Wojciech, vemodet och jag
Det stod klart redan tidigt under sommaren att Wojciech Szczesnys tid i Turin var över. Att den numera trettiofyraårige polacken skulle lämna Juventus. Det hetaste ryktet var att Szczesny skulle fortsätta fotbollslivet i Saudiarabien men jag kunde inte sluta hoppas att han i stället skulle vända hem till norra London för en sista dans. För att avsluta det som han påbörjade. Så kommer det dessvärre aldrig att bli. Det ouppklarade och ofullständiga kommer nog för alltid att skava i mig.
Szczesny föddes i Warszawa och fick sin tidiga fotbollsfostran i den lokala jätten Legia. Som son till den forne polska landslagsmålvakten tillika Legia-klubbikonen Maciej Szczesny hade unge Wojciech redan från början höga förväntningar på sig. Som sextonåring gick flyttlasset till London när han anslöt till Arsenals akademi. Inom Hale End utmärkte han sig direkt men fick delar av utvecklingsåren spolierade när han på något outgrundligt sätt lyckades bryta båda armarna under ett pass i gymmet. Det skulle dock i förlängningen inte påverka varken framåtrörelsen eller färdriktningen. Som nittonåring blev han befordrad till a-laget och i september 2009 fick han debutera i ligacupen mot West Bromwich. Arsène Wenger talade redan då om honom som en framtida stormålvakt och att han hade alla möjligheter att i framtiden bli Arsenals förstaval på positionen. I november samma år lånades han ut till Brentford men den efterföljande sommaren var Szczesny redo att ta oss alla med storm.
När säsongen rullade i gång 2010 var Manuel Almunia allt jämt Arsenals förstamålvakt. Det var aldrig riktigt tänkt att han skulle bli det och än mindre förbli det. Efter tre år med den mustaschprydda spanjoren i buren var vi supportrar så vanvettigt trötta på honom. Almunia hade absolut sina förtjänster men var över lag alldeles för ojämn och opålitlig. Han projicerade ingen som helst trygghet och hans osäkerhet spreds sig som en magsjuka genom laget. I november var såväl han som ordinarie andramålvakten Lukasz Fabianski skadade och dörren öppnades plötsligt på glänt för Szczesny. Som han sparkade in den dörren. För honom var det inte tal om något tillfälligt vikarierat utan en permantering. Redan från dag syntes det att den då blott tjugoårige Szczesny var på riktigt. En uppgradering på alla sätt som överhuvudtaget är möjligt. Bättre linjespel, finare fötter och säkrare i luften men det var ändå inte det som var grejen. Det var utstrålningen. Aura är ett oerhört uttjatat begrepp i dessa dagar men det var precis vad han hade. En självklarhet och en stöddighet kring sig som smittade av sig. Jag kan såklart inte tala för alla men jag blev upp över öronen förälskad i honom redan där och då. Arsenal hade hittat sin första utpost för de närmaste tio eller till och med femton åren. Så kändes det men riktigt så fint skulle det dessvärre aldrig få bli.
Under säsongerna mellan 2010 och 2014 var han Arsenals självklara förstaval. Som ung målvakt gjorde han såklart misstag ibland, finalen i Ligacupen mot Birmingham svider än, men han visade i regel upp en hög höjd och en enorm potential. 2014 vann han Golden Glove i Premier League och var vid det här laget etablerad som en ligans bästa målvakter. Vad som hände den efterföljande säsongen kommer jag aldrig att förstå. Aldrig att förlåta fullt ut. Visst sviktade formen en aning under hösten och nog var det förbannat dumt att ta en cigg i duschen efter förlustmatchen mot Southampton på nyårsdagen men var det verkligen hela historien? Räckte det för att Wenger plötsligt skulle ge upp hoppet om honom fullständigt? Ingen vet med säkerhet men David Ospina blev befordrad till förstaval under våren och när sommaren kom skeppades Szczesny till den eviga staden på lån hos Roma. Wenger plockade in trettiotreårige Petr Cech som ersättare och två år senare såldes Szczesny till Juventus för ett reapris i sammanhanget. Han gjorde sin sista match för Arsenal när han höll nollan i FA-cupfinalsegern mot Aston Villa i maj 2015. Det här var enligt mig, med köpet av Shkodran Mustafi som självklart motbud, det mest obegripliga beslut som Wenger någonsin tog under sina tjugotvå år vid Arsenals roder. På stöveln blev Szczesny snabbt en målvakt av yttersta snitt och staplade bucklorna på hög. Den målvakt han alltid var ämnad att bli. Samtidigt försökte Unaí Emery spela kortpassningsspel i backlinjen med klumpfotade Cech som livrädd libero. Det var som att se en blåval som försöker hjula.
Vi har desperat försökt att ersätta Szczesny i nio år vid det här laget och jag är inte säker på att vi har lyckats fullt ut än idag. Vi hade givetvis aldrig ens behövt försöka ersätta honom. Han var lika förälskad i Arsenal som vi var i honom. Han var hemma men tvingades bort. En dag kommer jag kanske att komma över det men den dagen är sannerligen inte idag. I rödvitt blev det 11 år, 181 framträdanden och två FA-cupsegrar. Det borde ha blivit så mycket mer. Vi var inte klara med varandra. Nu väntar istället pensionärslivet. Nu kan han äntligen spela piano om Spurs och röka hur mycket han vill. Det gläder mig i alla fall att han väljer att avsluta karriären på topp istället för gräva guld i Gulfen. Ett värdigt avsked efter en fantastisk karriär. Det blev bara inte den karriär som vi helst ville se.
Stort tack och lycka till framöver Wojciech!
