag och vågat stå upp mot motståndarna. Det har insmugits en osäkerhet, en falsk trygghet och man har fått in någon form av rädsla som begränsat lagets utveckling. Här måste man öka trycket, våga kliva fram och äga spelet och spela samma spel på bortaplan som på hemmaplan.

Vi ger oss på en betygsättning av hösten som varit. Som vanligt; 0= Spursklass, 6 = Weltklasse.

Jack Wilshere - 4
Det går att se på unge herr Wilshere på många sätt. Man har stora förväntningar på honom; att han skall leda laget och driva oss framåt, men samtidigt är han inte spelaren som agerar som ledare. Däremolt har han en brutal vinnarskalle och Arsenalhjärta och går över eld för att ge Gunners allt han har. Det har synts i de matcher han fallit ur och inte varit så bra som man vill ha honom. Då förlorar han humöret, drar på sig onödiga frisparkar, slår bort bollar och gula kort. Kulmen var mot ManCity då hans disciplin brast och han gav Manchester-publiken långfingret. Han har varit varierande, den gode Jack, men mot slutet av hösten har vi kunnat se honom blomma ut, mer-och-mer. De sista matcherna har han varit bitvis lysande och i vissa Champions League-matcher magisk. Hans mål mot Norwich var ett mästerstycke exempelvis. Wenger har använt honom centralt som box-to-box player; ibland något mer offensivt, men ibland som hjälpgumma åt Arteta eller Flamini. Wenger har dock avsiktligt valt att spela honom något sparsamt, med tanke på den långa skadefrånvaron han hade 2011/2012-säsongen och en bit in på förra säsongen.
Det finns mer att hämta och kan han förfina sin kunskap under våren så kommer vi ha en enorm glädje an honom.

Mesut Özil - 5,5
Han kom, han övertygande, han passade, han segrade. Man trodde inte riktigt sina öron eller ögon, när det förkunnades att Wenger hade sajnat upp en av världens bästa playmakers. Tyske Mesut Özil slog igenom stort i Bundesliga och i samband med U21-EM 2009. Efter det har han varit en fast kugge i Joachim Löws fantastiska tyska landslag och nyckeln i det spelsystem 4-2-3-1, som revolutionerat den offensiva fotbollen. Özils inledning i Gunners var fantastisk. I första matchen hittade han Giroud med en magisk vänsterpassning och sedan följde assist, passningar, mål och bitvis drömliknande spel.
Nio assist och fem mål under hösten är en skaplig utdelning för Özil och det renderar naturligtvis ett förstklassigt betyg.
Det vi dock har sett de senaste matcherna är att han har mattats. Tempot, allt hårdare markering, de många matcherna oxch att motståndarna börjar kunna hans rörelsemönster har gjort att hans finurlighet och spelgeni har minskat något, men på det stora hela har han gjort en makalös insats under hösten. Det är aldrig lätt att ansluta med så stora förväntningar, en prislapp på 450 miljoner på ryggen och direkt gå in och leverera magi och samtidigt synka perfekt med sina kollegor.

Aaron Ramsey - 6
Vem kunde ha anat denna fantastiska urladdning? Walesaren har varit Premier leagues och en av Euroopas allra bästa mittfältare under hösten. Från att vara en bespottad och utbuad bollkladdare, som Wenger spelade "out-of-position" på högerkanten, så gled unge Aaron in i mitten och visade upp kunskaper man hade hoppats att han hade. Att han kunde löpa mellan boxarna..jodå..det var bekant. Men att han så snabbt och finurligt kunde slå om från defensiv till offensivt spel, att han skulle gå djupt in i boxen och göra mål, att han besatt ett bra skott och däretill en bitvis löjligt bra spelförståelse; nja det var löätt överraskande. Till det- målskyttet. 13 mål under hösten och sju målgivande passningar. Det är en fantastisk utdelning för Walesaren som under hösten spelat på en nivå, som jag nog inte trodde var möjlig. Jag har dock alltid trott och försvarat honom genom åren. Han är ingen ytter och kommer aldrig bli det. Han är för långsam för det. Däremot passar han lysande i den mittfältsroll som Wenger givit honom. En box-box mittfältare, som sliter, jobbar, gnider, slåss och bråkar och vinner mycket boll. Ramseys höst har varit enastående. Möjligtvis tröttnade han något runt jul, vilket naturligtvis är förklarligt med alla matcher, hårdare motstånd och sedan kom en lättare skada, som jag dock tror var ganska läglig, då Cardiff-pojken behövde vila.

Abou Diaby -
När Diaby fullkomligt dominerade mot Liverpool i fjolårets säsong, så utbrast jag i en krönika om att "kan det här vara Gunners nästa mittfältsankare?". Hans insats var fenomenal och man hoppades att den 27årige Diaby hade hittat rätt. Äntligen. Men ack så fel jag hade. Killen är tyvärr gjord av glas eller gips eller något annat som väldigt lätt går sönder. Inte ens Wengers tro på det goda i livet eller på en bra framtid verkar kunna ge Diaby ett bra liv i Gunners, ty han går sönder konstant och när han är borta..är det inga dagar eller veckor; nejdå det handlar om ett halvårs rehab innan han är tillbaka igen. Så också denna säsong. Vi har inte sett röken av killen på plan, som snart får bli utprovare av testcyklar på råd&rön.

Alex Oxlade-Chamberlain  -
Jaja, mittfältare eller forward..- vi lyfter in honom som offensiv mittfältare, där Wenger spelade honom. I alla fall i de matcher, han spelade. För det var inte många. matcher. En. Knappt en. Sedan gick han av planen och det visade sig att han hade en elakartad knäskada. Fast "the Ox" är på väg tillbaka och man väntar på att Wenger skall säga "Unleash the OX", så att vi återigen kan få se det snabba stegetm blicken mot mål och med en skadad Walcott, så kanske Wenger ser en möjlighet att utnyttja en fräsch Oxlade-Chamberlain mer än han trott tidigare och med ett väntande VM, så vill han ta chansen. Det finns en gryende storspelare i 20årige Oxen. Bra skott, snabba fötter, intensitet och kämpaglöd. Nu gäller det att få en del matcher i benen.

Mathieu Flamini - 4,5
Uppkavlade eller avklippta ärmar. Alltid orakad, alltid med något vildsint i blicken. Mathieu Flamini var precis vad som behövdes. I några år har Gunners saknat en spelare som vägrar ta stryk, som tar den där extra tacklingen eller kapningen och som maniskt manar på sina medspelare. Spelar roll om det står 0-2 eller 4-0. "Kom igen, då för fan, gubbs!". Flamini anslöt på free transfer från AC Milan under sommaren och Wenger såg omedelbart att Gunnershjärtat fanns kvar. Fansen vrålade på Luis Gustavo under sommaren. Det hade säkert funkat det också, men med tanke på att Flamster kom utan kostnad och säkerligen tog en löne-cut för att återvända till London och Wenger, så är detta årets värvning. Han har dominerat spelet framför eget straffområde. Brutit bollar, tagit något gult kort, bråkat och väsnats. Jag gillar fransmannen. Mycket.

Mikel Arteta - 4
Eleganten med frisyren som är påklistrad på skallen är Mikel Arteta. Ibland kan jag tycka att han får oförtjänt mycket kritik. Att han kladdar med boll och det går för långsamt. Jo, så kanske det kan vara, men samtidigt ser man ibland inte hans goda sidor, för de är många. Hans passningar går sällan eller aldrig fel. Han är helt perfekt att lugna upp spelet på mittfältet. Att rulla till fri gubbe, att tillse att anfallen kan starta; att hjälpa Mertesacker och Koscielny med uppspel och direktiv. Sedan kan han ibland ha en tendens att försvinna ur matcherna och när han försöker ta sig in i matchen, kommer en del missar i tacklingar, felpassningar och det skapas en del irritation. Men han är en visionär, en "pivote" som ligger bak i planen och sköter detta spel och samspel med Ramsey, Wilshere, Flamini på ett utmärkt sätt.

Santiago Cazorla - 3
Fjolåret var en härlig saga. Spanjoren anslöt från Malaga och trivdes ypperligt i ligan. Bra skott från båda fötterna och dussinet mål. "Santi" blev snabbt en publikfavorit.
Årets säsong har inte varit alls lika bra och den klassiska "andra säsongen" är ett faktum. Att ha en förmåha att upprepa en succé är inte alla förunnat och för spanjoren, så beror det på att han är mer påpassad än tidigare och att konkurrensen i laget har ökat markant. Özil har kommit in, Ramsey har varit magisk och Flamini har klivit in på defensiven. Sedan har även Rosicky varit spelbar hela säsongen och dessa två slåss också om speltid. problemet med spanjoren är att han alltför ofta faller ur spelet och driver ut på en vönsterkant, där han sällan kan uträtta ,ycket utan blir en passningsstation. Som aldlra bäst är han när han får fart, väggar in sig från vänsterkanten och går in för skott eller en genial passning. han nätade mot Liverpool och mot Spurs senast med två stycken fantastiska skott och här kan cazorla lära något. Det måste skjutas mer. Han är en av de i laget som verkligen kan skjuta och han måste våga ta mer skott.

Tomas Rosicky - 4
Som extrem följare av tysk fotboll, så var det en sannsaga när Rock'n Roll artisten och Prags egen Mozart Tomas Rosicky anslöt till Gunners. Tyvärr har hans tid i Gunners varit påverkad av en långtidsskada, men denna verkar som tur är vara fjärran idag. Rosickys säsong har bitvis varit väldigt trevlig. Finns det en defensiv växel i killens tjeckiska kropp? Jag har nog aldrig sett en sådan snabb vändning från defensiv till offensiv position. Så fort han får bollen är det en offensiv tanke och att vända upp mot mål. Han lider dock av att det ibland inte finns lekkamrater som följer med och att det bara är Giroud i straffområdet. Men tjecken sliter och väsnas och hans mål mot Spurs krönte en väldigt bra höst, där Rosicky återigen har visat att han är en spelare som Wenger kan lita på och som gärna spelar i klubben i något år till. han blir dock 34 år nästa år, så Wenger får se över en möjlig förlängning under våren. Naturligtvis ser man att han ibland försvinner i matcherna och framför allt i matcher med mycket folk på mittfältet, så får han inte den plats han vill ha.

Emmanuel Frimpong -
Alla behöver en "Sång och dansman". Så även Gunners. Frimpongs roll i Gunners kan man alltid ifrågasätta. Han är en duktig bollspelare, men knappast en Premier League-spelare och jag misstänker att Wenger släpper iväg honom på Free transfer när hans kontrakt går ut. Han har haft ett par lovvärda utlåningar till Wolves bland annat, men han kommer inte att slå sig fram hos Gunners. Därför får han ingen speltid och är bara med på bänken ibland. Frimpongs starka sida är hans intensitet och Never-let-die - attityd, men han är en mycket sämre bollspelare när det gäller tanke, passningar och spelförståelse än exempelvis Flamini, Wilshere och andra.

*****
I det lugna bakvattnet, så skall konstateras att den så intetsägande Capital One Cup alltid brukar ge Wenger möjlighet till att lufta diverse juniorer och framspringande yngre ulvar. Detta år blev det begtränsade möjligheter och vi fick endast stifta bekantskap med tyske Tomas Eisfeld och vårt svenska hopp Kristoffer Olsson. Förvisso var båda med och spelade stor fotboll på den inledande turnén i Asien och där visades det upp både målskytte och bra spelförmåga och naturligtvis står gossarna på tillväxt. Tyvärr måste man dock inse att Thomas Eisfelds utvecklingskurva tyvärr inte har gått i tangentens riktning och skall man vara krass, så borde den snart 21årige tysken varit med och slagits om en A-lagsplats om Wenger hade trott på honom. Nu är han inte ens med och sitter på bänken och jag miksstänker att hans tid är räknad i Gunners. Eisfeld har mycket boll i sig, men verkar inte kunna materialisera det ordentligt. Kristoffer Olsson- född 1995 - har det otacksamma läget, att han slåss om en playmaker-roll och då hans speltid har begränsats till ett sent inhopp i Capital One Cup och att träna med A-laget, så vet jag inte riktigt hur Wenger ser på svensken. Förvisso är han bara 18 och blir 19, men någon gång måste också Wenger visa att han tror på svensken. Kristoffer har en bra touch, bra lungor, men kan ibland synas vara lite vek och försvinner bort ur matcherna. Jag tror att nästa år blir ett nyckelår för hans framtida Arsenalkarriär.
Bakom dessa två finns en hel hög av intressanta spelare. På det centrala mittfältet ser vi tyske Gedion Zelalem, som av många ses som det nästa stora fotbollsämne som kommer ur Gunners plantskola. En "Cesc"-liknande spelare som hittar spelare ur de mest fantastiska vinklarna. Jack Jebb, är en ung engelsman som är en klassisk två-vägs mittfältare med bra touch och ett spelsinne som ungdomscocaherna hyllar. Sedan har vi Dan Crowley, som dominerat U16 och U18 och detta trots att killen bara är 16 år gammal. Runt omkring dessa finns Jon Torál Harper -spansk-britten som värvades från Barcelona - som varit skadad, men som långsamt hittar tillbaka till en ordinarie plats i U21. Bra skott. bra löpningar, men framtidsnamn..nja..; sedan har vi finske Glen Kamara, en defensiv mittfältare(född 1995), Rwandesiske landslagsmannen Alfred Mugabo, som ses som ett klassiskt "Powerhouse" central och vill man gå ännu längre ned så hittar vi britten George Dobson, som är U16-lagets centralfigur på mittfältet.Sedan har vi en räcke spelare som är utlånade för tillfället, där Chuks Aneke i Crewe alltid har varit den som man trott skulle ta en plats i Wengers tankar, men efter några fantastiska år som 17-18 åring, så har hans karriär tyvärr stannat av. Samuel Galindo är en lovande bolivian, som tyvärr bara blir lovande och är utlånad och som senare lämnar Gunners.

Med en snabb boll av Roslcky-karaktär, så släpper vi nu lös anfallarna. Martin & Christopher..you are on!

Magnus Falk2014-01-08 18:00:00
Author

Fler artiklar om Arsenal

Kanonpanelen om säsongsinledningen