Skellefteå - Malmö2 - 0
Charlton 1 Man U 3
En, sett över hela matchen, ganska slätstruken insats av Charlton hemma på The Valley gjorde att ett stabilt Manchester United kunde vinna med 3-1. Charlton var ganska uddlösa framåt, och Darren Bent hade det väldigt svårt ensam på topp mot den för dagen mycket bra Unitedbacklinjen. En av få ljuspunkter i Charlton var 1-1-skytten Darren Ambrose.
Jag styrde kosan mot O’Learys på Götgatan som tidigare har fått viss kritik från de övriga Charltonsupportrarna i Stockholm. ”Äsch, så farligt kan det väl inte vara” tänkte jag. Och jag fick rätt, det var inte uselt direkt, men bra vore en ganska stor överdrift. Svindyrt och jättemycket folk blir mitt omdöme.
Matchen var dock inte så pjåkig, om man hejar på Manchester United. Redan de första minuterna kände man som Charltonsupporter att det här skulle blir riktigt knepigt. United drog upp tempot rejält och Charlton var stundtals riktigt illa ute. Hermann Hreidarsson räddade en boll på bollinjen från van Nistelrooy sedan denne fintat bort Stephan Andersen i målet. Ett antal skott susade även strax över respektive en bit utanför under den första halvleken, bl.a. från Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney. Charlton hade väldigt svårt att skapa några heta målchanser. De få chanser som producerades kom såklart från Darren Bent, han hade bl.a. ett skott rätt på van der Sar samt ett ganska fritt läge efter lite kalabalik i Uniteds straffområde som följd av en Charltonfrispark. Vår skyttekung hade dock siktet felinställt och tåade bollen utanför. Att United tog ledningen strax innan paus kändes tyvärr helt rättvist. Det var dessutom ganska snyggt. Ett misslyckat inlägg nådde en märkligt fri Wayne Rooney i utkanten av straffområdet. Rooney spelade bak bollen till en lika fri Alan Smith som distinkt satte bollen lågt intill Andersens högra stolpe.
I paus samtalade jag en del med en trevlig och pratglad Manchester Citysupporter som ansåg att Charlton inte hade mycket framåt. Jag kunde inte annat än hålla med. Något som jag dock noterade i halvtid och som O’Learys ska ha credit för är att de hade små tv-skärmar på väggen ovanför pissoaren. Kan det bli mer 2000-tal än så?
Charlton ryckte upp sig något i andra halvlek. Spelet jämnade ut sig och helt plötsligt kändes inte United oslagbara. Denna känsla blev såklart ännu starkare när Charltons för dagen bästa spelare Darren Ambrose avancerade inåt från sin högerkanten och snyggt satte kvitteringen med vänsterfoten. Tyvärr tog det bara fem minuter innan Ruud van Nistelrooy satte 2-1 efter en ruskigt snygg vändning i straffområdet. Frågetecken kring markeringen på holländaren, dock. Charlton misströstade inte utan öste på framåt. Jay Bothroyd kom in istället för Kishishev och gav Bent lite hjälp längst fram, men det var ändå Ambrose som var giftigast. Han hade ett par hyggliga chanser till kvittering, bl.a. en nick som tyvärr gick rätt på van der Sar samt ett hårt skott som täcktes av försvarare några meter framför mål. Tyvärr stack United upp och gjorde 3-1, återigen genom Ruud van Nistelrooy. Detta mål får dock Stephan Andersen ta på sig. Skottet från van Nistelrooy var varken hårt eller speciellt välplacerat.
Sammantaget måste man säga att United vann helt välförtjänt. De blåtröjade spelarna såg snabbare, starkare, hetare och framförallt bättre ut än sina motståndare nästan hela matchen. Uniteds backlinje kändes mycket stabil och van der Sar gjorde det han skulle. I Charlton var framförallt Ambrose bra, men Hreidarsson gjorde också en bra insats. Tyvärr gör Dennis Rommedahl ännu en dålig match och byttes helt riktigt ut tidigt i andra halvlek. Den blixtsnabbe dansken får det verkligen inte att stämma i Charlton och det är så synd eftersom Rommedahl är precis den spelartypen vi har saknat under flera säsonger: en snabb och teknisk yttermittfältare. Kanske är det dags att bänka Rommedahl och köra Ambrose och Thomas på kanterna?
Matchfakta: 0-1 Alan Smith (37), 1-1 Darren Ambrose (65), 1-2 Ruud van Nistelrooy (70), 1-3 Ruud van Nistelrooy (85)
Varningar: Wes Brown (38), Ruud van Nistelrooy (71)
