Krönika: Under bylan...
Den senaste tiden har perspektivet över vad som verkligen är en katastrof för en klubb förändrats. Åtminstone för de allra flesta som håller på Bantams. Och så även för mig...
Den här säsongen var verkligen inte någon höjdare. Jag minns mycket väl väggblaskornas nedlåtande omdöme när jag stod i augusti på Konsum och läste över oddsetlistan. Det samlade intrycket av vad de ansåg kan skrivas som:
"Bradford är utan tvekan en nedflyttningskandidat denna säsong"
Och visst, vi hade tappat Claus Jörgenssen samt Robert Molenaar, för att nämna några kuggar från säsongen 2002/03. Det var ett yngre garde som skulle få axla en hel del ansvar. Men det kändes liksom som att 18:e-platsen från 02/03 var så mycket resultatet av en sjukt lång svacka under hösten som inte tog slut.
Det som undertecknad inte kunde tro, var att en liknande (fast ännu längre) formsvacka skulle uppstå under 03/04. Men JUST DET hände. Efter en tveksam 2-1 seger mot Preston kom......ingenting. Efter detta "ingenting" (Några oavgjorda matcher samt ett rejält gäng med förluster) fick Nicky Law gå. Och då var det plötsligt november, och den vinstlösa sviten längre än två månader. Sånt finns inte tror man innan en säsong...
När det inte blev bättre resultat under Bryan Robson började man inse att utan förstärkningar kommer det inte att gå. Och när då Alun Armstrong och Ronnie Wallwork kommit in i bilden, och en vändning tycktes vara nära......ja då tvingas Bradford City in i administration.
Ekonomin har inte hanterats tillräckligt väl, och det är bara att konstatera att samma situation som sommaren 2002 åter är en bitter (eller skall jag kanske skriva: Mycket bitter) realitet...
Mitt i den viktiga spurten börjar så istället spelare försvinna till höger och vänster. Alun Armstrong och Ronnie Wallwork kallas tillbaka då Alun p.g.a skada plötsligt behövdes i Ipswich. Wallwork blev skadad, och sedan var inte W.B.A. villiga att släppa tillbaka honom. Kanske klokt, med tanke på att en klubb under administration har ytterst svårt att hålla ekonomiska löften.
Ett bevis på det är ju att spelarna (och även ledare) tvingats avstå löner sedan ett bra tag tillbaka. Detta faktum fick Paul Heckingbottom att se en ljusare framtid hos grannklubben Sheffield Wednesday. Som om inte spelarflykten till stålstaden redan var stor nog (läs Blades).
När väl degraderingen mer eller mindre blev klar (jag anser att detta tillfälle var i samband med Derby-matchen på Pride Park, 2-3) så var man riktigt nere. Fy f-n......Klubben tvingas ned en division igen, tre år efter att ha lämnat The Premiership. Det där, att åka ner från PL till tvåan, har hänt andra klubbar, typ Oldham, Man.City eller varför inte Barnsley som exempel.
Skillnaden är att Oldham och Barnsley inte kommit tillbaka till ettan ens, utan står för motståndet i Division 2 nästa säsong, om Bantams kommer till spel (innan insamlingen är fullbordad tar jag inget för givet).
Alla dessa tankar kring hur tråkig degraderingen var, med allt var det innebar, förändrades sedan något oerhört i början av denna maj månad.
Som om det inte räckte med att det tänkta CVA-mötet som skulle kunnat leda oss ur administrationen, blev inställt...
...samtidigt basuneras katastrofala nyheter ut. Klubben har en halv miljard i skulder enligt SKY SPORTS. Framtiden ser ovanligt mörk ut, och förutom att man kan tvingas släppa alla spelare och anställda omedelbart, är det tveksamt om det går att spela på Valley Parade, eller kanske rättare sagt, det är tveksamt om det går att spela överhuvudtaget.
Så börjar insamlingen. Administrationen har konstaterat att man behöver 100 000 friska pund för att kunna hålla klubben öppen, vilket så här års innebär att man skall kunna visa upp tillräckliga medel för att få starta i Division 2 nästa säsong. Går det inte att skramla ihop denna summa är konkursen i princip oundviklig. Inget seriespel, inga inkomster, ingen verksamhet.
Tidningen Telegraph and Argus gör en hedervärd insats som skjuter till 10 000£ som ett välmenat startskott. Undertecknad var vid detta tillfälle fortfarande mycket tveksam till att målet skall kunna uppnås. Det skulle vara som pengaregn från himlen närmast.
Samtidigt håller tankegångarna hos alla Bantamsanhängare på att förändras rejält. Plötsligt spelar inte Bradford-Bournemouth (nej, det lät inte som en rolig match då, nu låter det finemang) någon roll längre. Bara vårt lag får spela i tvåan.
Och i nuläget har troligen lite mer än de 90 000£ som Bradford City Supporters Trust rapporterar om, kommit in...
Fantastiskt! Supportrarna har slutit upp fenomenalt bakom laget, även om flera större gåvor hjälper upp summan på ett kanske avgörande vis. Men företagen har pengar. De enskilda supportrarna som donerat är hedervärda på alla sätt. Nu är det inte längre alls så omöjligt att få möta Bournemouth och Hull nästa säsong, och frågan är om inte besvikelsen över att ha degraderats nästan helt kommer i skymundan över lyckan...
...och då talar jag om lyckan att existera som klubb på en anständig nivå.
Må insamlingen nå upp till 100 000-strecket inom en mycket snar framtid! Den understryker på alla sätt Bantams stora plats i hjärtat hos de som engagerar sig i klubben.
