Birmingham 1 - Charlton 1
Efter den förra tillställningen mot Southampton hade vi förväntat oss mer "jävlar anamma" än vad vi fick se i gårdagens tillställning. Curbishley taktik var tydlig men till skillnad från Djurgårdklackens ramsa så nöjde han sig med andra hälften, dvs håll tätt bakåt.
Jag var ganska säker innan matchen att det inte skulle bli några större förändringar i laguppställningen. Ingen kunde väl haft mer fel än mig. I och för sig så lämnades backlinjen oförändrad men hur Rommedahl och Euell kunde lämnas på bänken medan Murphy fick spela var nog en gåta för de flesta. Johansson är en spelare som jag själv tycker om medan många andra anser att han inte platsar i PL längre. Han har en annorlunda spelstil och kan precis som många andra forwards vara osynliga under större delen av matchen. Under matchen igår visade han att hans insatser fortfarande kan vara matchavgörande. Hoppas bara att petningen av Jeffers inte gör att han tappar självförtroendet som han tidigare gjort i Arsenal och Everton.
Gårdagens tillställning beskådades på O'Learys i Sundbyberg tillsammans med tre engelska Charltonsupporters. Kevin, som numera är halvsvensk efter ett antal år i Sverige, Barney som är en aktiv kraft i "Cityaddicks" i London samt Jeff som stolt kan uppvisa Charlton som födelseort i passet trots att det aldrig funnits något sjukhus där.
Jag hade nog förväntat mig mer offensivt spel från Birminghams sida men när jag väl tänkte efter så befann de sig i ungefär samma situation som oss. Det viktigaste var inte att vinna utan att hålla tätt bakåt och inte tappa poäng, vinst fick bli en bonus. En spelare i Birmingham utmärkte sig tidigt på ett negativt sätt och ingen kanske blir överraskad av att det handlar om Robbie Savage. Han verkar ha mycket hjärta och lite mindre hjärna med tanke på hans spelstil. Igår var det FIFAs "fair play day" och Savage hade precis kommit tillbaka från tre matchers avstängning. Det verkade inte finnas i hans huvud när han for fram som en ångvält både med armar och ben samt högljudda protester mot domaren. Att han inte blev utvisad utan fick nöja sig med en varning i slutet av matchen under gårdagens match skall han vara synnerligen glad för.
Birmingham fick istället Damien Johnson utvisad efter två gula kort. Först hälsade han den förre Birminghamspelaren Bryan Hughes välkommen med en armbåge i ansiktet i 13 minuten och sedan trippade han JJ bakifrån i 52 minuten. Båda varningarna var ganska onödiga men han skall ändå ha credits för sin uppvisning efter varning nummer två då han inte brydde sig om att få se kortleken utan sprang direkt ut i omklädningsrummet. Roligaste episoden under matchen.
Annars började Birmingham bäst och hade det mesta av spelet. Till skillnad mot tidigare bortamatcher lyckades vi men konststycket att inte släppa in något mål under första kvarten vilket fick hoppet att strömma till. Perry och Fortune fungerade bra tillsammans i mitten och kunde ganska enkelt eliminera alla chanser under första halvlek. Inget av lagen bjöd på särskilt mycket underhållning under den inledande halvleken men Birmingham hade det mesta av spelet och fler avslut på mål. Curbishley var efter matchen nöjd med att mittfältet hade hållt ihop spelet bra och det är väl förvisso sant. Å andra sidan så fanns det knappt en tillstymmelse till konstruktivitet och definitivt inget offensivt tänkande.
Andra halvlek började lite mer livligt och ett tidigt mål från Charlton satte fart på matchen. I 49 minuten lyckades Murphy få fram ett offensivt pass med rätt adress för första gången ut på högerkanten. JJ pinnande på och bröt in i straffområdet och skickade in en stickare till Lisbie som kom springande i mitten av straffområdet. Lisbie kastade sig fram men kunde inte nå bollen vilket grundlurade Maik Taylor som överraskad fick bollen under armarna istället för mitt på kroppen där han hade förväntat sig att den skulle komma. Även om det såg billigt ut tycker jag att det är hårt att se det som en målvaktstavla. Nåväl, bollen rullade vidare och något överraskande så fyllde högerbacken Young på från vänsterkanten och kunde enkelt trycka in 0-1 i öppet mål. Lite lustigt att en kille som gjorde sitt första mål i sin 100 match för klubben går och gör ett till i sin 103 match och därmed går upp i delad ledning i den interna skytteligan!
Charlton fick blodad tand och visade för första gången upp ett ordnat spel under flera minuter i sträck. Bara några minuter senare var JJ på väg framåt ensam med två Birminghamspelare i bakhasorna vid mittlinjen men blev något onödigt fälld av den tidigare omskrivne Johnson som resulterade i ett rött kort. Nu skulle väl Charlton kunna gå in och avgöra matchen men icke. Vi gick i samma gamla klassiska fälla och istället för att påbörja ett snabbt passningsspel och bredda spelet så drog spelarna ned på tempot till en minimal hastighet och bjöd istället in sina värdar i matchen. Med en man mindre och blodad tand så tog Birmingham över mer och mer av spelet.
Jag skall på intet sätt ta ifrån Birminghamspelarna äran för vad de lyckades åstadkomma under den avslutande halvtimmen för de visade verkligen vad som går att åstadkomma med vilja och kämpaglöd. Det tråkiga var bara att vi lät dem göra det. I 63 minuten gjorde hemmalaget ett dubbelbyte, ut med Cunningham och Morrison och in med Yorke och Dunn vilket skulle få stor betydelse bara fyra minuter senare. Det kändes inte så mycket som om Birmingham skulle kvittera, utan när. Efter ett längre spelövertag med flera hörnor så missade Perry markeringen av Yorke helt vid en hörna samtidigt som fyra Charltonspelare markerade Heskey två meter framför.
Istället för att satsa offensivt efter Johnsons utvisning väntade Curbishley till den 75 minuten med ett offensivt byte. Ut med Lisbie och El Karkouri och in med Euell och Rommedahl. Detta bytet skulle givetvis ha kommit betydligt tidigare och det kändes som om det var för sent att få till en förändring. Rommedahl fick nog vänta tio minuter innan han fick röra bollen första gången av den enkla anledningen att de få gånger Charlton kom över mittlinjen så koncentrerades spelet på vänsterkanten. Slutet av matchen dominerades av småfult spel och irritation vilket resulterade i tre varningar, två för Birmingham (Savage och Grönkjer) och en för Charlton (Hreidarsson). Det såg lite småroligt ut när den lille irriterade Grönkjer käftade med den betydligt större och småskrattande Hreidarsson.
I stort sett var det en mer underhållande match än tillställningen mot Southampton och ni som såg den matchen vet att det inte krävs så mycket för att klara av det. Båda lagen hade en defensiv uppgift att klara av så utifrån det perspektivet skall båda lagen vara nöjda. Men det var ingen show som kommer att locka nya skaror till arenorna. Till nästa match, hemma mot Blackburn, hoppas jag att Curbishley fått ihop sina offensiva och defensiva tankar till en helhet. Vi har än så länge, bortsett från Bolton, inte mött något svårare motstånd och på måndag 27/9 är det bara seger som räknas.