Tomáš Rosický pensionerar sig från elitfotboll
Idag tackade en av fotbollsvärldens stora för sig. Skorna åkte upp på den berömda hyllan. Vi kommer ihåg dig Super-Tom!
Inför fotbollsVM 2006 bänkade sig en hel Arsenalvärld för att, lite oväntat, titta på Tjeckien - USA. Den Lille Mozart hade flugit under radarn trots ett par utmärkelser som Tjeckiens bäste fotbollsspelare 2001 och 2002. Han hade även hunnit med två Europamästerskap där han, liksom resten av Europa, senast gått bet mot Grekland. Mittfältsdirigenten som startat sin karriär i Sparta Prag och därfirån tagit sig till Dortmund och nu 2006 innan världsmästerskapet hade han skrivit på för Arsenal.
Vad fick man då se? Jo, Tjeckien tog planenligt ledningen efter 5 minuter och sedan snappade Rosický upp en boll en bit utanför straffområdet, sidsteppade och pangade upp ett långskott i krysset. Målet drog mungiporna mot himmeln och när jag tänker tillbaka på det idag så var han närmre 40 meter ifrån målet än de 25 som visar sig vara mer rimligt. Leendet stannade dock inte i dragningen för när matchen var slut hade Rosický gjort sitt andra mål och där var tänder och glipa från örsnibb till örsnibb. Att Tjeckien underpresterade resten av turneringen gjorde detsamma.
Så till Arsenal. Tjecken kom in vid en tidpunkt då spelarflykten närmast var total. Pires, Bergkamp, Cole, Reyes, Laurent och Campbell försvann. In kom Baptista, Rosický och Gallas. En ganska klen uppsättning ersatte en galet namnkunnig. Rosický gick in och fick en mentorsroll till påläggskalven Fabregas och spelade sig igenom en ganska medioker säsong, med 6 mål, till en fjärdeplats och ett bedrövligt uttåg ur Champions League mot PSV. Halvvägs in på den följande säsongen startade farsen som åtminstone jag ser tillbaka på med ett stort frågetecken. Rosický drog en baksida och Arsene Wenger verkade ha repat skivan ordentligt när han drog igång mantrat om att Rosický var "a few weeks away". Ett och ett halvt år senare klev Rosicky in på plan och sträckte till sig i den dåtida klassiska träningsmatchen mot Barnet. Det sköt upp återkomsten en del men trots detta bakslag spelade han i september och klämde in dryga 30 matcher säsongen 09/10.
Arsenals titeljakter hade dock gått i stå och inga triumfer fanns att fira. Förutom matcherna mot Sp*rs. Jag tror att dessa insatser är grunden till den legendstatus som han åtminstone åtnjuter hos mig. 3-2 målet 2012 och framförallt 1 - 0 målet 2014 värdesätter jag skyhögt. Det tillsammans med kämpainsatsen och attityden att aldrig ta skit från lillebror etsades sig in i minnet.
Tyvärr åtföljde skadorna honom hela tiden. Och ju äldre han blev desto färre matcher startades han i. Till hans försvar var han dock en favoritspelare när han kom in från bänken. Inget klagande eller gnällande utan fullt ös, rivighet och ett kämpande mot motståndare som var fysiskt mycket större backade han aldrig i närkamperna. Lägg därtill ett spelsinne och en fantastisk yttersida till detta så var han fantastisk att se på.
2014 kom också titeln med stort T. Rosický byttes in i förlängningen på FA-cupfinalen mot Hull och spelade matchen ut. Jag tyckte att det var symboliskt och mycket fint gjort att byta in honom och få se honom lyfta pokalen. Han vann även följande år, då han inte spelade.
Till slut lämnade han också för barndomsklubben SParta Prag där han tidigare idag meddelade att karriären var över. Enligt honom på grund av att han inte längre klarade att förbereda kroppen ordentligt för elitspel. Därmed satte han punkt för en fantastisk karriär som han formade på ett ypperligt sätt. Aldrig ett klagande ord, trots oräkneliga skador, alltid ett leende, alltid rätt inställning och alltid glimten i ögat. En stor personlighet och en hjälte.
Han relationer med klubben, fansen och spelarna är något jag värdesätter och saknar bland dagens miljonärer vars krav om att vinna titlar egentligen bottnar i rädslan att inte spela med de bästa spelarna, rädslan att hjälpa sina lite sämre kollegor, rädslan att inte tjäna lika mycket pengar som sin granne och rädslan för att stå upp för lojalitet, laganda, altruism och kamratskap. Jag undrar när Fabregas stuckit till Barcelona om inte Rosický viskat i hans öra?
Bland en mängd av klipp plockade jag ut två som för min del krönte Mozarts hjässa. Njut.
