Bradford-Swansea 1-1
Historien upprepar sig. En dålig inledning av matchen där vi ger motståndarna handikapp, följs av en uppryckning.
Colin Todd startade med Joe Brown, men frågan är vad som skall lösa problemet med alla dessa trögstarter...
Man vill ju liksom ändå inbilla sig att vi egentligen kan slå även topplag i serien, och att det faktiskt är onödigt att det är 1-1 och inte 1-0 som Dean Windass gör i 80:e minuten.
Jaja...nu spelar det i och för sig ingen roll. Den uppflyttningschans som fanns är bortslarvad sedan förlusten i Chesterfield, och det kommer ingen ny förrän nästa säsong.
Men ändå, hur skall man inför den säsongen känna hopp om inte problemet med dessa usla matchinledningar löses? Jag låter förmodligen bitter, men att se samma typ av scenario upprepas i match efter match stör mig. Jag är inte heller den typen som hyllar uppryckningar, när handikapp lämnats i flera andra matcher innan. Klart vi hämtar upp ibland, men ju mer vi lämnat handikapp, desto mindre har vi lyckats vinna.
På de senaste tretton ligamatcherna har vi vunnit två matcher, kryssat i sex, och förlorat fem. Det är svaret på varför det inte blev något avancemang den här säsongen.
Varför går det inte åt helvete? Jo, motståndarna under denna mindre roliga svit har varit relativt tuffa. Vi kommer troligtvis att plocka lite fler segrar framöver. Det räcker...för att stanna i mitten.
