Reserapport: 1 av 5 : Förberedelse och resan
Det är dags att öppna förseglingen till UK igen och besöka London. Här kommer en femklöver av rapporter..
Det har gått några år sedan jag senast var på Emirates Stadium. Matchmässigt får jag nog ta mig tillbaka nästan fem år och sedan har jag besökt det Off-Season bara för att vara i området. Men nu var det dags igen. Efter lång förberedelse och väntan som blandats upp med besvikelse, oro och ilska. Redan julafton 2019 stod jag med julklapparna till mina två söner. "Boys' weekend" stod på schemat. Jag hade kollat in Arsenal- Norwich den fjärde April 2020. Hotellet Alexandra i Paddington var bokat och jag skulle leta efter lämpliga flygbiljetter bara vi fick ok med biljetterna.
Det tog någon månad innan Arsenal Sweden hade bekräftat biljetterna och så bokades flyget. Man försökte ju vara lite smart och billig och hittade billigaste flyget till London Luton via Polen. Jo, faktiskt. För tre personer så var det nästan femtusen billigare och planet skulle gå via Krakow.
Men vi vet alla vad som skedde. En plågsam pandemi sköljde över oss och allt ställdes in. Själv var jag i USA när Donald Trump blåste av hela flygtrafiken in till landet och jag fick skynda mig hem.Veckan innan hade jag varit i Berlin, inte ont anande.
Så matchen brann inne och man fick långsamt börja bevaka nätet, världsläget och fotbollen på håll.
Under hösten 2021 började man inse att det strax var läge igen. Mycket fokus på restriktioner, förbud och vad det skulle krävas för att ta sig till England, vad som krävdes för att se matcher, bo på hotell och bara vara i landet. Jag kollade med kollegor som bodde i UK rätt ofta om vad som krävdes, men kände snabbt att det var för mycket plock och osäkerheter kring matcher och hur mycket man släppte in.
Men så böjade det långsamt att röra på sig. Snart återstod bara Covid-testet 2 dagar efter ankomst som krav och när släktingar och kompisar börjat ta sig an det, så var det dags att boka match igen. Första tanken var sportlovet, men den matchen mot Brentford blev inställd. Nästa match möjliga blev Brighton. Påsklovet. In med anmälan och minsann - där satt det.
Biljetter säkrade, flyg bokades via hemorten till London City och ett hotell vid Paddington. Utresa fredag - hemresa Tisdag. Tid för annat också. Vad skulle man se som man inte sett under sina 50+-vistelser i staden? Jag kollade med mina gossar och undrade vad som fanns på önskelistan. Musikal avstod vi ifrån denna gång, men vi bokade in oss på Greenwich och Royal Observatory och så gav jag mig hän och snokade upp lite småsaker som kallas "Hidden Gems", dvs saker som kanske inte står högst på listan av saker man skall se, men som ändå ger lite ny insikt.
Lagom under veckan som gick mot avresa så höjdes glädjen, man började ta fram tröja, mössa, halsduk och fundera på hur man skulle känna sig när man kom uppför Holloway Road, vek in på Hornsey Road och sedan se arenan igen. Eufori, oemotstånglighet och krass glädje?
Halv fem avgick flyget över Asterdam och vid åtta-hugget klev vi av planet i London. Vi var på plats. Äventyret kunde börja.
