Resekrönika Charlton - Leicester del 1
För andra gången den här säsongen anordnade Swedish Addicks supporterresa till en av Charltons hemmamatcher. Från början var det tänkt att vi skulle ha sett Charlton mot Tottenham, men då Spurs inte klarade av att vinna eller förlora mot WBA i cupen blev den matchen uppskjuten. Vi fick istället hålla tillgodo med FA-cupmatch hemma mot Leicester.
Denna resa blev det fyra stycken som följde med, förutom undertecknad Gunnar, Jocke och Kevin. Kevin som är bördig från Charltontrakten åkte iväg redan på torsdagen medan vi andra träffades klockan 07:00 på cityterminalen för att ta flygbussen till Västerås flygplats. Trots den arla stunden på dygnet var humöret och förväntningarna på topp. Eftersom man numer börjar bli en rutinerad resenär med Ryanair så måste vi ge dem klart godkänt denna resa, de höll tiderna åt båda hållen så undrens tid är inte förbi. För att ge lite extra krydda åt själva flygningen landade vi för första gången på Luton, en betydlig lugnare och mer sansad flygplats än Stansted.
Att ta skyttelbuss till järnvägsstationen och sedan tåget in till S:t Pancras flöt också helt bekymmersfritt. Med ett par timmar till godo till vårt möte med Ian Cartwright, utvecklingsansvarig för Charltons verksamhet och även ansvarig för supporterverksamheten, klev vi på pendeltåget från London Bridge mot Charlton. Det var en angenäm upplevelse att ströva omkring i kvarteren kring The Valley mitt på fredagen i det strålande solskenet och supa in atmosfären. Till skillnad mot förra resan i oktober, då vi köade för att hämta ut matchbiljetter samtidigt som spelarna sprang in på planen, hämtade vi ut dem med drygt ett dygns marginal. Eftersom det fortfarande var dryga timmen kvar till vårt möte med Ian gick vi ner till en av Charltonanhängarnas stampub i området, The Royal Oak, där resans första pints med Guinness inmundigades tillsammans med några pubsandwiches. Puben kan varmt rekommenderas för den Charltonintresserade då väggarna är dekorerade med tavlor med gamla tidningsurklipp och lagfotografier.
Fyllda med entusiasm och svart guld styrde vi stegen tillbaka mot The Valley eftersom klockan började närma sig 3 pm. Väl mottagna i receptionen väntade vi några minuter innan Ian dök upp, i kostym! Det var knappt vi kände igen honom då vi tidigare bara sett honom i spelartröja. Vi hade förväntat oss en kortare rundvisning av arenan men det visade sig att han hade förberett en Grande Tour som varade i drygt en och en halv timme. Det var inte utan att vi kände oss lite som VIP-gäster, trevligt med klubbar som uppskattar sina långväga supportrar. Turen började med en visning av loungerna under west stand med tillhörande restauranger. Det finns ett flertal restauranger utspridda under läktarna som varje matchdag serverar ca 1500 gäster, mer än vad de klarar av på ett år hos grannen Millwall enligt Ian. I en av restaurangerna träffade vi en representant från Ladbrokes som gjorde i ordnig inför lördagens match och som lyckades förklara det synnerligen ologiska oddssystem britterna använder dig av. Ett besök i styrelserummet med guidning av tillhörande prisskåp och souvenirer hann vi också med innan vi styrde kosan ner mot ett av de heligaste områdena på arenan, omklädningsrummet. En udda företeelse var föreskrifterna för spelare och alkohol som gäller alla spelare som vistas i spelarloungen. Ingen alkohol får förtäras närmare än 15 minuter innan avspark!
Det var nästan en religiös stämning i luften när vi gick in i Charltons omklädningsrum. När belysningen slogs på blev det knappast mindre av den känslan när vi såg att allting var iordninggjort inför morgondagens match. Alla tröjor hängde på respektive spelares plats, två stycken till varje spelare. Vi noterade att vissa spelare alltid spelar i kortärmat, i och med att båda tröjorna var av den sorten, medan andra ville ha alternativ beroende på matchdagens vädermässiga förutsättningar. På bänken låg byxor och strumpor hopvikta i en liten hög enligt fastställd rutin. Under bänken på skohyllan stod det en del skor färdigputsade men cirka hälften av spelarna väljer att utföra det arbetet själv och tar med sig skorna hemifrån till matchen.
Kameran arbetade för högtryck för att inte missa något. Vi slogs av hur opretentiöst omklädningsrummet var inrett, inget luxuöst och alla spelare hade lika stor yta att byta om på, ca 70-80 cm. Eftersom Charlton är en klubb som kämpat hårt för att komma upp i Premier League, och verkligen inte fått något gratis på vägen, känns det helt rätt att den inställningen som klarat av den prestationen inte sprungit ifrån känslan från vilka förutsättningar som de började från. Det engelska fotbollsförbundet använder idag Charlton som blueprint för hur ett lag skall lyckas nå både fotbollsmässig och ekonomisk framgång. Vi som varit med ett tag minns tiden från början av 80-talet då Charlton bara var några timmar från att gå i konkurs och efter att ha klarat av det blev utsparkade från sin egen arena av ägaren som hellre ville bygga bostäder och parkeringshus på marken.
Guideturen var dock inte slut med detta högtidliga besök utan fortsatte ned för trappen i spelargången in på arenan, saknade dock musiken och jublet från publiken. Det är verkligen en helt annan känsla att se arenan från marken än från läktarplats. Våra kameror smattrade för fullt även här och känslan blev än mer religiös när vi sprang ut på planen. En ordentlig titt runt om arenan kunde vi kosta på oss, vi spanade in Curbishleys läktarplats som han brukar inta under första halvlek. Har många gånger undrat varför han sitter där men förklaringen var ganska självklar när vi själva gick ner och satte oss i "the dugout". Möjligheten att överblicka spelet från den positionen är i stort sett lika med noll. Curbishley konverserar med resten av lagledarbänken via en telefon under tiden han sitter på läktaren, telefonen syns tydligt från de flesta platserna på arenan där den sitter på sidan av stolen ut mot trappan.
Hela arenan var helt tom på människor sånär på en man som klippte gräsmattan inför matchen. Efter ett litet tag kom han vägen förbi oss och det visade sig vara den före detta trotjänaren Colin Powell som spelade 338 matcher, 35 mål, mellan 1972 - 1981. Tror att han kände sig litet stolt över att vi kände till honom för pratstunden blev ganska lång. På frågan vem som varit Carltons bästa spelare genom tiderna kunde han inte riktigt bestämma sig för en utan valde två, Paolo di Canio och Allan Simonsen. Vidare berättade han att dagens proffsliv inte på något sätt går att jämföra med hans för cirka 30 år sedan, de betraktades som proffs men var mer eller mindre tvingade att ha en annan sysselsättning vid sidan om för att få det gå runt ekonomiskt.
Han trivs dock bra med sin nuvarande sysselsättning som "greenkeeper" och att fortfarande få ha kontakt med klubben och idrotten. Trots alla divahistorier man hör om alla superstjärnor så hade han inget negativt att säga om deras uppträdande på planen i samband med deras träningspass. Jo det var så sant, Fulhams damlag som för en tid sedan mest bestod av inköpta norskor hade han inte så mycket till övers för. Efter att ha påpekat att Man U, Chelsea och Arsenal brukar lyssna till hans önskemål om vilken del av planen som bör användas under uppvärmningen flyttade de sig till slut under protest. Annars tyckte han att fler damlagsmatcher kunde spelas på The Valley, "de är så snälla mot gräset, tacklas inte så mycket". Vi tackade Colin för pratstunden och avslutade sedan guidningen inne på Floyd's, stadiumpuben.
