RIP Terry Neill
Han satt på bänken och gladdes, våndades, blev fötrvivlad och fullständigt överjordiskt lycklig.
I förrgår dog Terry Neill, en av min ungdoms tränarhjältar och den som ledde Gunners under den berlmda ”five-minute-final” 1979.
Terry Neill var likt flera före honom en spelare som blev tränare, men han var också en hemlig agent under 70- talet då han övertygade Spurs att ha honom som tränare innan han tog över Arsenal.
Han föddes under magra förhållanden 1942 i Belfast. En stad präglad av misär, fattigdom och arbetslöshet. Han inledde sin karriär i Bangor innan Arsenal fick syn på honom och värvade honom 1959. Ett snabbt skutt i juniorlaget innan han 1960 under Billy Wright gjorde A- lagsdebut. En stenhård mittback av det gamla gardet. Kropp, boll, kamp.. Terry Neill behärskade detta och blev en av Gunners yngsta kaptener någonsin. Hans glansperiod kom dock under en av Gunners sämsta tider och när han 1970 fick lämna klubben var det utan titlar.
Efter sin spelarkarriär blev han tidigt tränare. Dels för Nordirland, för vilka han gjorde sextotalet landskamper och sedan Hull och Spurs innan han i slutet av 1976 fick ta över rollen i Arsenal efter den kicksde Bertie Mee, som ironiskt nog sålde honom 1970
Gunners var i nedåtgående spiral, men Neill sarsade friskt på hemvävt i form av Brady,Stapleton, Rice, Nelson, O’Leary och Price. Det blev tre raka FA-cupfinaler, seger 1979 och en cupvinnarcupfinal och Gunners var åter med i toppen . Ett av hans mästerdrag var att anlita Don Howe som bollplank. En mästartaktiker.
1983 fick han dock lämna klubben efter att dåvarande chefen Peter Hill-Wood ville förnya sig och Neill klev bort från tränarstolen för att aldrig återvända.
Efter karriären drev han några barer och sysslsde med sportjournalistik samt var en frekvent åskådare på Arsenals matcher.
Nu har han lämnat in sitt klubbkort. Tack för allt Terry Neill. RIP.
