Arsenal - Fulham2 - 2
Vieira sökte krysset men Fulham fann det - Arsenal vs Fulham: 2-2
Rättvisan segrade, vi gjorde det inte.
Jag vet inte riktigt vart jag riktigt ska hitta orden för detta Arsenal, heller.
Så kände jag dramatiskt nog hela tiden under Wengers sista tolv år i klubben men då var orden mental istid, frånskyllande och accepterande av en underordning gentemot konkurrenterna hela anledningen. Vi visste alltid att vad laget innebar, var det tog slut och vilken mental barriär som fullkomligen definierade Arsenal från cirka 2007 och framåt.
Mikel Artetas Arsenal fyller snart fyra år, och mycket har som bekant hänt. För cirka tre år sen höll jag med de som sade att varje dag Mikel Arteta satt kvar som Arsenaltränare var en förlorad dag - även om hans sätt att hantera Aubameyang, Özil och en del andra divalater skulle ha gjort hans tid i klubben en framgång. Jag såg honom som en potentiell världstränare för framtiden, och var inte avogt inställd till att han gavs chansen, men jag trodde inte att han hade det i sig att vända krisen.
Lite såhär börjar jag oundvikligen tänka när Arsenal spelar ännu en halvlek likt den de precis gjort.
53 sekunder gammal var matchen då vår Bukayo Saka lite nonchalant spelar en urusel passning hemåt, 57 har den hunnit fylla när Fulhams Andreas Pereira knappt tagit emot bollen, skannat sina alternativ och skruvat den mot första stolpen medan Aaron Ramsdale försöker läsa av Andreas avstånd till straffområdet, vilka löpningar som kommer från andra sidan plan och där borta springe... här har Andreas redan hunnit skjuta mot närmsta stolpen, och Ramsdales löpningsmönster när han ska hinna med att täcka alla dessa alternativ samtidigt lyckas nästan kvittera varenda flygande, fenomenala jäkla monsterräddningar han hunnit med under sin fantasiljons-tid i Arsenal. Hur Aaron springer är så dåligt, så billigt och parodiskt att Benny Hill tvingat sig igenom vårt högtalarsystem och kan höras lite lågmält.
De ska ju inte ske, dessa väckarklockor. Så pratar vi, om att man ska hinna rulla igång matchen och tvinga motståndet att acceptera vårt bolltrillande lunk mot segern, om att man ska begränsa x-faktorerna som dessa tidiga mål är eftersom vi vinner de flesta "hederliga" matcher där lagen spelar "rätt".
Fulham är inte bundna till något kontrakt, de är bara ett av alla lag som inte behöver acceptera våra spelregler mer än vi behöver deras, och eftersom de vet om att Arsenal inte trivs med att inte få spela ut i sin egen takt så kan man försöka chocka, störa, stressa.
Och vi är fortfarande ett lag som behöver medvinden, även om vi blivit något mer robusta. Efter målet kommer också den sedvanliga pressen, våg efter våg som bryter fram och antingen sipprar igenom något för små sprickor i försvaret eller bryts mot gästande klippvägg och löses upp harmlöst vid sidan av. När Fulham efter anstormningen till slut kan öppna först ett nyfiket öga, och sen vågar låta det andra följa efter, så ser de att skölden håller och att svärdsarmen fortfarande hänger där, redo att användas.
Fulham är trots mycket mindre bollinnehav, och vår ganska lyckade anstormning, faktiskt lika farliga som Arsenal.
Martin Ödegaards beslutsamma kvittering döms korrekt nog bort efter det att Havertz stått offside i uppbyggnaden, men efter Raul Jimenez akrobatiska, funktionella cykelspark ligger 1-1 lika nära tillhands som 0-2.
Marco Silvas lag är ett traditionellt Marco Silva-lag. Kompakt defensiv, disciplinerat presspel och kreativa lösningar framåt gör hans Fulham till ett lika farligt lag på Emirates som detta titeljagande renässanslag. Än mer så kanske för att Fulham ges energi av att matchen tickar mot de nittio medan hopplösheten och uppgivenheten tillåts sippra in i takt med att ganska raska steg ackompanjeras med något böjda nackar ner i spelartunneln.
Det är med andra ord halvtid och jag försöker lista ut om jag tror att den dvala Fulham lurat oss in i, den vi är sårbara mot, kommer kunna brytas av något i halvtid.
Nej, tänker jag, Arteta är inte den sortens tränare som påverkar mentalitet först och spel därefter - hans lag följer den händelsekedjan i motsatt riktning. Hoppet står därför till att en spelmässig utveckling ska vända matchpsykologin i andra halvlek, och där känns det återigen lika troligt att den sker som att den inte.
Poetiskt nog sveper den mörkgrå himlen in den sinnesstämningen, och det tunga regn som redan färgat Marco Silvas grå tröja vräker ner när andra halvlek inleds genom att Eddie Nketiah ersätter planens kanske sämste hemmaspelare för dagen, Leandro Trossard. Vad som hände med Leandro idag vet jag inte, kanske var det vår allmäna ennui som hann träffa den fransktalande belgaren först, men bytet är befogat.
Därefter fortsätter matchen som den borde genom att målchanserna duggar tätt men med mindre intensitet och när jag hunnit sluta överraskas av att våra lägen inte blir mål noterar jag drömskt genom regndrapperiet att Fabio Vieira och Zinchenko ersatt den ännu undermålige Kai Havertz och dagens näst sämsta hemmaspelare - Thomas Partey.
Mitt gillande av Fabio Vieira har kommit lite som en överraskning, men när han nu hoppar in inser jag att jag tror på honom som lösningen. Förmodligen för att han verkar lite rejäl trots sin nätta kroppshydda, som någon som mest kommer in och gör? Det är hursomhelst en annan känsla än den Nketiah gav, och Zinchenkos intåg känns mest som ett försök att få igång spelet i ett läge där hjärnspökena är det riktiga problemet.
Det ger ingen synbar effekt, spelet fortsätter och klockan tickar liksom på mot en välförtjänt Fulham-triumf och ett ifrågasättande av Arsenals legitimitet som potentiellt guldlag. Det regnar, det är lite tråkigt och bristen på vrålande karaktärer i detta lag börjar göra sig påmind.
Så mitt i detta narrativ kommer bara en genomlöpning på kanten, och plötsligt är någon, Fabio Vieira, fälld till en i mina ögon ganska självklar straff. Efter ett par minuters interlud, mycket till förskyllan av Saka själv, kan Saka så till slut slå in den förlösande, mentalt svåra, straffen mot en bra Bernd Leno.
Plötsligt är verkligheten en helt annan, och det känns naturligt att 2-1 kommer av bara farten två minuter senare. Den evigt löpande, aldrig riktigt uppskattade, Nketiah gör ett av sina alla mål och man känner igen ett flyt från förra säsongen.
Fulhams matchplan har fungerat och till slut fallerat, och trots att matchen inte är avgjord går det inte att inte se uppgivenheten sprida sig. Basseys självklara, andra varning kommer som en suck på posten och ett påkopplat, disciplinerat Arsenal ska inte kunna undvika segern.
Detta är dock bara Arsenal, och det kvitteringsmål som från ingenstans dyker upp efter en sällsynt bortahörna är symptomatiskt för ett lag med tveksam mentalitet, fysik och självbild.
2-2, och det är helt jävla osannolikt att behöva sitta och konstatera detta år ut, år in.
Tilläggstiden går, Arsenal springer. Vi tappar två poäng, inte tre, eftersom Aaron Ramsdale lyckas rädda det friläge Fulham springer sig till en mot fem när hela Arsenal kollektivt kräver en frispark man inte får. Fabio Vieira försöker dramaturgiskt, Zinchenko trixar och bollar smått hopplöst, Nketiah hoppar, Martin Timelli snickrar mer än sin svenska kusin.
Matchen är slut och vi har inte vunnit. Det gjorde vi mot Nottingham Forest, med en avmätt tacksamhetssuck. Det gjorde vi mot Crystal Palace, med andan i halsen. Det gjorde vi inte nu, och det är rättvist mitt i all orättvisa vi går runt och känner.
En bra match, ett bra Fulham som visar vad ett Premier League med viss tveksam status efter ett Saudiskt ingrepp har att erbjuda över hela tabellen, oc ett än så länge sämre Arsenal än ifjol. Vi är värda sju poäng och inte nio från den här säsongsinledningen, och här kom bestraffningen.
Gott godkänt så, men usch.
TV: Arsenal med blixtvändning – två mål på tre minuter
