Krönika: Det Berömda Vägskälet
En hemmamatch mot Cardiff kanske inte låter så dramatisk på förhand, men för Bradford City kan hela säsongens fortsättning stå på spel...
Den här säsongen inleddes faktiskt med 4 poäng på 2 matcher. Inte så illa alls, och lördagens motståndare Cardiff avfärdades i sin första Division 1-match, i Wales. 2-2 hemma mot Norwich måste också betraktas som ett gott resultat i efterhand. I synnerhet då motståndarna ledde med 2-0 gott och länge.
Dock hade tråkigare saker kanske redan innan Cardiff-matchen börjat ta över helhetsbilder av säsongen. Ligacupen. Darlington heter gänget som lyckades knäcka Bantams. Dom är utan vinst på bortaplan i trean, och tillika nästjumbo. Givetvis borde vi kört över dom även med b-laget. Matchen är ett urtråkigt minne, men var sannolikt viktig i den process som sedan skulle driva oss ner i avgrunderna...
Vad hände sen då? Jonte på redaktionen åkte och bevittnade en urtråkig match mot Gillingham som nollade oss på hemmaplan (0-1). Tyvärr gjorde även West Ham och Sunderland samma sak, vilket innebar noll mål, och tyvärr inga poäng i de matcherna heller. En dålig trend hade startat.
Skadorna på Cadamarteri (som inte hade något med matcherna att göra vid det här laget) och Wetherall får givetvis en avgörande roll i varför det gick som det gick för Bantams under den fortsatta hösten.
I mitten av september tycktes två segrar mot Preston och Crystal Palace ge sken av att svackan var över, men rapporterna vittnade om flyt i matcherna, och att vi kanske framför allt inte förtjänade vinsten mot Preston.
Nicky Law hade börjat få flera spelare emot sig (vilket visade sig i senare intervjuer), då hans och deras uppfattning om individuell träning inte stämde överrens. Nicky hörde till den hårda typen av tränare som liksom kan driva igång spelarna och få dom att arbeta hårt. Däremot hade han inte samma ambition att etablera en stadig social relation med spelarna. Var det något problem kunde spelarna komma till Nicky och prata. Men en del av spelarna upplevde det svårt att samtala med Nicky, och det var antagligen förödande.
Vems felet var är svårt att säga. Nickys hårda linje passade antagligen de mer ärrade spelarna, men det skar sig samtidigt med yngre spelare som antagligen tog illa vid av samtalen. Dessa kommunikationsproblem rev antagligen upp ordentliga sår inom truppen när motgångarna åter började hagla över Bantams.
Inte oväntat hamnade de yngre spelarna i skottlinjen, då flera indivuella misstag av dessa kostade oss dyra poäng (minns Sheffield Utd där undertecknad, Jonte och Carlund hade samlats för att se vårt lag ge bort minst en poäng i direktsändning på SKY) i viktiga matcher.
Det yngre gardet var viktigt således att det fick en större roll när nyckelspelare inte fanns tillgängliga. Samtidigt var Nicky besviken på att flera spelare inte gjorde något vettigt av chansen att spela med a-laget. Därtill skall sägas att Bantams vilar på en instabil grund. Vi behöver nyckelspelarna, och problemen mellan Law och flera yngre spelare gjorde att de snarare gick bakåt i sina karriärer under hösten. Detta noterade Bryan Robson när han senare tillträdde.
I november hade Bantams spelat elva matcher i rad utan seger. 1-1 mot Walsall på hemmaplan blev resultatet som fällde Law.
Kvar blev styrelsen och spelarna, och efter en ytterligare förlust borta mot Stoke kom Bryan Robson.
Det började med en fantastisk match mot Millwall som vändes till 3-2 i sista stund. Dock var första halvlek usel, och att det fanns problem att arbeta med stod snabbt klart.
Framför allt var det de påföljande matcherna som visade på att udden framåt var kass. Otur kan man i viss mån skylla på, men inte enbart, när vi snackar om FEM raka förluster där laget åstadkommer NOLL mål.
Efter denna svit blev Gordon Gibb kall om fötterna och uttalade sig om sina tvivel kring att fortsätta som ordförande. Det gjorde ingen gladare...
Det var nu klart att vägen till tvåan var bredare än någonsin om Bradford inte skulle besegra Coventry i fjolårets sista match, den 28:e december. Förlusten mot Rotherham sved värst i den vinstlösa sviten som nu måste få ett slut. Alun Armstrong var klar inför denna matchen, och inlånad för en månad för att förstärka anfallslinjen.
Sviten tog slut! Bantams säkrade en 1-0 seger mot Coventry trots att motståndarna fick en straffspark och kunde utjämnat i slutet av matchen. Därmed kunde vi supportrar i alla fall slippa deppa över nyårshelgen.
Det nya året fick en start som åter igen satte ytterligare skam på Bantams cupfacit. 1-2 mot Luton, sorti och ny oro förstås. Särskilt över spelarnas inställning, och Bryan Robson var förbannad.
Innan matchen mot Norwich blev det officiellt att Gordon Gibb till sist lämnade uppdraget. Det hade legat i luften sedan han gått ut med sina funderingar, och kanske trodde han att det var bäst att göra det som ett slags ansvar för cupresultatet som i sanningens namn var uselt.
Inför matchen mot Norwich var det inte mycket som talade för annat än en ny förlust och en svårare situation i tabellen. Under senhösten hade lag som Watford, Derby, Gillingham och Rotherham börjat skörda framgångar och skapat ett hemskt gap ner till oss och Wimbledon.
Men peppar, peppar, ta i trä! Bantams VINNER matchen på Carrow Road och nyförvärvet Alun Armstrong gör matchens enda mål. Då Nottingham och Burnley inte vinner är avståndet upp förminskat till fem poäng. Derby förlorar förresten sin match och är bara en poäng före.
Dock kommer vi ändå till ett slags vägskäl. Nu gäller hemmamötet med nykomlingen Cardiff, som för all del inte gjort bort sig i Division 1-spelet. Vi har en god chans att gå om Derby och knappa in ytterligare mot lagen över strecket om vi vinner matchen. Och efter segern mot Norwich är det ingen tvekan om att segern är inom räckhåll på lördag.
Fel väg innebär att vi inte lyckas vinna samtidigt som Nottingham slår Reading och andra resultat går emot. Då blir det återigen ett steg bakåt, dit vi egentligen inte vill hamna igen. Point of no return. Lyckan är kortvarig när man ligger såpass långt under strecket som vi gör, och avståndet uppåt är avgörande för vilken press som sätts på spelarna, samt vilken moral de orkar upprätthålla.
Ekvationens logik säger att för varje omgång som går, så blir 5 poäng upp ett sämre, och sämre läge. Och det är egentligen redan ett så dåligt läge att Bradford måste vinna matcher av den typen som matchen mot Cardiff är.
Vi är på hemmaplan, och skillnaden mellan motgång och medgång i sådana här lägen kan vara hårfin. En seger på lördag bör ge visst andrum (3-4 poäng upp eller kanske t.o.m. 2 är en helt annan sak, då får Nottingham mer press på sig i nuläget).
Det var fantastiskt roligt att Bantams tog en så stor skalp som "Norwich borta", men vägen till säker mark är fortfarande så lång att varje snedsteg måste undvikas.
Vi vann mot Cardiff borta. Jag är säker på att vi skall kunna klara av dom hemma också. Bara spelarna går ut och kämpar stenhårt för att driva in tre poäng i egen hamn.
Låt Walesarna tugga gräs, må Bradford City kämpa sig ännu ett snäpp bort från avgrunden, och närma sig säker mark!
Dramatik är bara förordet när man följer sitt Bantams den här vintern!
