Falkens Funderingar: 15 November: Om The next big thing och den stora matchen
Just nu sliter man för mycket hund. Det jobbas 24/7, man är tränare eller lagförälder för sina barn i diverse sporter, man kramar sina barn, sin sambo och håller på Gunners. Som tur är så är man inte någon Facebook, Instagram eller twitter-junkie, ty då hade världen kollapsat fullständigt. Just nu ser jag fram emot söndagen, då jag sätter mig på Norwegians flyg till Dubai. Tjänsteresa förvisso, men kanske kan man simma några hundra meter fjärilssim i hotellets pool. Sist jag gjorde det, så fick de fylla på vatte n eftersom jag viftade upp 50% av allt vatten ur poolen och vissa turister började skrika "Tsunami" när vattnet började rinna in i restaurangen. Där låg jag i badmössa och slimmade simbyxor och gjorde mina längder. Till skillnad från många andra simmare, så passar jag i badmössa eftersom det skymmer halva mitt huvud. Jag har också en annan badmössa..ja eller baddräkt, som täcker hela min kropp och ansikte, men då är det utklippta hål för mun och ögon. Köpte den i Tyskland tror jag. Den låg i samma förpackning som ett par rep och en klase apelsiner. Konstigt. Avsändningsadress: Hamburg. jag har inte riktigt hittat rätt användningsområde för den. På den lokala stranden så väckte den mest uppseende, men jag fick några gillande blickar från tyska turister. Jag hade den när jag gick till affären i veckan, men då sträckte butiksbiträdet upp händerna och gav mig handkassan. Men 200 meter Medley? Ja varför inte..
**
Jag skrev igår om "Battle of Highbury" som skedde 1934. Jag har läst en hel del om just den matchen och vill man bläddra extra om just den matchen, så rekommenderas "Rebel of the Cause" av Jon Spurling och historuien om just denne fullkomlige monsterbacken till Yorkshiregosse Wilf Copping. Han kan vara det absolut hårdaste som spelat i Gunners. Martin Keown? Peter Storey? Peter Nicholas? Jo, det finns ett gäng, men Wilf Copping lär ha varit något av det hårdaste man sett. Som en Noshörning på prärien. Jag minns när jag läste publikens sus och rop i Spurlings bok när Arsenal mötte Leicester och motståndarna hade satt in en ganska ny och ung grabb på kanten som fick bollen. Copping gav sig iväg och publiken skrek "Oh no, Wilf ..not him.he is only a boy". Två sekunder senare landade killen på läktaren och bollen låg någonstans vid Clock Ends klocka. Läs gärna boken. Kul och bra historiebeskrivning om Gunners. Det finns också en som heter "London N5; The history of Highbury" av samme kille. Läsvärt. Kasta in den mellan Bamse-tidningarna.
**
Jag blev för övrigt trevligt överraskad och glad härom veckan, då jag läste rapporten Arsenal- Aston Villa i U21. Å varför det? Jo. Benik Afobe. Jag har följt honom i nägra år och hoppats. Hoppats på att Han skulle lyckas med något som Lansbury och Emmanuel-Thomas misslyckats med; att som engelsman kliva in och ta plats i Gunners A-trupp.Men,Benik Afobe - det verkade ju vara så bra.
Tillsammans med Chuks Aneke var Benik Afobe ett mycket fruktat radarpar. De fullkomligt lekte fotboll i pojk- och juniorserierna och den gänglige, giftige och målglade Benik Afobe var den lysande anfallsstjärnan. Han öste in mål i juniorlag och i brittiska U17-laget. Wenger fick upp ögonen för den supertekniske och snabbe tonåringen och bjöd in honom till Emirates Cup hösten 2011.
Det var en lyckad förening och som supporter så såg man en spelare som mmöjligen skulle kunna störa de andra anfallarna.
Sedan kom skadorna och detta blev tyvärr början på en nästan två år lång skadeperiod, Det skadades ljumskar och knä och hans låneperiod hos exempelvis Millwall eller Bolton förkortades markant. Hans första period hos Huddersfield var dock mycket lyckosam och han gjorde fem mål.
För några veckor sedan gjorde han comeback i Gunners reservlag. Efter närmare åtta månaders rehabträning för ett trasigt knä. Han inledde med ett mål mot ett sammansatt lag från området, men spelade hela nittio minuter mot Aston Villa häromdagen. Benik Afobe börjar få fart under benen igen och jag ser fram emot när han verkligen tar för sig och vill göra må. I full-trim är Afobe defnitivt en spelare som konkurrerar om en plats i Alaget, men just nu tar vi det lugnt.
Steve Gatting var dock väldigt nöjd med Afobe "Benik was excellent. It's the first 90 minutes he's played since his long-term injury, he's trained really well and credit to the boy, he's come through and played that sort of intensity for 90 minutes".
Jag har följt Afobe en tid och det är en mycket intressant spelare. En löpvillig straffområdesspelare som trycker till direkt när läget finns. Ersättare till Bendtner? Inte alls. Killen måste bli fullt frisk först och få tre-fyra matcher under västen innan man möjligtvis kan börja prata om A-lagsbänk. Nu är han i alla fall på gång och det känns skönt.
***
Ikväll spelas det play-off mot Portugal. Det är viss ångest och historia. Jag kommer naturligtvis att se den, även fast mina barn är mera Kevin Walker-fans. Jag tror dock att det blir torsk och jag är mycket tveksam till Sveriges försvarsspel och hur det jobbas . En sak som jag kanske inte behöver vara orolig för så mycket är målvaktsspelet dock. För minnesgoda , så har vi erfaranheter mot Portugal, där en viss Fernando Gomes sänkte Sverige. Bernt Ljung stod i mål då. Bernt Ljung. Portugal till EM.
1985 minns jag särskilt. Så gammal är jag. Jag hade sett Sverige göra 2-2 mot Västtyskland på Råsunda och lyfts och tryckts 30 meter framåt i läktarhavet när Masse Magnusson lyfte in 2-2 mot Schumacher. Bara för att se Andreas Ravelli göra självmål i Prag mot Tjeckoslovakien och se Diamantino avgöra mot Västtyskland på bortaplan med ett våldskskott, som han aldrig skullr göra om igen. Sverige borta ur VM och Portugal till VM.
Men kanske har jag hittat mitt användningsområde för min dräkt. Den kanske skall användas för att slå Portugal med. Så får det bli. Heja Sverige. Typ.
.
