Resekrönika Charlton - Leicester del 2
Efter den magnifika rundvisningen på The Valley som innehållit besök i restauranger, spelarnas omklädningsrum och en pratstund med den gamle storspelaren Colin Powell inne på den välskötta gräsmattan kändes det som att resan redan varit värt sitt pris.
Detta trots att vi bara hade befunnit oss knappt sex timmar på brittisk mark. Denna emotionella ansträngning krävde en pint svart irländsk guld för att orka med ytterligare ansträngningar.
Klockan hade hunnit ticka fram till drygt halv fem och Jocke och Gunnar kände att det sög ordentligt i supportertarmen varför de avvek till "The Superstore" som skulle stänga klockan fem. Fredag eftermiddag vid den här tiden är det ganska öde i butiken och grabbarna fick ordentligt med svängrum. Det visade sig att förhandlingstaktiken var på topp då de lyckades köpa varsin kycklinggul bortatröja för £5/styck. Något man annars var tvungen att köpa en hemmatröja för ordinarie pris för att få detta reapris. Med välfyllda kassar och leenden breda som hos barn på julafton kom de sedan tillbaks till Floyd's där jag och Ian hade diskuterat lite kring "Swedish Addicks" kommande träff i Stockholm 28 maj. Vi tackade Ian för rundvisningen och sjönk ner i fåtöljerna för att smälta alla intrycken från de sista timmarna.
Glada i hågen traskade vi sedan upp för backen mot bussen som skulle ta oss till hotellet i Blackheath strax sydväst om Charlton. Blackheath är ett välmående område rakt söder om Greenwich och framför hotellet bredde den kvarvarande orörda heden ut sig. De enorma gräsytorna används för allehanda sportaktiviteter för allmänheten och lördagar och söndagar kan man se ett antal fotbollsmatcher äga rum samtidigt, lite som heden i Göteborg fast på gräs. Hotellet motsvarade med råge förväntningarna vi hade och till skillnad mot hur det brukar vara fick vi sänka värmen i rummet istället för att plocka fram alla tillgängliga extrafiltar. Restaurangen för kvällen var förbokad av en av våra engelska Charltonvänner, Matt Owen. Italienskt stod på menyn men något bord fanns inte beställt. Eftersom man brukar kunna lita på Matt fick vi kolla igenom gästlistan och till slut hittade jag mig under den något långsökta namnet Lalf. Ja, ja, det fungerade ju det med och maten på Strada i centrala Blackheath smakade bra.
Matchdagen vaknade vi pigga och ystra av att solen tittade in genom fönstret och en engelsk frukostbuffé hägrade i matsalen. Ingen behövde bli besviken eller lämna bordet hungrig, här bjöds både på kall och varm mat tills man storknade. Eftersom resan skulle ägnas åt fotboll ville vi inte missa någon del av uppladdningen varför vi redan vid 10-tiden var på väg tillbaka mot Charlton. På väg ner mot arenan passerade vi Mr Milkman som ofattbart fortfarande lever kvar i England och levererar mjölk till farstutrappen. Alldeles öster om The Valley finns ett stort kuperat grönområde, Maryon Park. Parken är bland annat känd för att Antonionis kultfilm "Blow Out" spelades in här på 60-talet. Det var inte lika mycket action när vi strövade genom det lugna området. Vädret var bedårande, klarblå himmel några grader varmt och en svag nordlig vind som bet i kinderna. Vi fortsatte ner till Londonbornas underverk Thames Barrier. Denna rörliga skapelse som skall skydda London mot flodvågor ser oerhört malplacerad ut och verkar mer höra hemma i en science fiction film med sitt futuristiska utseende.
Mätta på kultur och arkitektur vände vi lite småfrusna upp mot The Valley för att träffa Ian igen. Vi hade turen att komma fram samtidigt som honom och denna dag kände man bättre igen honom klädd i jeans och matchtröja. Efter att ha hämtat våra passerkort till Cross Bars, under North Stand, blev vi alla fotograferade tillsammans med en japansk tjej vars kompis ville föreviga besöket med riktiga Charltonsupportrar. Tänk att de lyckades hitta tre svenskar och en irländare! Efter en liten atmosfärsretare i Cross Bars var det dags för Royal Oak och den riktiga uppladdningen inför matchen.