2022-07-30 16:00

Accrington Stanley - Charlton
2 - 2

Accrington Stanley – Charlton 2-2

Premiären av League One säsongen 2022/2023 är härmed avklarad och det kunde knappast bli en mer dramatisk sådan. 2-2 blev i alla fall slutprodukten och Charlton reste hem med en poäng från Lancashire.

Ja, det är ju underbart vilka glada känslor och vilken hoppfullhet en simpel säsongspremiär i slutet av juli kan frammana hos en. Alla vet om att det är en match av 46 och serien inte är en sprint utan ett maraton. Men likväl sitter man där och bara smilar med mungiporna innan första avsparken precis ska sparkas igång. Det är väl tron om att något bättre står runt hörnet och ovetskapen om vad som verkligen väntar som gör det. Dagen hade laddats upp med all tänkbar älskvärd musik (The Charlatans, Kasabian, The Killers, Oasis, The Hives osv), matchtröjan var på och glaset fyllt med guld. Nu var man redo att köra.

Ben Garners startelva presenterades med 45 minuter till matchstart och visade sig inte helt enig med förhandstipsen. Formationen var dock given och det var den under försäsongen inpräntade 4-3-3 som ställdes upp. Joe Wollacott ställdes – som tidigare under veckan bekräftats – mellan stolparna, och fick framför sig en fyrbackslinje (från höger) med Sean Clare - Ryan Inniss – Eoghan O’Connell – Steven Sessegnon. Det kryllar inte av ytterbackar i truppen och därav blev Sessegnon lösningen till vänster, samtidigt som Clare ser ut att få fortsätta inrätta sig till höger. Utropstecknet här var annars att Ryan Inniss fick starta och inte Sam Lavelle. Tremannamittfältet följde rapporterna som nått en. Där var det George Dobson som sittandes, med Scott Fraser och Albie Morgan på vardera sida framför sig. Sedan gavs Diallang Jaiyesimi, Jayden Stockley och Corey Blackett-Taylor chansen som den åsterstående trean längst fram. Här var återfanns uttagningens andra utropstecken i att DJ Jaiyesimi startade istället för Charlie Kirk. Det sista som väckte uppmärksamhet med matchtruppen var att Jake Forster-Caskey var mittfältaren som lämnades hemma i London, medan Alex Gilbey, Conor McGrandles och Jack Payne samtliga fanns med på bänken. Därmed innehöll matchtruppen tre Charltondebutanter från start och två på bänken, när Charlton ställde upp med det blåa retroinspirerade tredjestället.

I Accrington Stanley mönstrade en slips- och kavajklädd John Coleman en premiärelva enligt 4-4-2 modellen. Som vanligt innehöll den namn man till minnet aldrig krockat med tidigare, och inte är det egentligen märkligt då man är en klubb som har en fallenhet för att dammsuga och identifiera spelare i lägre divisioner som konkurrenter aldrig någonsin skulle överväga att plocka in. Ta bara Matt Lowe som exempel, som stod redo att starta sin första League One match vid 16.00. En spelare som inte ens har en egen sida på Wikipedia då han är lika anonym för folket på ön som för mig. Han är visserligen fostrad i Cambridge Utd, men har spenderat majoriteten av sin seniorkarriär i Brackley Town – numera i sjättedivisionen National League North. Han handplockades av Coleman i början av sommaren och gavs nu chansen att starta sin första professionella match. Dessutom med nummer nio på ryggen. Och detta är så signifikant för just Accrington Stanley. Med deras sätt att i enlighet med gamla skolan spela fotboll kommer han också säkerligen att fylla en funktion i tredjedivisionen också. Colby Bishop (Portsmouth) och Dion Charles (Bolton) är tidigare produkter av det här, och ge Lowe två säsonger så kanske han har petat in 13 mål och står inför en övergång till typ Peterborough. För att återknyta till Accringtons startelva var det alltså - som vanligt - fattigt med ”kändisar”, där ytterkanterna med Shaun Whalley och Sean McConville får anses var namnkunnigast (se startelvorna längst ner).

Första halvlek
Hela säsongens första tio minuter inleddes optimistiskt och precis med det där adrenalinet som bara en premiär, alternativ avgörande match, kan framkalla. Utifrån sett kändes det också inspirerande att se Charlton med ny identitet, ny tränare och nya spelare inleda matchen som man gjorde. Charlton försökte etablera sitt possessionspel, medan Accrington ville få till och komma rätt in i sitt duellspel, som det så lätt inbjuds till på intima Crown Ground – eller Wham Stadium som den numera egentligen ska benämnas.

Inledningsvis tog sig Charlton fler gånger fram via sina kanter. Nyckeln var att bryta Accringtons anfall innan de kommit mycket längre fram än mittplan och snabbt få ut bollen från den trånga ytan till kanten. Det skedde vid ett par tillfällen och då var ofta Albie Morgan som var snabb med att smälla ut spelvändningar mot Blackett-Taylor för att denna skulle få så mycket tid en-mot-en som möjligt. CBT hade ett hotfullt inspel mot boxen i tidigt skede och när han en gång både hann få en och två spelare mot sig så kom leveransen genom samarbete med Sessegnon – som också var företagsam offensivt. Vid en annan sekvens utmanade CBT sin ytterback och lyfte ett inlägg mot bortre, där en farande DJ inte lyckades bättre än att nicka utanför.

Samtidigt var (och är) det svårt att i det långa loppet försvara sig från Accringtons sätta att spela fotboll på hemmaplan. När inte pressen fungerade som den skulle eller den där viktiga brytningen kom vid mittplan, fick Accrington möjlighet att börja nå in i Charltons straffområde. Antingen genom raka bollar från de bakre leden eller genom fasta situationer som uppkommit genom nickskarvar, vunna andrabollar och frisparkar. Nämnda Matt Lowe mötte upp en dykande frispark från McConville vid bakre stolpen men nickade utanför. Wollacott tvingades ofta långt ut i sitt straffområde för att dueller vid höjdbollar och vid ett annat tillfälle fick han sträcka ut för att styra undan Shaun Whalleys tunga vristskott, som givetvis uppkom efter en andraboll.

Men även om Accrington stundtals kunna få till sin typ av matchbild så lyckades Charlton ofta bryta av denna period och ta över kontrollen genom att få ner bollen på marken och spela sig ur deras förstapress. Då hängde Accrington också sällan med. Ledningsmålet som föll i 36:e minuten är ett utmärkt exempel på just det. Man avbröt Accringtons anfall på egen planhalva och erövrade boll för att snabbt få ut den på en ledig yta – i detta fall sin högerkant. Clare tog emot och lämnade snabbt över till en Albie Morgan på språng. Han drev boll från mittplan, sökte upp motståndare i höjd med straffområdet och släppte ut i precis rätt ögonblick till DJ. Högeryttern behövde inte mer än ett tillslag för att sätta in bollen lågt mot straffpunkten och dit hade Scott Fraser tagit sig för att enkelt placera in 0-1 (36) till vänster. Ett fint anfall från instruktionsboken och Frasers första mål i Charltontröjan. Målet stod sig till halvtidsvisslan och Charlton begav sig ut till bortalagets barackmodul med en ledning.

Andra halvlek
Om Charlton under den första halvleken ändå lyckats med mycket av utförandet som man vill åstadkomma under säsongen, så får man verkligen säga att John Colemans korrigeringar och snack i halvtid fick effekt på Accrington. Hemmalaget jämnade snabbt ut spelförandet, för att sedan göra halvleken till sin. Redan efter minuter försökte Joe Pritchard – som var skadad hela förra säsongen – prickskjuta en medspelare med inspel mot bortre stolpen men passningen gick förbi samtliga. Pritchard är fin spelare men det syntes att han hade en bit kvar till sitt rappa löpsteg.

Det var överlag mycket mer Accrington i alla moment nu. Man satte högre press och ville få Charlton att spela in bollen centralt där det kunde inbjudas till närkampsspel eller tvinga dem till en längre boll som gav upphov till dueller om andrabollar. När Charlton inte heller lyckades återta kontroll som man gjort i den första halvleken så vek man också ned sig i de här detaljerna. Det började pumpas bollar mot Charltons straffområde på olika vis. Liam Coyle nickade över efter hörna, O’Connell offrade sig för att styra undan ett skott från Lowe, och McConville tvingade Wollacott till att använda fingertopparna efter ett distansskott. Allt detta inom loppet av tio minuter mellan den 50:e och 60:e. En kvittering låg i luften men det dröjde ytterligare nio minuter, till den 69:e minuten, innan den föll. Charlton förlorade en 50/50 duell på sin vänsterkant vid mittplan och omedelbart iscensattes en omställning från hemmalaget. Whalley hamnade en mot en med O’Connell och vek denne in och ut, för att sedan lyfta ett inlägg mot bakre ytan. Sean Clare flyttade inåt i planen och plockade undan Lowe som potentiell pricktavla, men ytan bakom blev helt ledig och där hamnade också bollen till en fri McConville som tog emot och smällde in 1-1 (69).

Härefter uppfattades det som att Charlton tog en annan inställning till matchen. Accrington hade fått matchen alldeles för mycket till sin fördel och rytmen var förstörd. Andrabollspelet och nickduellerna – med efterföljande frisparkar – skulle aldrig ta slut. Men istället för att tycka synd om sig själva och bara tycka matchen var jobbig, så var det bara att inrätta sig efter förutsättningarna och bjuda igen. För detta behövdes också ny energi och med 20 minuter kvar började bytena avlösa varandra. Miles Leaburn (72) kom in för sin seniordebut, och Conor McGrandles (77), Charlie Kirk och Jack Payne (86) följde. Charlton hade här börjat utmana mer och åter börjat få in farliga inspel mot boxen. I 81:a var det verkligen synd att ingen mötte upp Sessegnons som för en sekund rullade fritt i höjd med straffpunkten.

Man var helt klart bättre igen och bytena gjorde sitt i samband med den mer raka fotbollen där Accrington fick smaka lite av sin egna medicin. Det skulle ge utlopp för ett euforiskt ögonblick när Charlton återtog ledningen under den sex minuter långa tilläggstiden. Man tog sig från höger, genom centrum, till vänsterkanten. En stunds bollinnehav där ledde till att Sessegnon på nytt tog fart, skottfintade, och tog sig in i straffområdet. Där lämnade han över till Jack Payne i bra position, som på ett tillslag smekte in ett inlägg mot boxen dit ungtuppen Miles Leaburn tog sig med fart och slog sin motståndare i luftduellen för att nicka in 1-2 (90+4) och sitt första seniormål. Detta mitt framför bortaläktaren som fullkomligt exploderade och spelarna samlades i klassisk hög på varandra – med Leaburn underst såklart.

Det hade varit en lång och hård kamp. Leaburns mål hade kanske inte varit rättvist som ett segermål men vid tillfället kändes det onekligen som ett sådant. Fel skulle man dock ha för trots den knappa tiden var sista ordet inte än sagt. Accrington stack upp på ett sista anfall och spelade sig ut på en fri högerkant. Högerbacken Mitch Clark kom upp och fick tid att sätta ett inlägg mot förstastolpen – denna gång lågt – och dit störtade en annan inhoppare i Korede Adedoyin för ett tap-in mål och en kvittering till 2-2 (90+6). Matchens mer eller mindre sista spark och vi hade oavgjort slutresultat – trots allt – i premiären i Accrington.

Efter match
Det blev en slutligen tudelad säsongspremiär med många känslor under 96 minuters fotboll på Crown Ground. Det var också den mest optimistiska premiären som jag upplevt sedan säsongen i Championship 2019/20. Första halvlek får kategoriseras som bra. Där gör man det i många och långa stunder bra i sitt eget spel. Det var många säsonger sedan jag såg Charlton hantera Accrington på det sättet på bortaplan. Hela anfallet bakom målet och utförandet var snyggt. Samtidigt tycker jag att man här och under stora delar av matchen försvarar sig bra i eget straffområde och avvärjer mycket av det Accrington försöker få till. Bollen är ju ändå där inne och studsar en hel del i och med deras typ av fotboll.

Sedan är andra halvlek jobbig. Mycket jobbigare. Här fastnar Charlton i fällan och det är den huvudsakliga anledningen till matchens utgång bör anses var rättvis. Det är oerhört svårt att komma ur det spel som Accrington sätter i verket och det ska hemmalaget och tränare Coleman ha cred för – det vill säga att man fick matchen dit man ville. Charlton får se det som förbättringspotential att inte så enkelt falla ur sin ram och fastna i motståndarnas grepp, samtidigt som man ska berömmas för sättet man ändå gör match av det igen med 20 minuter kvar. Förhoppningsvis visar sig detta bli en poäng som man kan nicka åt i slutet av säsongen. För det ska poängteras att det är inte lätt att komma och spela mot Accrington Stanley på bortaplan och där är det fler favorittippade lag som kommer få det svårt och åka hem med färre poäng än vad de hade väntat sig.

Flera spelare ska kommenteras efter denna omgång. Joe Wollacott gjorde en bra debut i målet, trots två insläppta. Han fick hela 21 skott riktade mot sig och dominerade sitt straffområdet – vilket var en viktig egenskap för dagen. Backlinjen hade också mycket att stå i men gjorde det i långa stunder bra. Ryan Inniss stack ut mest och ytterbackarna tog för sig offensivt, medan man stundtals fick se O’Connells spelskicklighet även om han hade det svårt när pressen blev för intensiv. På mitten städade George Dobson så gott han kunde. Scott Fraser och Albie Morgan var bra i första men försvann helt när duellspelet tilltog i andra. Där var McGrandles och Paynes intåg behagliga och den sistnämnde fick omedelbart en assist på få minuters speltid. CBT och DJ hamnar i samma fack som Fraser och Morgan. DJ tog dock för sig oväntad startspelare och såg ut att sprudla av självförtroende efter sin assist i första halvlek. Sedan krigade Jayden Stockley på förtjänstfullt mot Accringtons fyrtorn till mittbackar, och Miles Leaburns inhopp hoppas vi bara är förorden på en kommande framgångsrik saga.

Omgångens poäng
3p – Ryan Inniss: Förväntades inte att starta sett till förhandsrapporterna men det skulle visa sig helt rätt av Garner att ta det beslutet. Inniss längd och storlek behövdes i den här matchen och han blir faktiskt lagets bästa spelare med alla sina vunna dueller.

2p – Joe Wollacott: Släpper som sagt in två mål men kan inte belastas för något utav dem. Gör istället flertalet räddningar som håller kvar Charlton i matchen under den andra halvleken och som i slutändan också räddar den poäng det blev. Likt Inniss hade Wollacott egenskaper som verkligen behövdes i den här kampen.

1p – Miles Leaburn: Det går inte att undvika poängutdelning till denna yngling. Stod för en fantastisk försäsong och det ser än ut att hålla i sig. Förväntningarna ska inte vara för höga på Leaburn men fortsätter han så här så kommer han att få spela mer – det är helt klart! Hans första mål i hans första minuter som senior på allvar. Andra generationens Leaburn ser ut att vara på allvar.

Accrington Stanley – Charlton 2-2

Charlton: Wollacott; Clare, Inniss, O'Connell, Sessegnon; Morgan (McGrandles 77), Dobson, Fraser (Payne 87); Jaiyesimi (Leaburn 71), Stockley (c), Blackett-Taylor (Kirk 86)
Ej använda avbytare: MacGillivray, Lavelle, Gilbey

Accrington Stanley: Jensen; Clark, Rodgers, Rich-Baghuelou; Whalley, Sangare, Coyle, Hamilton (Pell 88), McConville (c); Prtichard (Leigh 77); Lowe (Adedoyin 71)
Ej använda avbytare: Isherwood, Procter, Connelly, Woods

Mål: Scott Fraser 36, Miles Leaburn 90+4
Domare: Benjamin Speedie
Publik: 2,676 (892 från Charlton)

COYA!