Wenger 20 år: Klassikerna vi minns, och inte vill minnas
Redaktionen fortsätter hyllningen till Arsène Wengers 20 år i Arsenal. Vi fördjupar oss i matcherna och händelserna som haft en avgörande effekt på managerns tid i Gunners.
Den omedelbara succén
Under Wengers första hela säsong i klubben 1997-98 lyckades man säkra den första ”dubbeln”på 27 år. Ingen annan match skulle definiera den framgångssagan som mötet på Old Trafford i mars 1998. Arsenal låg sexa inför jul och var 12 poäng bakom ledarna Manchester United i februari. Till mötet mot United hade avståndet krympt och en seriefinal väntade. De som såg matchen glömmer inte bort. Nickskarven av Anelka. Overmars med nednickningen till sig själv. Rycket och avslutet med vänstern förbi Peter Schmeichel.
Målet i den 76:e minuten räckte för att vinna matchen och skapa ett psykologiskt övertag gentemot Fergusons lag. Själv minns jag inte varför och när jag blev fan, men mitt första minne som Arsenalsupporter är den just matchen. Efter att ha avgjort ligan i sista omgången mot Everton kunde man defilera bort Newcastle i FA-cupfinalen, och säkra klubbens andra dubbel i historien. Wenger beskrev framgångarna som en dröm och fick lära sig att det går att uppnå saker man inte tror är möjliga.
– Det händer när man känner att laget är en lycklig enhet som spelar och njuter av det, och inte störs av själviskheter eller ångest över att inte nå resultat. Som när man leder med 3-0. Alla står bakom laget som kan utrycka sig, men fortfarande respekterar spelet. Det är allt. Ibland räcker det bara några få minuter. Det är kort, men man vill battle forever för att uppleva det igen, säger Wenger om våren 1998.
Början på en bitter rivalitet
Ett av Wengers mest lyckade nyförvärv var Patrick Viera, som hämtades från AC Milan för en billig peng 1996. Klassen på Viera chockade folk, och han kom att hamna i strålkastarljuset även för andra anledningar. Under matchen på Old Trafford deltog inte en knäskadad Roy Keane i United. Englands vid tillfället två bästa lag skulle tampas i många år framöver om herraväldet. Rivaliteten göddes av kampen på mittfältet mellan hårdingarna, tillika vinnarskallarna Keane och Viera.
United fick sin revansch säsongen därpå. Den dramatiska FA-cupsemin på Villa Park gick till förlängning efter 1-1. Detta trots att Keane blivit utvisad med halvtimmen kvar, och Bergkamp missat en straff på tilläggstid. Långt in på förlängningen kunde istället Ryan Giggs efter en soloräd skjuta United till final, och blotta 90-talets hårigaste bröst. United gick vidare till att vinna trippeln, och så småningom de två kommande Premier League-titlarna. Giggs var ändå imponerad över Wengers lagbygge och kallade nyligen 97–98-upplagan för det bästa Arsenal han mött.
Efter tre trofélösa år var Wengers manskap tillbaka på vinnarspåret säsongen 01-02. Det blev en ny dubbel och flera klassiska matcher under säsongen. Sol Campbells återkomst till White Hart Lane på hösten. Ligatiteln som säkrades på Old Trafford. Jag som inte hade Canal+ under början av 00-talet minns istället FA-cup finalen mot Chelsea bäst. Året innan förlorade man finalen i cupen efter att Michael Owen vänt matchen för Liverpool med två sena mål. Nu fick Arsenal lyfta bucklan efter två kanonskott av Parlour och Ljungberg. ”Freddie” gjorde en supervår och tog över som lagets formspelare nummer ett efter Pirès, som åkte på en långtidsskada i februari. Säsongen därpå fortsatte i samma stil för Arsenal, men problemen hopade sig framåt vårkanten. En åttapoängsledning sju veckor tidigare förvandlades till att man låg tre pinnar bakom Man United inför bortamötet mot Bolton i april. Trots 2-0 till Arsenal med kvarten kvar lyckades Sam Allardyces Bolton komma tillbaka efter mål av Djorkaeff och ett självmål av Keown. United vann senare ligan, men säsongen räddades av Pirès mål i FA-cupfinalen mot Southampton.
– De tre föregående veckorna hade varit svåra men grabbarna svarade väl på besvikelsen. Vi fick den trofén vi ville ha, kommenterade Arsène Wenger avslutingen.
Vem vet vad som hänt kommande säsong om det dominanta Arsenal stått titellöst 02-03…
38 26 12 0
Arsenal var vid det här laget ett enormt skickligt, men kanske vid tillfällen för självsäkert lag. Omklädningsrummet präglades både av spänningar och kreativa sidor, vilket gjorde att gnistor tändes då och då. Wenger gillade att jobba med bestämmande och starka personligheter.
– Det var inte alltid enkelt i omklädningsrummet. Men där fanns en allmän positiv känsla såväl som konkurrenskraft. Sol Campbell kom och var en bestämmande personlighet, sa Wenger.
Höstmatchen mot United på bortaplan fick ett gediget efterspel, både på planen och i pressen. Ruud van Nistelrooy sköt en straff i ribban på övertid, och Martin Keown lät hela världen veta vad han tyckte om holländaren. Men det viktigaste var att Arsenal kunde förlänga sin förlustfria start på säsongen. Och även om det inte var rätt tillfälle att erkänna då, så beundrade Wenger sättet spelarna stod upp för varandra under tumulten i Manchester.
– Killarna var redo för en fajt. Ibland när man försöker se solidariteten hos någon undrar man, hade jag kunnat gå in i ett slagsmål med den här? I detta lag fanns sådant. Deras styrka var karisman de hade. Signalen man fick från dem var: Jag besitter kvalitet och jag vet om det. Karisma kommer från det senare- jag vet att jag har kvalitén och jag är redo att stå upp för den.
Säsongen 03-04 slutade i resultatraden i delrubriken ovan. Men ett tag under våren såg det svårare ut. I FA-cupsemin på Villa Park mot United förlorade man. Wenger beskrev det som att ”vi förlorade både spelare och mental styrka”. Han valde att spela med ett ordinarie manskap trots att kvartsfinalreturen i Champions League mot Chelsea väntade bara tre dagar senare. På Highbury förlorade sen Arsenal matchen mot Chelsea. Ligasäsongen var fortfarande förlustfri, men på några dagar var man ute ur de två viktigaste cuperna.
– Om jag gjorde ett misstag den säsongen, så var det att inte offra semin mot Man United. Ofta krockar CL med FA-cupen och så tänker man, vad ska jag göra? Den säsongen kunde vi vunnit allt och jag försökte göra det. Vi hade truppen för det, med 16-17 spelare av högsta, högsta snitt, säger Wenger.
Veckan avslutades på Highbury med ligamatch mot Liverpool. Även här började det dåligt. Mål från Gerrard och Owen gjorde att gästerna kunde gå till halvtidsvilan med en 2-1-ledning.
– Där sitter man. Hela säsongen har man inte förlorat en enda match, och på en vecka kan man förlora allting. Chelsea var inte långt bakom i ligan vid tillfället. Det som oroade mig i halvtid var när jag gick in i omklädningsrummet, och inte kunde få någon respons. Killarna var helt mållösa. Man får en besvikelse i ansiktet, man tar den andra och så sitter man där med 1-2 i baken. Jag var riktigt bekymrad.
– Jag försökte mobilisera ny energi, få dem att svara och inte acceptera detta. En av sakerna man behöver i detta yrke är den speciella talangen, och den dök upp med Thierry Henry. Plötsligt, på några minuter, stod det 4-2. Thierry gjorde skillnaden, betonar Wenger.
Europadrömmen
Ligan vanns 2004, FA-cupen 2005. Nu skulle Wenger få det sista ur sitt manskap genom att ta en Champions Leaguetitel. Våren 2006 slogs giganterna ut, en efter en. Real Madrid (med Gravesen!) i åttondelen. Juventus (med Viera) i kvarten. Den gula ubåten sänktes i semin efter att Lehmann räddat en Riquelme-straff. Men i finalen tog det stopp. Barcelona blev för starkt efter att just Lehmann visats ut tidigt, och tvingade Wenger att byta ut Pirès. Trots det kunde Campbell ge Arsenal ledningen, innan Eto’o och Belletti vände på steken med dryga kvarten kvar.
Jag minns att Aftonbladets Simon Bank efter matchen skrev att Arsenal stått för en på många sätt heroisk insats, men som inte kommer bli ihågkommen i framtiden. Då under sörjandet kändes det nästan provocerade mot mina känslor att benämna Arsenals insats så. Men Bank hade, som han oftast brukar, rätt. Så här i efterhand är det ingen match som dyker upp när man tänker på minnesvärda Arsenalmatcher, än mindre CL-finaler. Men Arsène Wenger gav ändå fansen en försäkran efter finalen.
– Om man kan omvandla frustrationen efter en förlust i en sådan match så kan man komma tillbaka starkare. Vi kommer göra det.
Nya villkor
Emirates Stadium blev Arsenals nya hem den sommaren, men klubben hade innan det börjat dra åt kranen för nytillskott i truppen. Ungefär samtidigt köptes Chelsea av Roman Abramovitj, och Manchester City fick några år senare shejker som nya ägare. Wenger upplevde finansiell doping som Monacotränare när Marseilles Bernard Tapie både vann en CL-titel och köpte mutor under tiden han bossade OM. Wenger förklarade de ekonomiska skillnaderna som ”att slåss med stenar mot maskingevär”.
– Folk vill inte kännas vid det. De vill bara att man vinner ligatiteln. Det var en väldigt tuff period, likväl var den väldigt spännande, kommenterade Wenger de titellösa åren som följde.
Birmingham City skulle bli något av ett spöke under dessa år. I februari 2008 ledde Arsenal ligan med fem poäng när de skulle åka upp till St Andrews. Matchen blev ihågkommen för den fula tacklingen på Eduardo, som bröt kroatbrassens ben. Arsenal chockades och lyckades bara spela oavgjort fyra matcher i rad. I april dog titeldrömmen efter en förlust på Old Trafford med 1-2.
I ligacupfinalen 2011 var laget tungt segertippat. För motståndet stod Birmingham. Äntligen skulle den första pokalen på sex år bärgas tänkte fansen. Men det blev inte så. Efter ofantligt slarv i den 90:e minuten av Koscielny och Szczesny kunde Oba Martins skjuta 2-1 till City. Nigerianen satte en bakåtvolt rakt i huvudet på alla Arsenalfans, och ett nytt lågvattenmärke i klubben under Wenger. Managern sa en gång under hans tidiga år i klubben att ”den enorma betydelsen fotboll har är skrämmande ibland”. Han erkände att det kunde kännas överväldigande att bära bördan för en storklubbs förväntningar.
– När man inte vinner är man ansvarig för att många människor blir olyckliga. Ibland är det bäst att inte tänka på det eftersom det kan skada ens liv för mycket.
På kort tid sålde man också av några av lagets bästa spelare. Nasri, Song, Fabregas, van Persie. ”Man kan inte låstas att man är en storklubb”, sa Wenger efter tappen. Fansens frustration började mer och mer tas ut på managern, efter alltför många år av tunga spelarförsäljningar och uteblivna titlar.
– Det enda sättet att överleva är att inte gå ut överhuvudtaget. Jag stannar hemma och försöker göra mitt bästa för klubben. Men när man spelat borta och förlorat, och ser alla fans som spenderat stora pengar och rest hundratals mil inom Europa, självklart känner man stämningen i dessa dåliga ögonblick.
– När man förlorar hemma är det konstiga vibbar på gatan. Man känner sig ansvarig. Men man överlever inte om bara tar emot sådant, det skulle döda en. Den professionella aspekten tar alltid över. Varför förlorade vi, vad gjorde jag för fel? Men det går inte bara att tvätta bort dessa ögonblick, säger Wenger.
En ny vår… och fortsättning?
När Hull City satte två tidiga mål i FA-cupfinalen 2014 såg det ut att bli ytterligare ett sådant ögonblick. Gooners världen över kunde inte tro sina ögon, och de evighetslånga nio åren som gått sedan den förra FA-cuptiteln verkade ticka upp mot fler. Men laget tog sig i kragen, kvitterade och i förlängningen kunde Aaron Ramsey bryta titelförbannelsen.
– Att ligga under med 0-2 var overkligt, eftersom bara tanken vid att förlora, bärandes på så många förväntningar var otänkbar. Att vinna var ett viktigt moment i lagets levnadscykel. När vinsten kommer efter lång tid kommer den ibland i samband med lidande. Vi kände så mycket lättnad och glädje, förklarar Wenger.
Av bara farten vann laget FA-cupen även följande säsong, och i skrivande stund spelar Arsenal drömfotboll både i ligan och Europa. Kanske kommer det finnas utrymme att skriva om fler klassiska matcher även förbi Wengers 20 år som Arsenalmanager? Vad folk än säger och vilken hållning man än har i managerfrågan kan jag sammafatta min egen känsla denna helg i en mening. Arsène Wenger- Take a bow.
Källa: The Guardian, The Telegraph, Daily Mirror, Sky Sports
