Birmingham - Charlton 0-1
Birmingham åkte på ännu en förlust mot konkurrenterna Charlton. Svennisfavoriten Darren Bent var mannen som gjorde matchens enda mål i den 15:e minuten.
Jag brukar försöka hålla mig till en relativt objektiv vinkling av det jag skriver. Även om jag har favoritlag som jag följer i nöd och lust så försöker jag leverera mycket fakta med en del subjektiva åsikter invävda i det hela. Allt för att inte låta det hela bli ett lite mer välskrivet och mer genomtänkt foruminlägg, utan mer därtill.
Men när det går som det gör för Birmingham i skrivande stund kryper tar den krönikerande sidan överhanden och till och med matchrapporter blir proppfyllda med värderingar och värdeladdade ord. Det kan bara inte hjälpas när Blues förlorar på hemmaplan mot Charlton med uddamålet, till råga på allt genom det nya stjärnskottet Darren Bent. Det blir kort sagt omöjligt.
Istället för att målet kom i de sista skälvande minuterna, kom det under inledningen. I den 15:e minuten skickade Thomas i bortalaget in ett inlägg till målsprutan Bent, som inte gjorde något misstag utan placerade den säkert med huvudet bakom Maik Taylor i målet.
Jiri Jarosik slarvade bort möjligheten för Birmingham att kvittera på en frispark, orsakad av målvakten Stephan Andersen, minuterna strax därpå. Mikael Forssell, som blev hattrickhjälte för sitt Finland under landslagsspelet i veckan, hade även han ett par farliga chanser, men utan att lyckas sätta bollen i nät.
Den hårdskjutande Walter Pandiani beprövade Andersen, som fick uppbåda en spektakulär räddning ut till hörna för att hindra uruguayanen från att göra mål.
Mest inflytelserik under hela matchen var Jermaine Pennant, som matade sina lagkamrater med inlägg och ställde till oreda oupphörligen på sin högerkant. En rad hörnor med Pennants högerdoja som avsändare var nära att hitta nätet, samtidigt som han själv var nära att kvittera med en frispark, men det blev aldrig mer än så.
Kvaliteten på Birminghams spel förhöjdes i takt med matchens gång men man var inkapabla att stå för det lilla extra och överlista the Addicks burväktare Stephan Anderson i slutmomentet.
Förlusterna börjar snart samlas på hög, och ändå har säsongen knappt börjat. Det är tungt med ännu en sådan inledning i år igen. Man kan inbilla sig att man är van, men samtidigt blir det bara ännu mer outhärdligt. Det är svårt att forma den kombination av ilska och utledhet till ord, det blir säkerligen mest en babbelsoppa.
Kanske tycker man att det är överdrivet att tänka och känna på det viset nu, men jag har hängivit mig åt subjektiviteten i den här artikeln och tänker fortsätta att spy galla och vara selektivt pessimistisk även utanför Microsoft Words värld.