Att förankra en framåtrörelse
Självtillit är en fragil färdkamrat. Arsène Wenger talade gärna om självförtroendets bräckliga natur. Att det ofta tar väldigt lång tid att bygga upp men att allt sedan kan raseras på ett ögonblick. För att som lag etablera en trygghet och tro på sin egen förmåga räcker det inte att spela bra. Det räcker inte ens med en seger. Det krävs segrar. Kontinuitet och vana att vinna är den enda riktigt tillförlitliga vägen till tillit.
Arsenals resultat de senaste två månaderna har sakta med säkert tagit dem dit. Till den där såväl sköna som sköra platsen då spelarna litar på sig själva men framförallt på varandra. Då återstår utmaningen att bibehålla den känslan. Känslan av momentum. För att göra det behöver de inte nödvändigtvis vinna varje match. Det är dock av yttersta vikt att de undviker att förlora. Det är åtminstone så jag tolkar de senaste veckornas händelsekedja.
För två veckor sedan spelade Arsenal mot Crystal Palace. Trots hemmafördel och ett tidigt ledningsmål var det bortalaget som var klart närmast segern. Lacazettes slumpmål i slutsekunderna räddade en poäng och ett vilt firande utbröt. Oavgjort mot Crystal Palace, var det verkligen någonting att jubla över? Grymtade fans och media i kör efter matchen. Jag kan förstå den funderingen men jag delar den inte.
Arsenal följde upp den där menlösa måndagsmatchen med tre övertygande segrar på åtta dagar. Hade de gjort det även om resultatet istället hade varit en förlust? Det är möjligt men jag tvivlar på det. Jag tror att det där övertidsmålet var helt avgörande för att fortsätta att förankra en framåtrörelse. På söndag kommer Watford på besök till Emirates Stadium. Jag både tror och hoppas att Arsenal kommer att vinna men om det inte blir så. Om vi istället återigen får se ett hemmalag som krigar in en sen kvittering. Då kan ingen övertyga mig om att det är obefogat att fira.
