Tankar efter helgen
Kort och gott, tankar efter helgen.
Att vara supporter av Bolton är krävande dessa dagar. Du vaknar varje morgon upp med förhoppningen att Sammy Lee ska ha blivit sparkad eller haft värdigheten att självmant avgå. Men varje morgon möts du av samma sak, han sitter kvar, du blir bara mer arg, avreagerar dig och går vidare med dagen. Nästa morgon samma procedur, men intet nytt. Och så fortsätter det. Om och om igen, precis som om hela denna era under Sammy skulle vara något slags otrevligt påhitt. Men den bistra verkligheten visar något annat. Vi förtjänar inte att spela i Premier League just nu. Och Sammy Lee förtjänar inte att leda Bolton något mer. Sammys tid är ett misslyckande som troligen kommer att få kultstatus, negativ sådan givetvis, när (om) Bolton kommer på fötter igen. Sammy är ett fruktansvärt misslyckande.
"Men are born to succeed, not fail" - Henry David Thoreau.
Men en dag så kommer Sammy att försvinna, det vet jag. Gartside, den snåle ordföranden, kommer en dag att tappa tålamodet för Sammy. Gartside är väl medveten om att hans status i fotbollsvärlden minskar dramatiskt om Bolton skulle flyttas ned och att hans chanser till någon liknande chans som denna aldrig skulle komma igen. Frågan är hur långt Gartside är redo att vänta? Sin vänskap med Sammy har han inte döljt något vidare, utan pratade väldigt subjektivt då han och styrelsen anlitade Sammy. Ungefär "Det här är en god vän till mig och han kommer att fixa det här utan problem", nu sa han aldrig detta rakt ut, men meddelandet gick fram.
"I don't know the key to success, but the key to failure is trying to please everybody." - Bill Cosby
På torsdag är det således dags för returmötet med Rabotnicki Kometal i Uefacupen. Denna gång på Reebok Stadium och med en jättegod chans till avancemang. Första matchen, den i Skopje, slutade 1-1, vilket betyder att Rabotnicki måste göra mål på Bolton. Givetvis långt ifrån omöjligt mot detta Bolton. Rabotnicki och den makedoniska är en liga som håller mycket låg klass i jämförelse med Premier League, men de (Rabotnicki) besitter en egenskap som Bolton saknar. Eller ett par egenskaper rättare sagt. Glöd, ambitioner, klubbkänsla och känslan av att inte ha något att förlora är bara lite av det de har. De leder ligan efter 8 omgångar och har inte förlorat en match i ligan än så länge. De kommer till Bolton som ett lag utan press och med alla att vinna, något som de kan göra. Speciellt med tanke på deras form.
Men tänk om Bolton skulle göra som valfritt mellanstort lag under de senaste åren och ta sig hela vägen till final. Det vore en fantastisk bedrift, bara Bolton tar sig till gruppspelsfasen så kan det blir riktigt bra. Ligan känns som ett förlorat fall. Det blir, som bäst, en mittenplacering. Detta gör att man kan inrikta sig på Uefacupen ordenligt om Bolton tar sig ur nedflyttningszonen i Premier League och avancerar till gruppspelsfasen i Uefacupen. Det är ingen omöjlighet på länga vägar. Det är något att se fram emot i dessa tunga perioder.
"Dreams come true. Without that possibility, nature would not incite us to have them." - John Updike.
Ett mycket negativt avsnitt idag. Men det är svårt att undkomma. En positiv sak ifrån helgen dock, inte Bolton-relaterad, var att det kirgiziska mästarlaget Dordoi-Dynamo Naryn lyckades slå de nepalesiska mästarna Mahendra Police Club med 2-1 i finalen av AFC President's Cup under söndagen och därmed försvara titlen ifrån förra året. Denna upplaga av turneringen var för övrigt den bästa någonsin och visar att de små nationerna (de så kallade utvecklingsländerna i Asien som är de som är representerade i turneringen) är på väg uppåt. Det är fantastiskt och värt att få någon plats i västerländsk media. Så nu har de fått den. Det sätter punkt för denna gång.
