Millwall, Charltonwannabies?
Ett besök på Charltons träningsanläggning stod på dagordningen 2 oktober. Det tillhör vardagen att det visas bilder på TV från träningsanläggningar runt om i Europa, det är långt ifrån lika många som får möjligheten att själv komma in och titta. Följ med bakom kulisserna på Charltons träningsanläggning Sparrows Lane.
Efter en del konversation med flera personer hos Charlton lyckades vi till slut få till ett besök på deras träningsanläggning Sparrows Lane. Jag hade själv tänkt komma dit i våras men på väg ut dit fick jag reda på att Curbishley hade stängt träningen för alla utomstående. Trots det miserabla tabelläget lät Dowie oss komma på besök. Sparrows Lane ligger cirka åtta kilometer sydost om Charlton och lättaste sättet att komma dit var att ta pendeltåget till New Eltham. En, för oss, av alla okända förorter till London. Väl framme var det knappt en kilometers promenad från järnvägs-stationen, men den gick om intet. Vid stationen mötte nämligen Ian Cartwright, tills nyligen ansvarig för supporterverksamheten hos Charlton, upp med bil och körde oss i tre vändor, vi var tio personer, till Sparrows Lane.
Väl framme blev vi välkomnade av Emma Tedman, pressansvarig hos Charlton, och Ben Hayes, supperrepresentant i Charltons styrelse. Eftersom besöket hade fått godkänt i sista stund fick vi ingen tillåtelse att göra intervju med någon av spelarna eller Ian Dowie. I samband med att A-laget tränar får man heller inte tillträde till klubbhuset men det kändes mindre relevant. Klubbhuset speglar Charltons själ väl. Ett, i och för sig prydligt, tegelhus som inte är större än det behöver vara. Spelarna har en egen matsal med fönster ut mot planen samt ett litet gym för de skadade spelarna. I änden mot parkeringen finns en liten reception, bakom matsalen ett kök och så omklädningsrum, das ist alles.
Spelarnas vardag är sannerligen väl omhuldad. När de kommer till träningen vid niotiden serveras det frukost, var och en har sin egen meny fastställd av fysioterapeuten. I omklädningsrummet är deras utrustning framlagd av deras "personlige" lärling som ansvarar för att kläder är tvättade och skorna putsade. Å andra sidan får spelarna ta på sig ett ansvar som mentor för sina lärlingar. Väl ombytta är det först uppvärmning på egen hand medan Ian Dowie med sitt manskap själva ställer iordning koner och annan utrustning som skall vara med under träningen. Denna dag börjar träningen med olika varianter av snabbt väggspel mellan tre personer som slutar i skott på mål, något vi sett allt för sällan på matcherna.
Medan spelarna i A-laget, reserverna och juniorerna fortsatte sitt pass traskade vi förbi klubbhuset till några av de baracker som användes som omklädningsrum på The Valley då Charlton kom tillbaks dit 5 december 1992 efter att ha varit i exil under sju år. Här kastas inget i onödan om det går att använda, idag används barackerna bland annat till omklädningsrum för juniorer men en av dem hyser klubbens statistiker där alla fakta från Charltons matcher sammanställs och analyseras. Ian Dowie är precis som Lasse Lagerbäck ett stort fan av statistik och går igenom varje match noggrannt för att studera detaljer. Sedan blir genomgångar med laget och enskilda spelare.
Det är ohyggligt mycket statistik som sammanställs och om man inte skulle nöja sig med att få reda på hur många gånger en spelare passade, nickade, sköt, slog crosspassningar, tacklade, stod, gick, joggade, sprang, rushade, stod offside osv osv så kan man dessutom se varje enskild sekvens på en videosnutt, tagen av någon av de nio kameror som föjer matchen. Givetvis är allting uppdelat även på om aktiviteten i fråga var lyckad eller misslyckad. Man kan följa varje spelare matchen igenom över planen och få reda på hur många meter de har sprungit, än så länge noteras inte spottloskor, rapar och fjärtar men var så säkra, det kommer säkert det med! Vilken enorm databas som byggs upp för varje match, en lyckad nisch för it-branschen. Det är ju inte bara Charlton som har ett sånt program! Nästa steg är att sätta in gps i skorna, ja du läste rätt, det är sant.
Efter alla dataanalyser av Charltons förlustmatch mot Arsenal gick vi vidare och tittade på den senaste utbyggnaden av området som gjorts i samarbete med Greenwich kommun. Traktens barn kommer få tillgång till fina gräs och plastgräsanläggningar. Granntomten beboddes till för några år sedan av Millwall men där har stått tomt nu i många år. När Charlton fortsätter utbyggnaden av sin träningsanläggning kommer även de arealerna att inlemmas under Charltons vingar, något som Millwallspelarna hoppades på även under den tiden de var verksamma där. Deras anläggning var så sliten och dåligt underhållen så när spelarna skulle på toaletten klättrade de över muren och nyttjade Charltons faciliteter istället!
Tillbaks till träningen så pågick det spel på två mål, då många spelare var borta på landslagsuppladdningar så fick det räcka med sjumannalag. Vi blev tillsagda att stänga av ljudet på våra mobiltelefoner för att inte störa träningen och det var blodigt allvar. Dowie har stadgat en rad regler med allt från sen ankomst till att inte stänga av sin mobiltelefon eller åtminstone ljudet. Man får inte glömma sin utrustning på planen etc etc. Det är böter på allt och till kronofogde har han utsett Hreidarsson, så det brukar inte vara några problem att driva in böterna! Utanför klubbhuset har spelarna sina parkeringsplatser och de parkerar på den plats som har samma nummer som deras tröja. Av den anledningen var nummer ett ledig så därför parkerade vi naturligtvis där. Vilka spelare som har vilka bilar kan ni se på bildsidan(länk längst ned) men det varierade från diskreta tyskar till uppseende-väckande amerikanare, jeepar var hyfsat populära.
Ian och Ben hjälptes åt att köra oss tillbaka till pendeltågsstationen och vi tackade för all hjälp och vänlighet. Resan in till London skulle dock ta mycket längre tid än beräknat då ett signalfel på sträckan gjorde att all trafik ställdes in. Störningsinformationen var bedrövlig, det skyltades hela tiden upp att nästa tåg skulle komma men efter sex inställda tåg gav vi upp och letade upp en buss istället. Eller rättare sagt jag tog bussen eftersom jag hade ett möte inne i London, resten av gänget upptäckte en mysig pub på andra sidan gatan. Törstiga efter all insupning av fotbollskunskaper och tågväntan blev de kvar där ganska många timmar, de rekommenderar puben varmt. Detsamma gör nog pubägaren som ökade sin omsättning dramatiskt måndag lunch!
När bussen kom fram till Eltham hann jag precis med ett tåg och äntligen var jag på väg, ungefär en och en halv timme för sent. På vägen in mot London Bridge passerade tåget väldigt nära Millwalls hemmaarena The Den. Kom och tänka på hur Millwalls spelare klättrade över muren vid Sparrows Lane för att nyttja toaletterna hos Charlton, undra om de gör likadant här? Kan ju bara hoppas att arenans standard är bättre än grannens med tanke på att vägg i vägg med arenan ligger en av Londons största sopförbränningsstationer för fjärrvärme! Hörde av en annan tågresenär att Millwall i jakt på en ny manager hade tillfrågat chefen för sopstationen om han var intresserad. Han tackade dock nej med motiveringen att det räckte med att han stod med skräp upp till knäna på sopstationen, skiten inne på The Den dög inte ens till förbränning! Fan trot, men lite roligt var det. Bara timmar kvar tills det var dags för avfärd till Watford, mer om det senare.
Mer bilder från Sparrows Lane hittar du här.
