Sex år senare (resereportage Arsenal-Brighton)
Att komma till London och mitt kära Arsenal är alltid speciellt. Även när en domare spelar huvudrollen och förändrar en matchbild totalt efter 49 minuter.
Det mesta är redan sagt om det där. Chris Kavanagh var inkonsekvent och Declan Rice borde vetat bättre. Jag lämnar det där. Jag vill prata om andra saker.
8 december 2018
Förra gången jag var på Emirates Stadium för att se en match i Premier League var för snart sex år sedan. Det var ett tyst Emirates och ett blekt Arsenal. Det var första säsongen utan Wenger. Vi hade ett försvar med Lichtsteiner, Mustafi och Sokratis. Alla fick gult kort i en hemmamatch mot särklassiga jumbon Huddersfield, som vid säsongens slut bara skrapat ihop 16 poäng och var 20 poäng från säker mark.
Det var inte mycket som hände i matchen, totalt två skott på mål. Men i 83:e minuten cykelsparkade (!) en liten krigare från Uruguay in matchens enda mål. Emery-ledda Arsenal hade nu 21 raka matcher utan förlust (alla tävlingar) och Torreira, som satt spiken i Tottenham-kistan sex dagar tidigare, hade seglat upp som en favorit.
Säsongen slutade med en femteplats, bakom Tottenham, och finalförlust i Europa League mot Chelsea. Torreira drack chimarrão och längtade bort från det brittiska klimatet. Ett år efter Huddersfield-matchen fick Emery sparken.
31 augusti 2024
Tänk, så mycket som hänt. Det är avsevärt bättre stämning på Emirates, vi sjunger North London forever oavsett om det regnar eller inte och vi har ett försvar med Saliba, Gabriel och White. Det ger lite perspektiv. Arsenal är på en helt annan plats än för några år sedan och även om vi längtar efter titlarna så mår klubben bra i dag.
Att se en match på plats är inte lätt nuförtiden. Att det gått så lång tid sedan senaste Premier League-matchen beror på både pandemi och klubbens nya lotterisystem. Via Arsenal Sweden lyckades jag få tag i en biljett till Champions League-matchen mot Lens förra säsongen. Det var en fullträff: 6-0 och fem av målen kom i rätt bur sett ur mitt Clock End-perspektiv.
Nu befann jag mig i London igen och var inställd på att se matchen på en av pubarna runt arenan. Gott så. Det räcker en bit att vara i området med likasinnade och känna pulsen.
Mejl från Arsenal Sweden. Sent återbud, biljetter finns. Två minuter senare låg det en beställning på två biljetter från mig. Ibland har man tur, helt enkelt.
Match day
Det händer något i kroppen. Tunnelbanan och gatorna fylls av människor i rätt färg, alla med samma förväntan. Mål, vackert spel och tre poäng. Kliver av Picadilly line på Holloway Road, går in på Hornsey road, tar en obligatorisk titt i The Match Day Shop innan jag fortsätter ner till arenan. Så klart väntar en runda i The Armoury, runt arenan för att titta till Bergkamp, Henry, Adams, Chapman, Friar - och Wenger. Det var Wengers intåg i klubben 1996 som fick mitt Arsenalhjärta att börja bulta.
Keown och Crouch står vid Henrystatyn och pratar om Sterling, dagen efter deadline day. Människor samlas för att få en glimt av Keown, som senare kommer att få en varm applåd när han passerar Clock End efter sitt studiosnack före avspark. Crouch är längre än alla andra.
Om du tycker det är magstarkt att betala sju pund för en pint kan du passa på att få en för drygt fyra om du är på plats tidigt. Då är det ”Fans first”-priser på ölen.
Själva matchen?
Efter Martinellis bleka inledning på säsongen fick Trossard chansen från start. Han gjorde mer intryck på läktaren än på planen. Brighton-kurvan buade, vi andra kontrade med ”Leo, Leo, Leo!”
Saka vann på något sätt en luftduell mot Dunk och Havertz lobbade in 1-0. Allt såg hyfsat tryggt ut men allt kan hända och allt kan vända, hur oväntat det än må ske på. Från Clock End förstod jag inte vad som hände mer än att jag såg ett gult kort i luften och sedan ett rött.
Desto mer action närmare oss fick vi sista halvtimmen. 1-1 och sedan hårt tryck för ett avgörande på vår planhalva. Men dagens Arsenal viker inte ner sig. Med en starkare publik i ryggen och en helhjärtad försvarsinsats behöll vi åtminstone en poäng.
Det hade vi aldrig gjort med Lichtsteiner, Mustafi och Sokratis.
