Otack är världens lön...
David Wetheralls första match som caretaking manager fick ett snöpligt slut, och en snöplig utgång i stort. Tuppen Brad har svårt att acceptera detta när han filosoferar över framtiden...
Är det inte förjävligt när man verkligen förtjänar att vinna en match efter en rad av usla framträdanden, och detta inte händer?
Är det inte förjävligt att få se motståndarspelare i Crewe Alexandra jubla över ett sent segermål (Ryan Lowe får på en kanon i 89:e minuten), precis som vi aldrig fått göra när vi varit det sämre laget. (Jag har i alla fall svårt att komma på sådana tillfällen under den sista delen Colin Fjants regim.) Och ja...JAG spar inte på krutet, utan laddar bössan dubbelt, när det gäller den idioten. Det är min rättighet som stolt tupp att hänga den som saboterar Bradford City inifrån, genom att på ett eller annat sätt verka på ett egoistiskt sett i lagsporten fotboll.
Jag blir så förb...
Nu hade vi ju dock sett fram emot den här eftermiddagen, eftersom det var första matchen för David Wetherall som tillförordnad tränare. Weths valde att inte ta ut sig själv, vilket förvisso skapade en ofrånkomlig försvagning i backlinjen (tro inte annat, för då...), men samtidigt måste man förstå den gode Davids avsikt att skärpa fokus på coachning, så ja... Vi är inte direkt i något drömläge just nu, som ni förstår...
Och nog fanns förutsättningarna för att göra eftermiddagen lyckad, men tyvärr minns jag mest hur Steven Schumacher brände ett kanonläge, för det var nog hans chans som verkligen borde ha gett oss övertaget i matchen. Men säg den tupp som får gala över framgång... Istället visas ett lovande spel upp utan att det blir mål. Visar vi inte upp något lovande spel mot Bees (Brentford för er som håller på Chelsea och Man. United) i nästa match, skall vi fanemig ha mål trots detta, för att skapa jämvikt och rättvisa i fotbollens logik, fast någon sådan finns väl aldrig. Åtminstone inte när den behövs. Däremot förföljs jag av det logiska i att alltid bli arg så fort vi tappar poäng. Börjar bli tröttsamt att besöka apoteket för diverse lugnande piller, men jag är stukad efter två perioder med administration (usch, detta hemska, vedervärdiga ord), och orkar liksom inte med mig själv när ilskan kommer smygande.
Och nu har jag problem...igen. De flesta av er människor använder begreppet "getingbo" när de ser en streckstrid som börjar bli så här tät:
| 17. | Chesterfield | 38 |
| 18. | BRADFORD CITY | 37 |
| 19. | Northampton | 36 |
| 20. | Cheltenham | 35 |
| 21. | Leyton Orient | 35 |
| 22. | Bournemouth | 34 |
| 23. | Brentford | 32 |
Jag skulle föredra - i egenskap av stolt tupp - att referera till min egen hönsgård. Ta en titt på hönorna för en sekund, och i nästa stund befinner dom sig på hela andra platser. Det är ett velande utan dess like, och jag skulle föredra att Bantams likt en tupp rätar på ryggen och åtminstone tar sig uppåt till en övervakande position, från vilken tuppen tryggt och säkert kan iaktta hönsen när de virrar runt.
Jo, dom här andra lagen är i mina ögon veliga hönor. Vi borde inte vara indragna i den här bottenstriden, men fru fortuna vände oss ryggen igår så nu är vi det. Samtidigt kan vi ta oss ur skiten fort och smidigt om vi ser till att ta revansch på Bees. Tycker fortfarande att den jävla förlusten där nere i London sved mer än nödvändigt, och att vi inte borde släppt till något alls efter Mark Bowers ledningsmål, ganska tidigt i matchen.
Men, men...nu är det som det är och det är bara trampa till hårt och säkert, så skall vi väl kunna sätta det rödvita gänget på plats. Wetherall missar inte en andra gång (även om jag inte glömt bort att det är en lagsport). Och vi skall INTE åka ur den här skitserien. Det är bara för mycket isåfall.
Händer det så sparkar jag ut Stonehenge i havet. Adrenalinet brukar dessvärre ta kommandot över min annars taniga kropp. Men när jag blir arg så går ingen säker. Unna mig därför fortsatt spel i League One. Det är väl förresten det minsta jag kan begära!
