Valen på The Valley
En reseskildring från andra sidan, motståndarsidan alltså, inte andevärldens !
Avresa den 30:e maj från Sverige för att tillsammans med min son avnjuta lite engelsk ligafotboll.
Är nöjd med att bo i sydliga delen av vårt avlånga land när jag läser att TC får gå upp 03.30 för att hinna med flyget.
I Skåne drar man sig till 08.00 i egen säng och tar sig sedan lite skånskt makligt till Sturup för att landa i London vid 13.00 tiden.
Väl installerad hos goa Mrs Swift i gränslandet mellan Chelsea och Fulham(man kan nästan se Stamford Bridge från sovrummen, tvi och usch) drar vi sedan vidare med "tuben" till Putney Bridge och följer människoströmmen mot Craven Cottage för match mellan Fulham och Everton.
Fulhams arena ligger inbäddad mellan en massa typiska engelska radhus och Themsen.
Skulle det vara så att man trillade ner från den sydliga läktaren så får man simma i land.
Våra internet beställda och betalda biljetter ligger klara för avhämtning i en liten lucka för sig, mycket smidigt och snabbt, kan rekommenderas.
Vänliga "stewards" hjälper oss snabbt och lätt att hitta våra platser på västra läktaren som visar sig besittas av ett gäng välsjungande Fulham supporters. Vilket drag !
Fulham är mer eller mindre piskat att vinna matchen mot Everton för att säkra Premier Leauge platsen och gör en fin insats genom att vinna med 2-0 i en tät match.
Evertons Duncan Ferguson imponerar med sin vilja och kämpaglöd, han måste ha inbyggda fjädrar i benen då han kommer högst i alla höjddueller.
Efter denna härliga eftermiddag, 25 grader varmt och lagom kall öl i pausen så vandrar vi vidare mot en italiensk restorante för inte fasen vågar man chansa med engelsk paj en gång till !?
Framåt 22.00 tiden drar vi ner till Stamford Bridge och får uppleva ett sanslöst firande av PL titeln.
Allt går i blått, flaggor, ölburkar, tröjor och hela stadsdelen verkar avstängd på grund av firandet.
Har man väntat i 50 år så gäller det naturligtvis att fira ordentligt, helt förståligt och vi skyltar inte direkt med våra Man U kepsar.
Söndagsmorgonen inleds med en rejäl engelsk frukost, det enda i min mening som engelsmännen kan tillverka i matväg och sedan drar vi oss via Greenwich och besiktning av "Cutty Sark" och nollmeridianen mot Floyd Road och The Valley.
Ett besök på puben "The Royal Oak" ingår naturligtvis i utbildningen av sonen.
Vidare mot Floyds sportbar på arenan och en väntan på Uniteds buss för att få några bra bilder på hjältarna.
Efter en timmes väntan kommer den så äntligen och kameran riktas in mot Rooney, Keano, Giggsy och de övriga.
Vad händer, bussen rundar Charltons supporterbutik och försvinner in under huvudläktaren.
Snygg buss i alla fall och med svarta fönster kunde man knappt urskilja chauffören ens.
Jaja skit samma, upp på läktaren, fina platser på West upper block(tack för hjälpen Mange).
Stämningen börjar att byggas upp och man känner en förväntansfull pirrning i magtrakten.
Före matchen utdelas diverse priser i samband med Charltons 100 års jubileum och det jublas mest när Clive Mendonca och Mark Kinsella hämtar sina priser.
Får sedan avnjuta uppvärmningen och matchens stora behållning, Ronaldo värmer upp framför oss och även om han inte kommer in i matchen så är det dagens underhållning.
Undrar om han inte skulle blivit cirkusartist i stället, vad den mannen(pojken) kan göra med en boll är helt otroligt.
Matchen:Efter två minuter borde det stått 1-1 och båda lagen satsar framåt.
Böljande spel i 30 minuter innan United gör 0-1 och luften verkar gå ur hemmalaget.
Resten blir egentligen en transportsträcka med ett hängigt hemmalag mot ett lag som är och naturligtvis skall vara klassen bättre.
Man fick dock mycket träning i återhållsamhet, för prova själv nån gång att sitta som bortasupporter bland 10000 hemmadito, se sitt lag göra fyra mål och inte kunna jubla i högan sky.
Detta kräver total koncentration för hur man än gör så spritter det i benen när ens lag målar.
Bortsett från ett normalt hjärnsläpp från Scholes, ett från domaren som hittade en utvisning för en Charltonspelare så förflöt eftermiddagen lungt och sansat, lite semesterfotboll över det hela och inte ens Rooney verkade att hitta någon att skälla på utan lät spelet tala och det blev ju rätt hyfsat.
Kan nog bli något av den lille fyrkanten.
Avslutar Charltonvistelsen med lite kinamat och åker sedan nöjda in till City of London.
Tar en tur med London Eye, detta jättehjul som ger en fantastisk utsikt över hela staden och särskilt kanske i skymningen, solnedgången samsat med upptändning av en storstad ger en upplevelse utöver det vanliga.
Även måndagen visar sig vara en helgdag i UK, men de större butikerna har öppet som vanligt.
Efter en liten nätt tretimmars vandring med besök hos Bettan i Buckingham och Tony i nr 10 så hamnar vi förstås i en STOR sportaffär.
Att det finns så många olika sorters fotbollsdojor hade jag ingen aning om, herregud det måste ha varit 1000-tals.
Hittar även en mycket snygg Charlton keps i ljusblått och med rosa band, är det kanske era nya färger för kommande säsong tro ?
Då kan ju Dean Kiely ta på sig en italiensk rosa fjolletröja och glänsa mellan stolparna !
Blir så förtrollad av denna vackra tanke att jag glömmer att köpa kepsen.
Tillbaka i verkligheten så inser jag att flyget väntar och snart trampar vi svensk mark igen.
Tiden går fort när man har roligt så det är väl lika bra att börja fundera lite på en höstresa direkt, när kommer spelschemat ?
Ha nu en trevlig och varm sommar ni Charlton fans så börjar vi om i augusti.
"Valen"
