Resekrönika Charlton - Arsenal
Höstens höjdarresa är precis avklarad. Som vanligt blev det ett späckat schema med tre matcher på tre dagar. Ett stort gäng från stora delar av landet slöt upp på The Valley där det bjöds på både bra och mindre bra underhållning.
Som vanligt är det alltid trevligt att träffa medlemmarna i Swedish Addicks, när man dessutom gör det på helig mark i SE7 är det än trevligare. Totalt var det 24 stycken som träffades på The Valley, nytt deltagarrekord! Några åkte på fredag, några på lördag. Ungefär hälften från Malmö och andra halvan från Stockholm så därför blev det smidigast att träffas på puben före matchen. Några hann dock inte få i sig någon pint innan matchen eftersom de bara hade någon minut tillgodo till avspark när de kom fram, men de kompenserade den missade pinten flera gånger om efteråt.
Själv flög jag från Arlanda vid sjutiden på lördag morgon med British Airways. Visst kostar det några kronor mer än Ryan Air men med anslutningar, mat och dricka så blir det inte så stor skillnad till slut. Flygvärdinnan frågade lite hjärtligt om det inte var lite tidigt med alkohol när vi beställde in var sin GT vid halv åtta men är det holiday så är det! Tog tuben in till Euston där hotellet var bokat, hade fått ett mycket bra pris på ett fyrstjärningt hotell och det var ingen som hade något att klaga på. Hann till och med äta på puben på andra sidan gatan innan vi åkte ut mot Charlton.
Framme på plats gick vi till Charlton Liberal Club för att träffa Ben Hayes, supporterrepresentant i styrelsen. Förutom litet snack om klubbens utveckling kom vi överens om att träffas på Charltons träningsanläggning, Sparrow Lanes, måndag förmiddag. Vi drog vidare till stamhaket Royal Oak och träffade några av de andra i Swedish Addicks samt träffade några av vännerna som hänger där varje hemmamatch. Trots att spågubbarna på BBC hade lovat regn och ruskväder hela helgen visade solen sig från sin bästa sida och det var riktigt varmt och skönt där man stod ute på gatan och sippade på sin pint, drygt tjugo grader i skuggan. Så de yttre förutsättningarna var således helt perfekta. Snart dags för match, så vi drog oss upp mot arenan och träffade resten av gänget inne på läktaren. Utanför The Valley sprang jag på en gammal Charltonbekanting, Chris Powell. Jag kände mig mäkta stolt över denna bedrift då jag brukar kunna missa de flesta kändisar om de har fel kostym på sig, ett foto lyckades jag prestera också!
Oavsett om man möter Arsenal hemma eller borta brukar det inte vara någon match som brukar generera särskilt många poäng. Trots den erbarmligt dåliga inledningen på säsongen hade jag ändå vissa förhoppningar om att vi skulle kunna störa Arsenal som precis har vaknat till efter en, för Arsenal, knackig start i ligan. Inledningsvis så var också spelet hyfsat jämt även om gästerna skapade de bästa chanserna. Charlton bjöd dock på ett passningsspel som man inte sett mycket av tidigare under säsongen så det såg ganska lovande ut. En bra förutsättning att knipa poäng mot Arsenal, Chelsea och United är att man har en hyggligt nykter domare. Dagens match hade dessvärre blivit tilldelad Mark Clantenburg som förmodligen redan innan matchen bestämt sig för att bli huvudperson i den direktsända tillställningen.
1 Halvlek
Det har sällan varit till fördel för Charlton att göra ett tidigt ledningsmål. När Hreidarsson skickade upp en lång cross från sin vänster backposition över till Hasselbaink, som var klart on side, som drev in mot straffområdet och passade till Bent som gjorde sitt enklaste mål för säsongen stod klockan på 21 minuter. Helt okey tid att ta ledningen alltså. Hemmafansen vaknade till liv för en stund men annars verkade det som om det var de tystaste hemmasupportrarna som hade råd att punga ut med en av säsongens dyraste biljetter, £35. Med svenska mått dyrt men med Londonmått mätt löjligt billigt då klubbar som Arsenal, Chelsea, Tottenham och West Ham tar minst £10 mer betalt för att se Charlton. Priset blir ungefär det dubbla om man vill se ett Londonderby eller Man U.
I ledning mot Arsenal känns det själklart nervöst, skall de klara av att hålla det här? Om inte kan de knipa en poäng? Frågor som dessa behöver man dock inte fundera särskilt länge över med en domare som Clantenburg. Dels därför hans agerande i mångt och mycket var helt huvudlöst och därför drog till sig det mesta av intresset. Matchen kom så att säga i andra hand. Jag tror nog att de flesta som såg detta derby håller med mig när det var en förhållandevis snäll tillställning med några undantag, där jag vågar påstå att Arsenal stod för undantagen. Hur domaren då klarar av att dela ut åtta gula kort är naturligtvis något som psykologerna gnuggar händer över, en ny potentiell kund på intåg.
Strax efter ledningsmålet åker Lisbie på en varning för att ha sparkat ned Fabregas, visst frispark kan jag gå med på men varning! Någon minut senare lämnar Hoyte alla sina hjärnceller utanpå skallen när han med dobbarna före med båda fötterna försöker göra brasved av Lisbies ben. Men vart var bollen Hoyte? Man behöver inte kunna mycket om fotboll för att inse att ett sånt tilltag renderar i rött kort. Att Clantenburg inte kan särskilt mycket om fotboll visar han klart prov på när han trots ett avstånd mindre än tio meter från händelsen och helt fri sikt visar tecknet för "spela på"!!!!! Kom igen domarn, inte ens frispark? Vem betalar din lön? Det är nog mer än managers och spelaragenter som behöver ha sina bankkonton nagelfarda.
När van Persie fem minuter senare prövar lyckan men en "Hoyte" på Hasselbaink kostar det både frispark emot sig och gult kort, vojne vojne. Ja som hemmasupporter var vi naturligtvis väldigt belåtna med att bara fått frispark. Inom loppet av tio minuter klarade alltså Clantenburg att missa två solklara utvisningar för Arsenal trots att han såg båda två från nära håll. En tänkbar förklaring skulle kunna vara att han är färgblind och missade att plocka på sig ett rött kort. Varför hänger jag så upp mig på detta då? Jo självklart därför att van Persie är en oerhört viktig spelare även för ett lag som Arsenal, utan honom på planen så hade matchen definitivt slutat på ett annat sätt. Men Clantenburg sken ikapp med solen, han fick ju mest tv-tid av alla på plan!
Ytterligare fem minuter senare utjämnar van Persie på hörna. Arsenal hade då ökat på tempot och trycket, både på boll och på spelare, så det var inte så mycket att säga om utjämningen rent spelmässigt. Glada över utdelningen trummade gästerna på och som vanligt efter ett Arsenalmål känns det farligt hela tiden. Försvaret klarade ändå av det hela bra med visst besvär. Något som hade varit frusterande flera gånger under första halvleken var Clantenburgs totala avsaknad av spelförståelse. Vid minst tre tillfällen blåste han frispark för Charlton när vi hade fördle av bollen och dessutom i en gynnsam situation. Sista gången var alldeles i slutet av halvleken, Hasselbaink sparkas ned kring mittlinjen men Charlton har ett gyllene tillfälle där man i övertag attackerar längs högerkanten och klantarslet, förlåt jag menar Clantenburg, blåser för frispark. 1-1 i halvtid kändes dock helt ok trots femtioåtta motståndare på planen och det kändes inte omöjligt att kunna knipa en poäng eller kanske mer.
2 Halvlek
Det strålande höstvädret höll i sig även under andra halvlek när Arsenal fortsatte sin anstormning från mitten av första halvleken. När Eboue slog ett inlägg mot tre backar och en van Persie kändes det inte särskilt farligt. När ynglingen då dunkar på en volley i en höjd som de flesta inte ens skulle överväga och den dessutom sitter rakt upp i klykan kändes det som att det inte skulle bli så svårt att kora omgången eller månadens mål. van Persie blev så till sig i trasorna att han sprang bort och firade på barrikaden med Arsenalsupportrarna(se bilden), ett regelbrott som enligt regelboken utan pardon ger gult kort. Som synes borde Clantenburg inte ha några problem att konstatera att van Persie lämnat planen men inte kan man väl visa ut en kille som gjort två mål för Arsenal?
Som så många andra lag i denna situation började gästerna att darra lite grann och tänka mer på försvar av motståndarna än konstruktivt eget spel. I brist på mittbackar, vi har väl en sju åtta på skadelistan, spelade Fortune åter från start. Som klassisk markeringsspelare kan han göra klart godkända matcher, om anfallarna däremot har fräckheten att springa omkring med bollen blir det genast svårare. Än svårare blir det tydligen om han dessutom får ta hand om bollen i eget straffområde. Visserlien omarkerad men med två gultröjademotståndare springande emot honom. Det blev i stort sett en passning till Henry som ensam med Carson sköt rakt på. Vi skall vara mycket glada av Carsons storspel annars hade det lätt trillat in två tre bollar till.
Charlton jobbade sig dock sakta in i matchen igen och strax efter timmen dunkade den irländske köttbullen Reid på ett skott som tvinade Lehmann att sträcka ut sig helt och tippa bollen till hörna. Hörnan resulterade i ett Arsenalanfall där den nyligen utvisade van Persie var nära att göra hattrick men volleyn gicklångt utanför. Ljungberg prövade sedan på lyckan men utan resultat, han gjorde som oftast mest väsen av sig sittande på marken gestikulerande mot domarna. Vid det här laget har ni nog redan listat ut att det här inte var Charltons match. Än tydligare blev det då Gallas rensade undan Lisbies skott med armen, straff? Ha, ha, ha, skitkul!
Med 11 minuter kvar på klockan skickade Huges in ett inlägg och hela tre Charltonspelare fanns på plats för att sätta pannan till. Först var Hasselbaink som helt ren sätter bollen en halvmeter utanför fem meter från mål. Om den hade gått på mål hade den suttit men å andra sidan hade det nog blivit avblåst för ruff på bollen. Det är så tydligt för ett lag i Charltons situation att marginalerna inte är på ens sida. När en rutinerad räv som Hasselbaink inte klarar av att sätta en sån boll, ja då är det inte mycket som går in. Ytterligare en förlust, denna gång mot Wenger, Clantenburg & Co. Man måste förstås kunna hitta något positivt och om Charlton kan fortsätta producera samma spel mot kommande motståndare, då kommer trepoängarna att trilla in i rask takt. Om hela sjukhusstyrkan kan börja spela fotboll igen förbättras de förutsättningarna betydligt.
Epilog
Efter matchen drog vi ner till stamhaket Royal Oak och träffade alla engelska vänner. Efter mycket dissikerande av matchen så var det helt klart inte bara jag som hade en klart negativ syn av domaren och jag tror nog att de flesta Arsenalsupportrar håller med om att Clantenburg hade en avgörande roll i denna match till Arsenals fördel. Kvällen avslutades i det närbelägna Greenwich med sina trevliga pubar innan det var dags att haffa sista tunnelbanan tillbaks till hotellet.
Är jag inte lite väl enögd och bitter? Kanske kan det uppfattas så, men det jag framförallt reagerar på, inte bara en gång utan match efter match, är hur en av världens bästa ligor kontinuerligt har en domarkår som är så erbarmligt dålig så att det är pinsamt. Än värre blir det att ingen i England riktigt törs dryfta frågan, förmodligen av rädsla för att bli än mer negativt bedömd. De gånger frågan har uppmärksammats, Wenger är väl en av de mer kända, görs det på helt fel sätt. Att klandra domarkåren för att ens egna lag ständigt blir misskrediterat är inte så objektivt. Är min åsikt mer objektiv då? Om domarkåren generellt anklagas för inkompetens och cirka 15 av 20 lag ständigt blir misskrediterade då de möter de kvarvarande fem så är det betydligt mer substansiellt. Vore det inte trevligare om vi supportrar efter en match kunde koncentrera oss på spelarnas prestationer och misstag istället för att fokus kretsar kring tvivelaktiga och avgörande domslut?
Vill du ser mer bilder från denna lördag klicka här.