Resekrönika Watford - Fulham
Resans sista utflykt gick till Watford där vi skulle se deras match mot Watford. Om det är en förort till London låter jag vara osagt, det tog evinnerlig tid att ta sig dit. Watford kan erbjuda bastuklubbar, icke fotbollsintresserade pubar och en arena som är i riskzonen för att bli byggnadsminnesförklarad.
Om du funderar på att åka till Watford så erbjuds du möjligheten till en lång resa med allmänna kommunikationsmedel. Tunnelbana eller tåg verkade vara egalt som alternativ, det tog cirka en timme åt vardera hållet till/från Londons utkanter av centrum. På vägen ut började vi fundera på om vi verkligen var på väg åt rätt håll då vi passerade ängar med betande kossor innan vi kom fram. Men det visade sig ändå stämma, tunnelbanan slutar i zon A som ligger utanför zon 6 och därför kostade ytterligare £3 sura pund. Det verkar som om man skall hålla sig till pendeltågen om man vill komma billigt undan i Londons ytterområden. Hittills under mina resor som sträcker sig över drygt tjugo år har jag aldrig varit med om stängda spärrar. På tunnelbanan sluter de dock till betydligt tätare.
Det fanns skyltning mot arenan ända från tunnelbanestationen vilket underlättade promenaden in mot Watford. I ytterkanten av staden var det lantligt och lite mer spatiösa villor, ju närmare centrum vi kom så gick det dock över till de klassiska viktorianska radhuslängorna. En kraftig deja vú uppenbarade sig från gårdagens besök i West Ham, måste de bygga alla husen likadan i hela landet? Vi åkte egentligen ut på vinst och förlust eftersom vi hela tiden hade fått besked från Watford att det var helt utsålt. Att skicka e-post till Watfords biljettkontor verkar vara helt bortkastad tid, jag har fortfarande inte fått svar på de mail jag skickade dit. Vi ringde sedan till biljettkontoret fyra gånger efter att de släppt biljetter till allmänheten, sista gången tidigare under matchdagen. Hela tiden samma svar, utsålt. Alla bekanta vi pratade med skrattade bara och sa att det kommer finnas gott om biljetter kvar.
Om det nu skulle vara utsålt eller nästan såg vi till att vara framme i god tid, cirka två och en halv timme innan matchstart. Vi bestämde oss för att försöka få biljetter till Fulhamsektionen vilket visade sig inte vara några problem över huvudtaget, bara att köpa direkt vid entrén, som däremot inte öppandes förrän en timme innan avspark. Om vi ville ha biljetter till någon annan sektion gick det också bra, fanns biljetter till alla delar av arenan, noll koll hos biljettkontoret således. Till slut blev det 17 982 åskådare på Vicarage Road som rymmer 22 100, utsålt......? Arenan ger inget vidare intryck utifrån gatan med samma namn, en ganska dyster gul tegelvägg, gatan ner till biljettkotoret längs ena långsidan (East Stand) består av en mur av korrugerad plåt.
Med några timmar kvar att spendera fram till matchstart drog vi in på rövarstråt mot Watfords centrum. Vi blev tipsade att stadens kommersiella stolthet, Harlequin Centre, nästan nere vid järnvägsstationen hade gott om restauranger. Det är mycket möjligt att de har det(det finns 15 caféer/restauranger) men vi fick aldrig möjlighet att undersöka det eftersom hela klabbet stängde kl 18. På jakt efter mat hittade vi en pub en bit upp från köpcentret, The One Bell. Trevligt bemötta i dörren av vakter släntrade vi glatt in efter att ha läst skylten att de serverade varm mat hela dagen. Väl framme vid bardisken var bemötandet inte lika trevligt, nä någon mat kunde det inte bli frågan om, det slutade de med kl 16. Jaha, varför har ni fortfarande öppet kan man ju fråga sig. Srskilt intresserade av fotboll var de inte heller då det en kvart före avspark startade en frågesportstävling.
Vad puben vi hamnade på lite längre upp för gatan minns jag inte men vi fick till slut lite mat i kistan och det var riktigt bra för att vara engelsk pubmat. På väg in mot centrum hade vi gått längs Vicarage Road och inte sett en pub efter vi lämnade arenan, när vi gick tillbaks mot arenan hamnade vi på parallellgatan Market Street där det fanns betydligt mer pubar och matställen, det fanns något förvånande även två bastuklubbar som erbjöd lapdance. Med tanke på att Soho i stort sett är utrensat på sexklubbar höjde vi kraftigt på ögonbrynen när samma typ av klubbar poppar upp centralt i en liten stad som Watford. På tvärgatan ned mot Vicarage Road, Cassio Street, fanns också ett flertal pubar så vi valde helt klart fel väg in mot centrum.
Väl framme vid arenan valde vi att inte gå in på puben strax utanför arenan, vi tänkte att vi tar det när vi väl kommit in på läktaren. Ett totalt felaktigt beslut, ingen öl serverades på bortaläktaren! Undrar hur många pund de förlorar per match på det beslutet, finns förmodligen inte så många företagsekonomer i styrelsen. Om Vicarage Road ser lite dyster ut från utsidan bjuder insidan på en blandad upplevelse. Två läktare, Rookery Stand och Rous Stand, är hypermoderna(tack för det Elton John) i förhållande till Vicarage Road Stand och East Stand. Den senaste ligger kraftigt i faozonen att bli byggnadsminnesförklarad om de inte bygger om den snart, liknade läktaren som revs i början på 70-talet på The Valley. Familjesektionen var helt outstanding, ett par hundra platser med stolar utan ryggstöd och trot eller ej, inget tak. En något konstig marknadsföringsteknik att binda nya medlemmar till klubben.
Matchen blev en ganska konstig historia, ett mål i första halvlek och fem i andra. Har aldrig varit med om något liknande. Första halvlek skulle kunna ha resulterat i en ledning för Fulham med två tre mål om det inte vore för en frenetiskt vinkande linjeman. Förmodligen arbetar han som instruktör i semaforism i flottan eller möljligtvis en av landets sista stinsar. Gång på gång vinkade han helt felaktigt av Fulhams anfall, de flesta såg ut att kunna bli riktigt farliga då de kom två mot en eller två mot två. Istället var det hemmalaget som tog ledningen, inte helt rättvist.
Andra halvlek började med två fatala ingripanden från Fulhams sida. Först en dålig mottagen passning av Volz som snappades upp av Watford. Bollen levererades fram till Francis som slog ett i och för sig vackert inlägg som Niemi borde gått ut och tagit. Istället stod han fastnaglad på mållinjen och kunde inget göra när bollen nådde fram till Young som dunkade in bollen i öppet mål. Ridå tänkte väl de flesta och några Fulhamsupportrar började droppa av, lång resa hem. Men tjugo minuter in i halvleken ändrade matchen helt karaktär när Fulham fick in en reducering. Sedan var det ett frenetiskt tryck från bortalaget, det enda avbrotten kom sig av att Watford tydligen bara har råd med en matchboll/har ont om bollkallar. Vid ett tillfälle landade bollen på ett platt tak bakom familjeläktaren och ingen där visade någon större lust att anstränga sig. Det tog nog upp emot en minut innan bollen var tillbaka på planen, skämmigt värre.
Med åtta minuter kvar på matchuret kvitterade Fulham men de fortsatte att ligga på, vilket gav resultat. Med bara två minuter kvar av ordinarie tid dunkade Damien Francis in bollen så hårt i eget mål att det påminde om den japanske ishockeyspelaren som för sent upptäcker att han gjort självmål. Nu trodde de flesta hemmasupportrarna att matchen var avgjord och de lämnade besvikna arenan. När så Watford kvitterade på övertid hade nog en tredjedel av publiken redan lämnat arenan. Vi fick åtminstone ordentlig med valuta för våra £20 om man ser till antalet mål, mycket till skönspel var det däremot inte. Resan tillbaka till London tog än längre tid än vad tidtabellen lockade med då ett tåg var inställt. Med en halvtimmes regularitet var det ju ingen höjdare halv elva på kvällen.
Med tanke på att vi var dåligt pålästa och inte kunde ta del av publivet runt arenan har jag svårt att bedöma kvaliteten på det. Det finns en del att välja på om man bara kommer på rätt gata och bastu kan man ju bada också. Arenan är dock, trots en upprustning av halva läktarkapaciteten, en bedrövelse för att vara i Premier Leauge. Var på Leyton Orient för några år sedan när de harvade i Leauge Two och deras, i folkmun, arena Brisbane Road höll betydligt högre standard. So been there, done that and moving on!
