Reserapport 3 av 5: Matchen - förberedelser, matchen och efterbörd
Äntligen ...
De tre vandrarna har givit sig genom Londons norra delar. En promenad genom stadens gator, som Ralph McTell skrev
"Let me take you by the hand
And lead you through the streets of London
Show you something to make you change your mind".
Att knalla nedför Hornsey Road och uppleval de små caféerna som slår upp sina dörrar på matchdagen, som säljer "Matchday Burger and Chips", "Arsenal pies", "Gooner Burgers and Kebabs" och se "Arsenal Mini Market" samtidigt som gatorna börjar fyllas av rödvita halsdukar, rödvita tröjor och man käbber doften av grillad mat samtidigt som Emirates Stadium reser sig framför dig- det är svårt att bli lyckligare. Jag såg på mina två söner- iklädda sina Arsenal-tröjor och på min egen stass och insåg att om man bortser från att vara med familjen, så är detta den plarts på jorden som skapar den lyckligaste Magnus. När jag en gång i tiden pluggade i Tyskland och läste Psykologi så sade en Professor Dr Ernst från Freiburger Universität att "wenn irgendwann ist im Gefühl, nichts kann es bewegen. Einmal im "Gefühl" bleibt im Gefühl". Med det menade han att man genomgår olika delar av uppskattning, men när något träffar den riktiga känslan och inget kan flytta det från den känslan, då når man lycksalighet. Jag har dock aldrig brytt mig om att på något sätt kvantifiera eller precisera vad det handlar om för någon lycka. Hedonism, Preferentialism, Utilitarism eller något annat suspekt. Arsenalism möjligen-
Men där stod vi. I en rödvit glädje skara, tottandes på de två kanonerna som står uppställda framför the Armoury och Ticket Box, framför en mängd fans i olika rödvita utstyrslar som gav sig in i the Armoury för att titta på olika kläder, mössor, scarfar och annat. Jag var på the Armoury samma dag som det öppnades i Juli 2006 och fick ett foto på mig och Alexander Hleb och Mathieu Flamini. En kaotisk dag i ett 35-gradigt London. Jag var där å jobbets vägnar, men fick ett SMS från en kompis "ge dig av ut till the Armoury. Hleb och Flamini skriver på tröjor där". Jag gav mig ut. Hade min telefon med mig, men insåg när jag stod i den långa kön att batteriet skulle lägga av. paniken spred sig. Jag försökte hitta ett ställe att ladda telefonen, men kunde ju inte lämna kön. Då var det en kille bakom mig som sade "I take a photo of you and I will send it to you". Vilken hjälte. Så blev det.
Nu var jag åter tillbaka, vandrade runt i den rödvita, rödblåa och gula dekorationen i fanshopen, men insåg att vi nog fick ta det efter matchen. Vi drog oss således norröver, förbi Emirates Stadium, statyerna på Henry, Bergkamp och Chapman, via Ken Friars Bridge och alla inskrifter och bilder på legendarer på arenan. Just Ian Wrights bild är fenomenal och hans text kring "Heroes Together" är fantastisk. Fansen sjunger "ian Wright-Wright-Wright" och inser att ikonen själv står en bit bort och sjunger med i sin sång. Magiskt.
Vi gick upp mot gamla Highbury, som numera är bostäder. Jag har tidigare gått genom hela området, men nu är det skyltat med "Private property" så man vågar sig knappast in utan att bli bötfälld eller upphängd på väggen, så vi gick runt, passerade Arsenals tunnelbanestation upp till Gunners Pub, som tyvärr var stängd. Pandemi-betonat och på grund av ombyggnation. Men vi hittade en Greene King runt hörnet, nyttjade några Stella Artois och rörde oss tillbaka mot arenan igen. Nu kom vi in via den stora trappan och den norra ingången och passerade således Arsenal Museum och statyn på Captain Marvel- Captain fantastic- Tony Adams. Fortfarande troligtvis den person som berör mig mest som Arsenal-supporter. ""Play for the name on the front of the shirt and they will remember the name on the back"..
Med denna känslan äntrade vi arenan för match. Clock End väntade och vi gick in och noterade att det var helt öppet in på alla delar av läktaren, så vi rörde oss ned emot området där spelarna kom ut. Efter en stunds väntan så dök de upp. Målvakterna först - Ramsdale, Leno, Okonkwo - lätt skrattandes men fokuserade. Inbollning mot Ramsdale som plockade inlägg och närskott. Sedan öste spelarna in - Lacazette, Saka, Smith-Rowe, Martinelli.. de dök upp, bara tio meter från där vi stod. Fascinerande. Så nära , men ändock så långt ifrån.
Själva matchen lämnar man mest därhän. 90 minuters katastrofal inställning i en köld som var svår. Att sitta i jeans-shorts med en enkel matchtröja på sig i sex plusgrader... skyll dig själv, idiot.
Efter matchen så hände så något speciellt. Vi hörde att tre legendarer skulle finnas i the Armoury för autografskrivning och myclet riktigt. Där dök de upp. Omringade av fans, en del mindre än del större. Många av de yngre hade ju ingen aning om vilka dessa gentlemen var, men för mig - legendarer och hjältar. Den kortaste kön var till Perry Groves, med vilken man fick en bild och autograf på min tröja. Sedan dök även Nigel Winterburn och Charlie George upp. För de av er som inte känner till namnen.. googla ordentligt, för detta är historiska Gooners och fantastiska reklampelare för vår klubb. Perry Groves var med och tog ligagulden 1989 och 1991 samt ligacupen 1987: Nutty Winterburn- Tre ligaguld, 2 FAcuper, en ligacup och en cupvinnarcup; Charlie George - avgjorde FA-cupen och säkrade dubbeln 1971 och vann Mässcupen 1970.
Legendarer.. och där var jag. Tillsammans med dem. Sankte Per viftade med nyckelknippan. Bara att öppna upp och kliva in..
Efter denna fantastiska upplevelse.. så återstod återfärd till hotellet och nya äventyr väntade nästa dagar.
