Söndagen den 3:e maj 1998
Jag var tio år gammal och höll pappa stenhårt i handen när vi sicksackade genom ett bubblande rödvitt folkhav under den korta promenaden mellan Arsenals tunnelbanestation och Highbury. Jag var redan förälskad i fotboll men jaget var vid den här tiden tydligt överordnat laget. Vilket innebar att jag i regel höll på favoritspelare som Romário eller Davor Šuker snarare än på klubbarna som de representerade. Den här söndagen skulle för alltid förändra min relation till såväl sporten som supporterskapet.
Ni som är bekanta med Arsenals mer moderna historia är medvetna om att hemmamatchen mot Everton under just den våren har haft en viss signifikans. Inte bara för en nyfrälst tioåring utan egentligen för hela klubbens narrativ. Arsène Wenger säkrade sin första ligatitel, Tony Adams gjorde det där målet vars firande numera är förevigat med staty utanför Emirates och en ny storhetstid hade påbörjats. Jag hade snubblat in mitt i extasens epicentrum och det var omöjligt att värja sig. Min tid som en bekymmerslös fotbollsälskare fri från klubbsympatier var förbi. Pappa hade fått sällskap som supporter.
Min uppfattning är att pappa alltid har uppskattat att Arsenal förenar oss men att han aldrig hade indoktrineringen som intention. Klubben varken är eller har varit riktigt så viktig för honom. Det var mer förutsättningarna den eftermiddagen som uteslöt alla andra utgångar än ett framtida medberoende. Arsenals sak blev också snabbt mer min sak än vår. Han gläds åt vinsterna men borstar med en axelryckning av sig förlusterna. Ett sinnelag som jag finner lika avundsvärdt som obegripligt.
Tjugofyra år senare är jag uppriktigt kluven gällande om den där söndagen har inneburit en tillgång eller en belastning. Min fru skulle utan tvekan hävda det sistnämnda och jag skulle ha svårt att argumentera för motsatsen. Det kanske började lite för bra. Ribban placerades eventuellt väl högt och formade orealistiska förväntningar. Att väga fördelar mot nackdelar är dock helt meningslöst i det här skedet. Jag är bergfast förankrad och det är svårt att se vad som skulle kunna förändra det nu.
Allt är pappas fel eller förtjänst. Det är honom jag har att beskylla eller tacka. Jag väljer, inte alltid, men oftast att tacka honom. För ett makalöst minne och för hans förhållandevis goda omdöme. Det kunde trotts allt ha varit så mycket värre. En del föräldrar tar med sina barn för att se Spurs. Om pappa var aningslös så var han åtminstone inte ansvarslös. Jag uppskattar det.
