Sammanfattning av vinterfönstret
Det europeiska transferfönstret slog igen sina dörrar under gårdagskvällen. Arsenals trupp är, på gott och ont, oförändrad. Färdig för tillfället. Fortsatt ofullständig, åtminstone enligt vissa, även framöver. Samma 25 spelare som vi har förlitat oss på under hösten ska ta oss igenom våren. Vi är vad vi är och vi har vad vi har under resterande delen av säsongen. Förstärkningar och förändringar får vänta till sommaren. Det behöver betonas att det även är sant för nästan alla andra klubbar runt omkring oss. Det har varit ett synnerligen sömnigt och händelsefattigt januarifönster. Galenskapen som pågick på marknaden för ett år sedan såg vi inget av den här gången. Inte ens Chelsea spenderade. Jag väljer att se det som ett sundhetstecken.
Inför fönstret önskade sig många rödvita supportrar en ny anfallare. Andra hoppades på en mittfältare. Jag trodde nog mest på en mångsidig försvarare om Mikel Arteta och Edu skulle välja att göra någon värvning. Det visade sig dock förhållandevis tidigt under månaden att det förmodligen inte skulle bli någonting. Åtminstone inte inåt. Vi har dock skickat iväg ett antal spelare. Framförallt ifrån akademin. Bradley Ibrahim, Lino Sousa och Miguel Azeez lämnade klubben permanent samtidigt som Charles Sagoe Jr, Zane Monlouis och Khayon Edwards lånades ut. Rúnar Alex Rúnarsson återkallades ifrån sitt lån i Cardiff bara för att bryta kontraktet och skriva på för FC Köpenhamn. Den isländska burväktaren får sägas vara en av de märkligaste och mest misslyckade rekryteringar som har gjorts under Artetas tid vid rodret. Cedric Soares ryktades till mer eller mindre samtliga av de turkiska toppklubbarna men blev i slutändan kvar i norra London. Med tanke på att Takehiro Tomiyasu fortfarande gräver guld i Asien och att Jurriën Timber rehabiliterar sin korsbandsskada tror jag att det var ganska klokt att behålla honom i det här läget.
I övrigt börjar skadesituationen i laget att se allt ljusare ut. Såväl Thomas Partey som Fabió Vieira är nära att göra comeback igen efter sina långdragna perioder av frånvaro. Mohamed Elneny har återvänt efter Egyptens uttåg ur de afrikanska mästerskapen. Truppen är stark och till stor del tillgänglig. Kanske till och med starkare än den var för ett år sedan även om vi inte riktigt har sett det på planen än. Det finns gott om sparkapital. Framförallt offensivt. Ett flertal av våra bärande spelare i sista tredjedelen har inte nått samma höjder som förra säsongen. Inte än. De kanske inte heller kommer att göra det. Varken individuellt eller som lag. Jag både hoppas och tror att de kan göra det. Att det finns åtminstone en nivå till inom den här spelargruppen. Att vi toppade formen för tidigt i fjol och att vi fortfarande har det ordentliga lyftet inom oss och framför oss. Att vi faktiskt kan vara bäst när det verkligen gäller den här gången.